Jag tänker på det här med nätdejting, som blivit ett så vanligt sätt att träffas på, och hur onaturligt det ändå är. När jag tänker på de relationer jag skaffat mig via nätet, har de egentligen alltid känts lite konstlade.

För visst är det underligt: plötsligt ska man träffa en person man aldrig i hela sitt liv haft att göra med tidigare, regelbundet, i regel oftare än vad man träffar sina närmaste vänner. Och fast det hela känns aningen ansträngt, kämpar man på, i förhoppningen att det ska ge utdelning en dag.

Lite på samma sätt som man fortsätter att gå till ett jobb som inte känns helt hundra, i väntan på lönebeskedet.

Det finns två olika strategier i början: träffas snabbt eller låta det ta lite tid. Poängen med att träffas snabbt är att man slipper bygga upp förväntningar på någon som det kanske ändå inte finns kemi med. Poängen med att låta det ta tid är att man i lugn och ro kan lära känna varandra genom att skriva. Min egen lilla slutsats efter flitigt nätdejtande genom åren (ja, jag får väl erkänna det), är att de som vill träffas snabbt sedan är de som inte gärna anstränger sig i relationen. De vill liksom bara snabbt HA en relation, som om det vore ett föremål man köper och ställer på hyllan, inte en trädgård att gemensamt plantera i, vattna, gödsla och kanske ansa lite emellanåt.

Att gå på första dejten är alltid spännande. En gång hade jag två dejter dagarna inpå varandra, efter en särdeles solig helg. Den förste hade bränt sin näsa, och var mycket bekymrad över att göra ett dåligt intryck. Därför skickade han flera meddelande där han varnade för sin näsa, och ursäktade sig även flera gånger under dejten. Men det var inte så farligt, han var en stilig man med ett plåster på näsan, varken mer eller mindre.

Annat var det med dejten dagen därpå. Han kom glatt fram till mig och det första jag såg var ett stort, varigt, blodigt sår på läppen, som han försökt täcka över med ett lager tjock, vit salva. Jag höll nästan på att kräkas, men den totalt obekymrade mannen pekade bara på varhärden och sa att han råkat bränna sig. Under hela dejten var jag så äcklad av såret att jag inte kunde fokusera på något annat, och när han sa: Du tittar bara på såret, svarade jag: Du skulle kanske ha satt på ett plåster.
Hans svar var att han minsann frågat en bekant som var läkare och fått rådet att låta det vara, för då läkte det bättre. Okej, sa jag, men det ser ganska obehagligt ut.
Han verkade sårad i själen över min kommentar. Men kanske lärde han sig något. Man kan ju också skjuta upp en dejt om man inte är till sin fördel.

Jag kommer nog att skriva mer om detta ämne framöver, för jag har en hel del stoff.

Hej så länge!