En kylig höstdag går jag över vägen

Vid tunnelbanan står en sliten man

på knäna och han sträcker ut sin hand

Han är där varje dag, så angelägen

Men det är sällan som jag tömmer fickan

Jag orkar inte bry mig om hans nöd

Och att han inte ens har råd med bröd

till sönerna och till den lilla flickan

Jag tycker inte om den jag har blivit

Mitt sinne är så avdomnat och kallt

Nu tittar jag på orden som jag skrivit

Och tänker: Kärleken är störst av allt

Om vi lät kärleken få styra livet

Då fanns det ingen människa som svalt