Äntligen skulle nya tvättstugan öppna.

Hela hösten har Skanska jobbat med att bygga en ny tvättstuga på gården. Den gamla tvättstugan på andra sidan vägen ska successivt avvecklas. Så blev de äntligen klara och igår var det dags för tvättstugevernissage.

Det känns bra när hyresvärden satsar på oss boende. Samtidigt har jag känt mig lite skeptisk eftersom jag tycker att det fungerar bra i den gamla tvättstugan. Jag gick i alla fall till ”vernissaget”, som pågick under några timmar då personal från Svenska Bostäder visade hur man bokar och sätter igång maskiner. Det var några andra kvinnor där och tittade (inga män, men de kanske kom senare). I tvättstugan var det rent och skinande, men ganska snabbt drabbades jag av missmod.

För mig som är ensam vuxen i mitt hushåll, har stunderna i tvättstugan alltid betytt mycket mer än att bara få min tvätt ren och torr. Nämligen gemenskap. Möjlighet att småprata med mina grannar. Ibland har det bara inneburit den ordlösa sköna känslan att det finns andra vuxna individer, att jag inte är ensam. Vilket är mycket nog.

Allt detta är undanröjt genom planeringen av den nya tvättstugan. Såhär är den organiserad: tre rum, helt separata, där EN person/ett hushåll får vara åt gången. Man har fyra timmar på sig. Under den tiden får ingen annan komma in. Glömmer man hämta tvätten i tid, är det kört; man kommer inte in.

Jag kan köpa tidsaspekten, så var det i tvättstugan där jag bodde tidigare också, hos Stockholmshem. Men som ni säkert redan har förstått, känner jag mig föga entusiastisk till uppdelningen i separata rum. Inga mer spontana träffar. Ingen mer tvättstugegemenskap.

Ingen gemenskap, däremot blir man fullt synlig utifrån när man tvättar.

Jag uttryckte min åsikt för kvinnan som försökte visa hur man bokade maskiner, fast hon inte riktigt hade koll på systemet utan mer provade sig fram. Hon såg förvånad ut och sa att ”det är en säkerhetsaspekt, att man ska få ha sina grejer ifred”. En kvinna med långt rött hår som stod jämte mig tyckte precis som jag att det nya upplägget var trist. ”Jag har tvättat i många år, och aldrig har något försvunnit”, sa hon, och jag instämde.

Innan jag gick passade jag på att meddela även bovärden som var på plats, hur jag kände. Jag sa också att det hade varit bra att fråga oss hyresgäster hur vi ville ha det, innan de planerade en ny, dyr tvättstuga (dyr måste den ha varit med tanke på att fem-sex personer jobbat hela hösten med den, ibland även på helger). Även hon var förvånad. ”Många tycker ju att det är skönt att få vara ifred”, menade hon. Okej… så kan det säkert vara. Men här? I de här ganska små lägenheterna bor inga storfamiljer. I mitt eget hus är det idel ensamhushåll, förutom ett äldre par (och de har egen tvättmaskin) och en mamma med två barn. Varför skulle vi tycka att det var skönt att vara ifred? Vill man prompt vara ifred kanske man skaffar en egen tvättmaskin att ha i lägenheten?

Bovärden avslutade med att peka ut i den gråmörka kvällen, mot en rund bänk som byggts runt ett träd, och ett bord som placerats ut. ”På sommaren kan ni sitta här utanför och fika och träffas”, sa hon.

Min enda fråga på det var hur länge den gamla tvättstugan skulle vara i bruk. Svaret var svävande, men inga maskiner skulle repareras om de gick sönder. Låt oss hoppas att maskinerna håller länge till.

UPPDATERING 24 februari: Det har blivit en hel del kontakt med grannarna ändå, eftersom många glömmer kvar sin tvätt. Och det är helt suveränt att ha en spontantvättstuga som inte behöver bokas, jämte de andra. Så jag är ganska nöjd ändå. ?

På sommaren kan man sitta här utanför tvättstugan och titta på dem som tvättar över en fika…