HÄR SITTER JAG OCH RÖKER

(En skrivövning, inre monolog. Observera att detta är fiktion. It is not about me)

Jaha, här sitter jag och röker. Äckligt av mig att inte ens gå ut. Bara upp med fönstret, inte är det så mycket bättre än mamma när hon sitter där som klistrad vid köksfläkten och blossar. Men jag har i alla fall finare utsikt! Träd, gräs. Lite blå himmel, mjuka moln. Tänk att få glida iväg på ett sånt där fluffigt moln. Skönt det hade varit. Lämna allt, allt jobbigt. Där kommer den där kvinnan igen med sin bebis. Ska hon amma? Ja, nu tar hon upp ungen. Jaha, kul för henne. Men jag har aldrig sett till nån pappa, undrar om hon är ensam med barnet? Undrar hur det hade blivit för mig. Nä usch, vill inte tänka på det. Ett moln, ulligt. Sväva iväg, tänk om jag kunde. Om jag skulle ta och pallra mig ut. Gå en promenad, utforska det nya området. Det ska finnas en sjö sa Marie igår när vi stötte ihop i tvättstugan. Nu stoppar mamman ned ungen i barnvagnen igen fäller upp suffletten går därifrån. Men inte hem, hon går uppför backen ser jag. Promenaddagsmed andra ord, ska väl försöka få lillan att somna. Det fläktar skönt från fönstret. Om jag skulle ta och försöka hitta den där sjön, bara det inte är för mycket folk. Det är visserligen onsdag, men många har semester. Här kan jag ju inte sitta. Här blir inga barn gjorda, haha. Jag borde inte röka så mycket. Det har blivit svårare sen jag kom tillbaka till Stockholm, i Italien rökte ju alla. I princip alla. Här tittar folk snett så fort jag tänder en. Inte ens på jobbet röker dom, alla svenskar har slutat röka. Utom mamma då. Mor och dotter, så äckliga båda två. Ja usch. Jag måste sluta. Mario, blir bara förbannad när jag tänker på honom. Tio år och så skulle det sluta såhär. Alla bara: han var så trevlig, han var så charmig. Jaja. Inte så charmig när han gick bakom ryggen på mig med den där horan. Hora, vad säger jag? Den där kvinnan. Hon gjorde inte fel, det var han, jag vet ju det. Förlåt! Åh, om han ville göra slut, varför sa han inget? Varför måste det bli såhär fult. Jaja, han kanske försökte ta upp det någon gång, men han gav ju för helvete upp direkt när jag inte höll med. Ingen stake i honom. Mes. Blir så arg när jag tänker på det, måste tänka på annat. Idag, vad ska jag göra idag? Ringa någon, vem? Fluffigt och mjukt. Och solen. Älskar solen. Den där killen bor här i huset. Vilken stor ryggsäck han har. Jag drömde att jag hade en sån där ryggsäck för en vecka sen eller nåt. En sån där hög, med snören som drogs åt. Jag gick i ett hedlandskap med en massa kullar, det var så vackert och gräset var ljusgrönt. Sen stannade jag och tog av mig ryggsäcken och där låg ett dött barn. Och det var bara helt normalt, jag blev inte chockad eller så. Bara ”jaha, där är det, barnet.” Självklart. En flicka. Vad ska jag säga till mamma? Jag vill berätta, men kommer hon förstå? Hon som alltid pratar om hur hon blev gravid och pappa inte ville ha mig. Hon räddade mig. Tacksamheten som jag borde känna, och oftast känner, men samtidigt önskar jag att jag inte behövt veta! Undrar om pappa skulle ha stannat annars? Om jag inte hade kommit i vägen? Fast då hade han ju inte varit min pappa, förstås. Då hade jag inte funnits. Åh, mamma, jag såg ingen annan utväg, jag ville inte men vad skulle jag göra? Jag kunde inte försörja mig och barnet, du hade knappast kunnat hjälpa mig heller med din sjukpension. Och Mario den jävla kraken blev helt galen när han fick veta. Vit i ansiktet. Katolik och allt, det märktes inte då. Han följde i alla fall med mig till sjukhuset. Usch vill inte tänka på det. Direkt efteråt mådde jag så bra, illamåendet var borta och kaffe smakade gott igen. Kaffe, om jag skulle brygga lite? Nä, inte sugen just nu. Varför är det inte som på film? När tjejen råkar bli gravid och berättar för pappan blir han fan alltid glad! På nåt sätt hade jag trott att det skulle vara så, som på film. Den där tyngden i magen, borta. Nej inte tänka mer på det. Om jag skulle gå ut? Jag bara sitter här. Nu har solen gått i moln också. Är det inte mörka moln som kommer där på himlen? Det blir nog regn. Men jag gillar ju regn. Renande regn. Minns när jag var liten och det regnade så häftigt och vi var på landet, och mamma och jag sprang ut med schampo i håret, vi passade på att tvätta det, regnet var som en dusch. Regnet tvättar allting rent. Men blåst avskyr jag. Blåst gör mig otrygg. Blåst, det blåser på månen. Vad var det den handlade om, minns inte. Dina och Dorinda, hette dom så? Minns bara att jag tyckte om den, inget mer.  Läsa, det har jag inte gjort på länge. Saknar det. Kanske skulle gå till biblioteket, om det nu är öppet? Jag slutade läsa i Italien, det var för svårt att läsa på italienska eller engelska. Jaha, här sitter jag fortfarande. Och röker. Jag ska ta tag i det. Sluta. Imorgon. Då slutar jag. Lovar!