Jag fick frågan om jag ville skriva en krönika om höstcykling, och fick väldigt starka minnesbilder av min mamma när jag tänkte på ämnet. Så texten fick helt enkelt handla om henne. Här är den, ur Cykelfrämjandets tidning Cykling nummer 3/2018.

Det är speciellt att cykla om hösten

I min familj cyklar vi alltid. Till aktiviteter, till lantstället 16 km bort, till jobb och skola. Det betyder att vi cyklar året om, även på vintern – men nu är det höst. Gatan täcks av gulröda höstlöv och luften doftar av mogna äpplen. En del av doften kommer från vårt eget ekipage, för mamma har den pinsamma vanan att plocka upp fallfrukt från gatan. Hon är uppvuxen under krigstiden och klarar inte av att se mat förfaras.

Mammas damcykel är robust och tålig precis som mamma. Hon trampar på, outtröttligt. Själv sitter jag bekvämt och väl påbyltad på pakethållaren och ser staden susa förbi genom gatlyktornas sken. Fyra år på det femte och har just varit med mamma på sammanträde i den lilla staden. Jag har tre syskon och njuter av egentiden med mamma. Och jag älskar de här skymningsturerna bak på cykeln.

Senare är jag på väg till lite egentid med mamma igen. Numera cyklar jag själv, men mamma fick sluta för ett par år sedan efter att ha orsakat flera olyckor och till sist hamnat på akuten helt sönderskrapad och förvirrad. Det är samma friska känsla i luften, samma mogna äpplen och vackert färgade löv. Men en annan stad och ett annat liv. Framför allt en annan tid – 40 år har passerat.

På några av villagatornas trottoarer står korgar med äpplen och en vänlig lapp: Varsågod att ta! Jag stannar och fyller fickorna med nyplockad frukt. Ingen mer smutsig fallfrukt från gatan!

Mamma sitter i sitt rum längst bort i korridoren och tv:n är som vanligt på. Jag sätter mig bredvid, håller den varma handen. Äpplena har jag lagt i den blåa glasskålen mitt på bordet. Hon ville inte ha just nu.

”Mamma, minns du när jag var liten och du brukade skjutsa mig på cykeln”, säger jag. ”Jag tyckte alltid det kändes så tryggt, och jag satt så skönt eftersom du hade de där rejäla packfickorna.” Mamma vrider huvudet mot mig och ler stilla. ”Mamma, minns du när vi gjorde den där cykelutflykten i Småland och bodde på vandrarhem, när jag var 16? Och det började regna när vi skulle hem och vi cyklade 11 mil i ösregn och sjöng för att hålla humöret uppe?” Mamma nickar. Jag vet inte vad som rör sig i hennes huvud, men jag känner en intensiv närvaro. Och när jag tänker på alla cykelturer vi har gjort ihop, mest på sommaren men även andra årstider, blir jag varm inuti.

Två månader senare är det slut på de höstliga cykelturerna genom villakvarteren. Mamma har gått bort. Vi är ledsna och sörjer, hela mammas stora släkt, men inser att hon har det bättre nu. Om det existerar en himmel kan jag tänka mig att mamma är där, och susar fram genom gulröda höstlöv, rak i ryggen och mumsande på ett äpple.

Elin Dunås