Kategoriarkiv: Relationer

Tino och min före detta undvikande anknytning

Jag tänker på det här med anknytning och hur jag tidigare i mitt liv hade en otrygg undvikande sådan. Hade jag kunnat bli kär i Tino om jag varit trygg, eller otrygg ambivalent?

Jag träffade Tino i stort sett första dagen i Rom, när jag var 21. Vi träffades på aupairförmedlingen och han började direkt prata med mig. Han hade varit där några månader redan (men tvingats byta familj) och erbjöd sig att hjälpa mig och visa mig runt.

Tino var en intressant person. Han kom från Östberlin men hans familj hade lyckats fly till väst. Han gick alltid omkring med sin gitarr och en bok som han skrev i. Att som kille fatta beslutet att bli au pair tyder i sig på egensinne. Han var rolig och fick mig ofta att skratta och jag minns att han en gång sa: Jag skulle gärna gå klädd i Armani, men jag har inga pengar så därför ser jag ut såhär – med en gest mot sina slitna jeans och urtvättade tshirt.

Tino var dessutom eftertraktad bland de andra tjejerna, bl a av min blivande bästis Gordana som vad jag senare förstått blev vän med mig mest för att hon ville komma åt Tino (det var i alla fall vad Massimiliano senare påstod).

Länge såg jag vår kompisrelation som okomplicerad men med tiden började jag ana att han var mer förtjust i mig än som vän. Bevis på det fick jag en dag när Tinos vän Emilio snappade åt sig hans skrivbok och började läsa högt, trots Tinos protester. Jag minns inte exakt vad det stod men det handlade i alla fall om hur lycklig han känt sig när vi legat i en park och vilat samma dag och han fått hålla min hand.

Efter det försökte jag få känslor tillbaka, men utan att lyckas. Till sist behövde jag prata med honom om det, och det som hände då har etsat sig fast i mitt minne.
När jag förklarade att vi bara kunde vara vänner, blev Tino likblek i ansiktet. Han sa inte ett ord utan närmast stapplade därifrån, rätt ut i trafiken där han var nära att bli påkörd.

Jag kände stark sorg i hjärtat och önskade inget hellre än att jag kunnat besvara hans varma känslor för mig. Men jag var inte förmögen till det.

Vi träffades flera gånger efter detta, eftersom vi gick samma italienskkurs. Tinos reaktion var att fullständigt ignorera mig. Det gjorde ont och kändes skumt men på något sätt kunde jag förstå honom.

Sen tog kursen slut, vi sågs inte mer och efter några år flyttade jag från Rom. En dag hörde Gordana av sig och berättade följande märkliga historia. Hon hade träffat Tino i Rom men han hade inte känt igen henne. Men jag är ju Elins kompis, hade hon sagt då, varpå Tino sagt att han aldrig känt någon Elin. Total förträngning alltså. G sa också att han hade en italiensk flickvän nu, hon var skådespelare och ”molto bella”.

Jag undrar fortfarande om det var min rädsla och känslomässiga avstängdhet som hindrade mig från att få känslor för Tino. Hade jag träffat någon som han idag, fast äldre förstås, hade jag skattat mig lycklig. Tror jag.

PS. Nu får jag ”trygg” på anknytningstester. Det går att förändra.

Den svåra lättsamheten

Sitter på en spansk buss på väg från Madrids flygplats till Astorga, det är sen morgon och vi har stannat på södra busstationen i Madrid för att plocka upp passagerare.
Astorga. Det är oundvikligt att minnen väcks till liv. För tre år sedan vandrade jag pilgrimsleden dit tillsammans med en kille jag träffat i Léon. Tysk. Vi hade funnit varandra och slagit följe under flera dagar och nätter. Han var rolig att vara med och väldigt … lättsam.

När jag tänker på vad som får mig att längta efter en relation är det just det här otvungna hänget jag vill åt. Att bara vara tillsammans och samtidigt uppleva saker. Att skratta åt samma saker. Att känna livets puls.

