Jag tänkte berätta lite om hur årets pilgrimsvandring blev för mig. Det var fjärde gången jag vandrade (tidigare 2009, 2013, 2014), en liten bit i taget på samma led, El Camino de Santiago i vackra Spanien.
Mina två medvandrare under två dagar. Underbara människor från Italien.
Med tillägget Frances eftersom jag startade i Frankrike i Pyrenéerna (Saint Jean Pied du Port). Och det går inte säga mycket om hur det ÄR att vandra den eftersom allt beror på i vilket sinnestillstånd man är, med vem man vandrar, hur den fysiska formen är, vädret, var man ”råkar” hamna och med vem, (jag tror inte på slumpen, därav citationstecknen) och hur förhållandena är på de olika boendena just det året.
Huttrande nätter
I år till exempel när jag vandrade för fjärde gången kände jag mig först väldigt erfaren. Jag visste precis hur lite kläder som behövdes, och vad man behövde ha med och inte. När jag vägde ryggsäcken inklusive de tunga kängorna stannade vågen på 7,3 kg, noterade jag stolt. Ändå blev nätterna obehagliga för mig eftersom det plötsligt inte alltid fanns filtar på härbärgena och jag inte hade med någon sovsäck – för det har jag aldrig haft.
Jag minns en natt, i Trabadelo, då jag frös så fruktansvärt trots att jag satt på mig alla kläder jag hade med mig, att jag gick upp mitt i natten och febrilt letade efter något att lägga över mig. Kanske fanns det filtar? Till sist hittade jag några påsar smutstvätt i ett förråd och hann tänka att det här var ganska galet, innan jag girigt slet åt mig två lakan som jag bredde över mig i den hårda sängen i sovsalen. Nöden har ingen lag.
När jag pratade med andra pilgrimer om filtproblemet fick jag veta att de flesta privata härbärgen hade filtar, så hädanefter valde jag alltid sådana framför kyrkor och, kommunala och de där härbärgena som hade avtal med Amigos do Camiño de Santiago. Om DU ska vandra rekommenderar jag att du skaffar en ultralätt sommarsovsäck att ta med, utöver sidenlakan.
Och trots min Erfarenhet lyckades jag bli av med min mobilladdare och min resehandduk i siden som jag haft i nästan tio år. Liksom sidentvålen.
Coola hundar och en ilsken tupp
Det som gjorde starkast intryck är dels den vackra naturen och den hoppfulla känslan att det inte är kört för vår jord, spanjorerna verkar ju i alla fall ta väl hand om den; dels alla coola hundar som i mina ögon påminde mer om katter i sina avslappnade uppenbarelser.
Hundarna låg och vilade, men verkade ändå ha full koll på allt som hände omkring dem, eller spatserade runt på ett målmedvetet vis i de små byarna. Det är såhär hundar ska ha det, insåg jag, de ska gå fritt utan koppel. De hundar jag talar om hade definitivt ägare och hem, men det fanns också de som drev omkring fritt. En pilgrim blev, vad jag hörde, attackerad av ett sånt gäng men lyckades jaga iväg det med sin vandringsstav.
En annan pilgrim hade blodiga sår på ena benet. Jag fick senare veta att han hade attackerats av en tupp, samma tupp som en kvinna i byn hade beskrivit som ”jättesnäll”. Man vet aldrig med tuppar!
Men det var de enda missöden jag hörde talas om, förutom att en kille blev bestulen på sin helt nya Samsungtelefon, ”den låg under min kompis kudde”, berättade han. När min egen laddare sedan försvann tänkte jag bara att det var tur att det inte var hela telefonen! För min är också ny.
Och så alla ”stories”
Historier, levnadsöden, stories. Det får man höra mycket av på caminon, särskilt om man är nyfiken av sig som jag. Några berättelser jag bär med mig är den danske cirka 40-åringen som varit singel i all evighet men under våren bestämt sig för att gå ned i vikt och sen fått lust att pröva lyckan på en dejtingapp. ”Vi skulle bara ses för en kaffe, men efter det var vi oskiljaktiga i två veckor, tills jag måste resa”, berättade han, och jag fick tårar i ögonen. Jag stötte ihop med honom på flera ställen och gick sedan med honom en halvdag, och han höll nästan hela tiden på och sms:ade med sin kärlek.
Jag fick också veta en hel del om hans familj och jobb, men lite ska jag väl hålla för mig själv.
Minns också det svenska paret, kanske runt 45, som alltid bara hade semestrat med allinclusiveresor till diverse strandnära orter på varmare breddgrader. Men så i våras hade Hon sett en dokumentär om caminon på tv, och blivit eld och lågor. Han skulle inte följa med, han tyckte det verkade tråkigt att bara gå, och hade dessutom inte tid, men erbjöd sig att vandringsträna med henne vilket han också gjorde. Och till sist blev han också sugen på att hänga med, och då blev det så lägligt att han blev av med jobbet och plötsligt hade massor med tid. Båda var helt lyriska och sa att det här var den bästa semester de nånsin hade haft. De gillade att man levde så enkelt, att inse att man inte behöver så mycket saker egentligen, bara sju kilo packning på ryggen, och att alla människor de mötte var så vänliga. Hon hade dessutom fått en nära väninna i en äldre spansk pilgrim som hon kommunicerade med genom gester och ljud, och kallade för ”mamma”. Men jisses vilket tempo de höll, jag hade svårt att hänga med dem när vi gick tillsammans en dag.
Sist men inte minst måste jag nämna de underbara italienska själarna som jag tillbringade två dagar med, samt delade sovsal med på två platser. Vi fann varandra direkt och pratade nästan oavbrutet första dagen. Andra dagen var jag lite trött och vi pratade mindre, men jag lärde mig otroligt mycket av dem, och de av mig hoppas jag. En av dem, som var idrottslärare, undervisade mig och några andra pilgrimer i grunderna i salsa en kväll i en håla där ingenting hände, och det var faktiskt kul. Jag som haft så mycket fördomar mot salsa tyckte till och med om musiken.
Jag hade svårare att kommunicera med deras vän brasilianaren – till vänster på bilden här, men tyckte mycket om även honom på ett ordlöst vis. Han var lite äldre och var även han lärare.
En person jag tillbringade lite tid med var också en italiensk tjej, även hon idrottslärare. Hon var väldigt snäll och bjöd mig på mat, och tyvärr fick jag aldrig tillfälle att bjuda igen. Hon berättade i alla fall en invecklad historia om en spanjor som hon mött på vandringen och var förtjust i, trots att hon samtidigt verkade avsky honom. Nu hade hon medvetet tappat bort honom för att se om ödet skulle föra dem samman igen.
Jag har med berått mod utelämnat alla namn här, vill ju inte hänga ut någon.
Vill du veta lite mer i detalj hur en pilgrimsvandring kan te sig dag för dag, kan du gärna klicka dig vidare till rapporten jag skrev efter vandringen 2013. I år tog jag mig från Astorga till Portomarin, och sedan med buss till Santiago de Compostela varifrån jag flög hem igen! Sju dagar, med 20-36 km vandring per dag.
Här bjuder jag också på en tipslista med bra saker att ta med på vandringen som du kanske inte tänker på i första taget:
- Fast tvål att tvätta kläder med. Drygare!
- Klädnypor, så att du kan fästa dina tvättade plagg på tvättlinorna som ofta finns.
- Nål och tråd samt tändare. Oumbärligt när du behöver sticka hål på fotblåsor.
- Öronproppar och sovmask, för en lugnare sömn.
- Liten matlåda.
