Det kom en inbjudan till en galapremiär av en dokumentärfilm. Jag blev lite förvånad, för det var länge sedan jag skrev filmrecensioner och brukade få den typen av inbjudningar. Förresten var det till pressvisningar, jag brukade bjudas in då, inte till några festligheter.
Svettiga dagar
När jag läste lite mer noggrant ramlade polletten ner. Jag mindes svettiga dagar framför datorn med ett krångligt transkriberingsprogram, filmsekvenser med otydligt ljud och ibland svår dialekt, som jag satt och översatte från italienska till engelska. Jag var ovan vid programmet, och jag var ovan vid att översätta till engelska. Det var extremt tidsödande för mig och till slut kom vi fram till att jag skulle avsluta och de skulle anlita någon annan. Jag fick sedan några andra uppdrag där det gällde att översätta olika dokument till italienska. Men sen juni 2018 har vi inte hörts.
Ett dåligt samvete för mig var att jag hade kvar den orangea powerbanken med filmmaterial efter att vi slutat samarbeta. Länge tänkte jag gå och lämna tillbaka den, det hade inte varit någon lång utflykt. Men av någon anledning blev det inte av och till sist, efter några år, slängde jag den. Ingen hade heller frågat efter den.
Nästan fem år har gått
Översättningsarbetet jobbade jag med i april och maj 2018.
Ibland har jag undrat över filmen, tänkt att det antagligen inte blev något. Men nu är den alltså klar! Den är producerad av Story och ska nu visas på lite olika festivaler. Och sedan på Folkets bio. Galapremiären var också på Folkets bio, Zita, igår.
Jag tyckte om filmen, som handlar om romers situation i ett ”läger” (men med riktiga hus, fina hus) utanför Milano. De lever i konstant osäkerhet och under ständigt hot att få sina hus rivna. Men jag noterade att ingenting av det råmaterial jag transkriberat var med. Nämligen ett upprört möte utomhus om en skolbuss som aldrig kom, och långa sekvenser när morfadern i en av familjerna berättade om hela sitt liv som rom och hur de hade tjänat sitt uppehälle genom att slipa knivar och sälja bilar. Och hur deras traditioner hade sett ut när det gällde till exempel mat.
Ändå blev jag – tillsammans med många andra – avtackad på scenen. Och mitt namn stod också med i eftertexterna. Det kändes nästan lite väl snällt av upphovsmakarna. Men väldigt kul såklart.