Hos psykologen igår frågade han vad som hade varit så fantastiskt med mitt ex P. Som jag valde att lämna för att andra saker inte fungerade för mig (pratar inte om samlivet nu, det funkade bra!). Jag tänkte efter lite och svarade att jag inte tyckte han var så extraordinär, men att vi hade väldigt kul ihop, att vi alltid hade saker att prata om och att jag fick energi  av honom. Det var då han nämnde ordet Lättsam. Och det kan, när jag tänker efter lite, sammanfatta alla män jag fallit för. De har varit just så. Liksom sorglösa och ”jag tar dagen som den kommer”.

Kanske är det precis där skon klämmer, för kanske är det svårt att hitta någon som både är seriöst engagerad och lättsam? I alla fall torde det vara svårt att kombinera ”lever i nuet” med ”strukturerad och bra på att planera”. Absolut inte omöjligt, men sällsynt.

Kan jag lära mig uppskatta någon som inte är fullt så lättsam, för att få den där strukturen jag behöver? Kan jag bli mer lättsam själv, för att inte behöva söka det hos en partner? Eller ska jag inte backa på mina krav, för jag har ju faktiskt haft män som varit båda delarna. Tänker på S som som jag bodde med i 4 år och M som jag var sambo med i 1 år. Inte superstrukturerade kanske men fullt tillräckligt för mig.

Tänker också att ett hinder för mig kan vara att när någon blir seriöst intresserad av mig försvinner lätt lättsamheten och därmed just det jag dras till. Knepigt och synd, för kanske skulle den kunna finnas där bara jag hade tålamod att vänta.

Nätdejting

Jag tänker på det här med nätdejting, som blivit ett så vanligt sätt att träffas på, och hur onaturligt det ändå är. När jag tänker på de relationer jag skaffat mig via nätet, har de egentligen alltid känts lite konstlade.

För visst är det underligt: plötsligt ska man träffa en person man aldrig i hela sitt liv haft att göra med tidigare, regelbundet, i regel oftare än vad man träffar sina närmaste vänner. Och fast det hela känns aningen ansträngt, kämpar man på, i förhoppningen att det ska ge utdelning en dag.

man-802062_640

Lite på samma sätt som man fortsätter att gå till ett jobb som inte känns helt hundra, i väntan på lönebeskedet.

Det finns två olika strategier i början: träffas snabbt eller låta det ta lite tid. Poängen med att träffas snabbt är att man slipper bygga upp förväntningar på någon som det kanske ändå inte finns kemi med. Poängen med att låta det ta tid är att man i lugn och ro kan lära känna varandra genom att skriva. Min egen lilla slutsats efter flitigt nätdejtande genom åren (ja, jag får väl erkänna det), är att de som vill träffas snabbt sedan är de som inte gärna anstränger sig i relationen. De vill liksom bara snabbt HA en relation, som om det vore ett föremål man köper och ställer på hyllan, inte en trädgård att gemensamt plantera i, vattna, gödsla och kanske ansa lite emellanåt.

Att gå på första dejten är alltid spännande. En gång hade jag två dejter dagarna inpå varandra, efter en särdeles solig helg. Den förste hade bränt sin näsa, och var mycket bekymrad över att göra ett dåligt intryck. Därför skickade han flera meddelande där han varnade för sin näsa, och ursäktade sig även flera gånger under dejten. Men det var inte så farligt, han var en stilig man med ett plåster på näsan, varken mer eller mindre.

Annat var det med dejten dagen därpå. Han kom glatt fram till mig och det första jag såg var ett stort, varigt, blodigt sår på läppen, som han försökt täcka över med ett lager tjock, vit salva. Jag höll nästan på att kräkas, men den totalt obekymrade mannen pekade bara på varhärden och sa att han råkat bränna sig. Under hela dejten var jag så äcklad av såret att jag inte kunde fokusera på något annat, och när han sa: Du tittar bara på såret, svarade jag: Du skulle kanske ha satt på ett plåster.
Hans svar var att han minsann frågat en bekant som var läkare och fått rådet att låta det vara, för då läkte det bättre. Okej, sa jag, men det ser ganska obehagligt ut.
Han verkade sårad i själen över min kommentar. Men kanske lärde han sig något. Man kan ju också skjuta upp en dejt om man inte är till sin fördel.

Jag kommer nog att skriva mer om detta ämne framöver, för jag har en hel del stoff.

Hej så länge!

