För länge sedan, innan Sverige var med i EU, gick det inte att vistas och arbeta i andra europeiska länder hur som helst. Ändå gjorde vi det – jag och många andra som inte tillhörde EU. För det fanns en stor svart arbetsmarknad som rättsväsendet verkade se genom fingrarna med.

Under tre år arbetade jag på… tada… tre restauranger, en bar/café, en tesalong, ett snabbmatställe (där det gjordes mackor med fantasifulla namn) och en butik.

Alltid svart.

Betalningen varierade. Minst i fickan fick jag på den ”fina” tesalongen – 35 kronor i timmen. Precis lika mycket som en kopp te kostade där. Oftast var annars betalningen en summa per kväll, i regel 300 kronor för att arbeta från klockan 18 tills vi hade stängt och städat vid ett- eller tvåtiden. Middag ingick också i lönen.

När jag arbetade i butik var betalningen 3 500 kronor i månaden för sju timmar om dagen uppdelat på två pass med siesta emellan, sex dagar i veckan. Då ingick lunch på strandbaren tvärs över gatan och bostad, ett avskilt källarrum. Jobbet var långt ifrån hårt, jag kunde sitta i flera timmar och sola mig framför butiken Il negozietto dei fiori secchi, vi sålde inte mycket av sortimentet av torkade blomuppsättningar och alltihop var utan tvivel en förlustaffär.
Vi var många som jobbade svart och fick betalt kontant efter varje kväll, eller en gång i veckan. På flera av ställena hade de i regel en italiensk servitris som fick lite mer betalt och som de skattade för, och så alla vi stranieri som jobbade svart. Alla mina vänner arbetade på samma sätt; de kom från Österrike, forna Jugoslavien, Holland och Tyskland. De andra hade dock i regel arbetstillstånd, men fick ändå betalt svart.

Ingen tycktes bry sig om detta massiva svartarbete, och förmodligen gjorde vi skitjobb som italienare inte ville ha – på den tiden. Men en sak gick det inte att komma undan. Alla som jobbade med mat måste ha ett så kallat hälsohäfte- il libretto sanitario. Egentligen var detta ett moment 22, ty för att få il libretto sanitario behövdes arbetstillstånd. Men jag – som inte hade arbetstillstånd – lyckades ändå få detta eftertraktade pappershäfte.

Det var när jag fick mitt första jobb, på restaurang Marc André i Terracina 10 mil söder om Rom, som mina arbetsgivarelät mig bli hastigt undersökt av den lokale doktorn – vilken nöjde sig med en blick i passet för att se att jag var jag innan han satte sin betydelsefulla stämpel i hälsohäftet. Han hade antagligen inte koll på vilka regler som gällde – eller var han kanske mutad? Det lär jag aldrig få veta, men med hälsohäftet kunde jag sedan söka jobb var jag ville, för il libretto sanitario var det enda de frågade efter.

Och det var tur, för jag fick anledning att byta jobb ofta. Mer om detta senare!