Ibland händer saker man inte riktigt trodde var möjliga. Igår läste jag världsnyheten om Späckhuggaren Lolita. Efter femtio år i fångenskap ska hon snart släppas fri.

Det ringde en klocka någonstans. För hade jag inte skrivit om en kampanj för att befria Lolita, när jag jobbade på Syre? En kampanj som tyvärr tycktes hopplös.

Jo, där var den ju, artikeln! Och nog hade jag rätt i att det verkade vara kört för Lolita.

Ägaren sa att det var omöjligt

Ur artikeln:

Syre frågade kommunikationschefen Daniel Ketema hur de ställer sig till att frige Lolita eller åtminstone förbättra hennes förhållanden i parken. Vi fick följande svar per mail:

“Vi är medvetna om att Lolitas situation berör många och detta gäller även Parques reunidos. Djurens hälsa och omsorg är av yttersta vikt för Parques reunidos och de följer de högsta standarderna kring säkerhet och omsorg. Parques reunidos har utvärderat olika alternativ för att säkerställa och förbättra Lolitas välbefinnande. Man har även tagit del av expertråd från både hennes egna veterinärer och externa specialister. Baserat på dessa råd skulle en flytt av Lolita medföra stora hälsorelaterade (och till och med dödliga) risker med tanke på hennes ålder. Givet de rådande omständigheterna har man därför kommit fram till att Lolitas skötsel kan utföras bäst i hennes nuvarande miljö.”

Djurrättsrörelsen av annan åsikt

Djurrättsrörelsen höll inte med om den riskbedömningen och har fortsatt kampanja. Och nu får de alltså som de vill!

Det gäller att påminna sig om talesättet ”om du kan drömma det, kan du göra det”.

En liknande sak hände ju dessutom faktiskt med en annan av mina artiklar, om Kolmårdens delfiner. Jag gav den t o m rubriken ”Ingen frihet i sikte för Kolmårdens delfiner”. Detta var i augusti 2020. Bara drygt halvannat år efteråt meddelade Kolmården att de skulle sluta hålla delfiner.

Nu är det väl tveksamt om de släpps fria, men djurrättsaktivisternas kamp fortsätter. Erfarenheten visar lyckligtvis gång efter annan att min pessimism tenderar att vara överdriven.