Rak kommunikation

Jag har en ganska rak kommunikationsstil, för det mesta. När jag av någon anledning inte kommunicerar det jag vill uttrycka, brukar jag få ett tryck över halsen. Ibland blir det så starkt att det känns som att kvävas lite grann.

Mina vänner uppskattar mig oftast för att jag är tydlig och för att de vet var de har mig. Om jag är missnöjd med något kan de vara säkra på att de får veta. Inte så att jag klagar hela tiden, nej, då skulle jag nog inte ha så många kompisar. Men ingen av mina vänner behöver gå och vara orolig för att jag ska dölja en massa negativa känslor.

Jag uppskattar människor som är på samma sätt, dvs som säger det de tycker är viktigt att förmedla. Som inte går och håller på det och så får man istället höra ett år senare hur illa man gjorde dem den där gången, kanske rentav de där gångerna. Men dessa människor är extremt ovanliga här i Sverige.

En väninna gjorde i stort sett slut på vår vänskap genom att skicka en lista på tio punkter med situationer då jag sårat henne omedvetet, en del fall var över ett år tillbaka i tiden. (Det var hon som ville avluta, inte jag.) Hon ägnade sig sedan åt att baktala mig för hela den gemensamma bekantskapskretsen. Detta är ett antal år sedan nu och jag har kommit över det, men ett litet sår finns kvar.

Efter att ha varit med om en del knivhugg i ryggen av det här slaget, eller bara knivhugg som kom alldeles för sent, har jag kommit att bli obehaglig till mods när människor inte är raka mot mig. Att ta upp något dagen efter kan jag tycka är rimligt, i de fall personen inte riktigt kände just då hur påverkad hen blev; samtidigt gör även det mig lite nervös. Jag kan ibland få en känsla av att någon bakom leendet egentligen är störd, sårad, arg, ledsen… eller något annan känsla vi i regel inte eftersträvar. Då brukar jag fråga, men får oftast höra att allt är okej. Kanske frågar jag på fel sätt. Eller så är personen inte van vid att prata om känslor på det sättet. Kanske ska jag helt enkelt lita på min känsla alla gånger, och hantera situationen därefter?

Och vad vill jag säga med detta?

Egentligen ville jag berätta hur det kommunicerades i min familj när jag växte upp. Men jag spar det till ett annat inlägg tror jag bestämt!

Den här lilla fågeln kom på besök i morse!

Den här lilla fågeln kom på besök i morse!

”Moraliska” människor

En sak jag lagt märke till är att människor som pratar väldigt mycket om hur man ska leva, vad som är rätt och fel, ofta har ganska taskig moral själva. Ibland undrar jag vem det är de försöker övertyga. Eller nej, jag undrar inte.

Jag har mig veterligen bara blivit bedragen i två relationer, och båda de männen pratade vitt och brett om andras bristande moral.

Man nummer ett, eller jag ska nog faktiskt säga POJKE nummer ett, hade jag ett sju månader långt förhållande med för flera år sedan. Han hade i sin tur en kompis och vapendragare som hade ett öppet förhållande med en väninna till mig. Hon var helt införstådd med att hon inte var den enda. Ändå tycktes pojke nummer ett älska att tala om hur förkastligt kompisen betedde sig, som hade flera (jag förstod sedan att det måste ha varit avundsjuka).

Han tog ofta upp ämnet otrohet och hur illa han tyckte det var. ”Tänk att kyssa en person och sen gå hem och kyssa sin partner, vad äckligt”, kunde han säga.

En tid efter att vår relation tagit slut ringde han mig och berättade att han varit otrogen. Inte en gång, utan tre. Med tre olika tjejer. Jag reagerade med att bryta ihop i gråt.

Många år senare träffade jag en ny mr Morality, under en utlandssemester. Den här mannen, förlåt POJKEN, hade en hel uppsättning levnadsregler som han enligt egen utsago följde. När det gällde relationer hade han tio regler, en för varje finger på händerna. En av reglerna var att han aldrig skulle inleda en relation med någon som redan var i en relation, eller som var känslomässigt engagerad i ett ex. En annan regel var att kommunikationen måste vara helt rak och öppen. Allt annat var förkastligt.

Vi tillbringade några fina dygn ihop, och jag orkade inte alltid riktigt lyssna på hans filosofiska utläggningar. Jag betraktade också vårt förhållande som en semesterflirt och planerade inte att fortsätta relationen. Hade han bott i samma land som jag, absolut, Men nu gjorde han inte det.

Han beskrev sig som singel på jakt efter kärleken och nämnde ingenting om att han hade en flera år äldre älskarinna. Denna älskarinna skulle få en stor betydelse för oss senare, när han bedyrat sin kärlek och sagt att han ville testa och se om vi kunde ha en seriös relation. Då hade han, på distans, erkänt att de två planerade en kärlekssemester ihop vid havet och verkade vilja dra in mig i beslutet huruvida han skulle fullfölja planerna eller ej. Jag tvådde mina händer. Efter ett par dagars dialog med mig, som bara fick mig att känna mig helt kraftlös, bestämde han sig för att skippa semestern med henne, ty han ”skulle aldrig kunna vara intim med henne efter att han och jag haft en så nära relation, som om vi vore gifta.”

Jag reste hem långt före honom, han var student och fortsatte sin resa. Vi hade hela tiden tät kontakt via WhatsApp, han var nästan lite manisk och hörde av sig tio gånger per dag, skickade massor av bilder. Två veckor innan han sagt att han skulle komma och hälsa på, något jag hela tiden inom mig betvivlade eftersom han inte brytt sig om att köpa någon biljett, upphörde plötsligt meddelandena. Jag fortsatte att skriva en dag till, men tänkte sedan att han kanske behövde lite space. Så jag slutade höra av mig.

Det gick ytterligare en dag, en dag till, en till. Nu fick jag en känsla av att han trots allt var tillsammans med sin älskarinna. Jag tänkte att han hade tappat intresset för mig och att det inte skulle bli något besök. Jag var inte glad, men förlikade mig vid tanken.

Därför blir jag förvånad när telefonen ringer en lördag kväll, exakt en vecka efter att vi hördes senast. Han säger att inget har förändrats och att han fortfarande tänker komma, om jag vill förstås. Jag säger att jag vill, men undrar varför han inte hört av sig. Han skyller på appen, han har inte fått några meddelanden. ”Har du försökt skriva till mig?” undrar jag. ”Det gick inte, eftersom telefonminnet är fullt”, säger han.

Han vill inte prata just då utan boka en ny tid. Han lägger på. Jag skriver den självklara frågan: Varför hörde du inte av dig via sms eller mail för att berätta att du hade problem med appen?

Han skickar några kryptiska meddelanden. Ett om att han känner sig usel. Ett röstmeddelande som går ut på att jag ska gissa varför han inte hört av sig.

Jag ringer upp och frågar igen varför han inte hört av sig. Han vill ånyo att jag ska gissa, och jag säger att det tänker jag inte göra. Att han som alltid pratat om hur viktigt det är med en öppen kommunikation, nu har chansen att sjunga ut.

Då kommer det: ”Jag träffade S” (älskarinnan).

Jag frågar retoriskt om de hade sex och han blir tyst. Jag upprepar frågan. Han svarar ja.

Som alltid när jag känt att någon varit oärlig mot mig, och plötsligt säger sanningen, känner jag en lättnad. Med lättnaden kommer också en helig vrede, och jag ber honom dra åt helvete. Jag säger att jag inte vill ha någon kontakt mer och lägger på.

Efteråt är jag arg och upprörd, en kort stund skakar jag… men jag är också liksom vaken, full av energi. Det jag misstänkte var helt rätt. Min intuition stämde. Igen.

När pojken vill fortsätta samtalet säger jag nej. Jag säger nej flera ggr i appen och när han fortsätter att tjata om att vi ska prata NU, fast jag sagt att jag inte är redo, blockerar jag honom. Jag förstår att hans vilja att prata inte kommer av någon omsorg om mig. Det är han som behöver prata om det, som terapi. Det är han som behöver min bekräftelse och förståelse, kanske förlåtelse.

Själv behöver jag avlägsna mig från hans negativa påverkan. Jag behöver dra mig undan och slicka mina sår. Mitt sista meddelande till honom är: Om du fortfarande känner att du vill prata om en vecka, ställer jag upp.

Vi hörs aldrig mer.