En sak jag lagt märke till är att människor som pratar väldigt mycket om hur man ska leva, vad som är rätt och fel, ofta har ganska taskig moral själva. Ibland undrar jag vem det är de försöker övertyga. Eller nej, jag undrar inte.
Jag har mig veterligen bara blivit bedragen i två relationer, och båda de männen pratade vitt och brett om andras bristande moral.
Man nummer ett, eller jag ska nog faktiskt säga POJKE nummer ett, hade jag ett sju månader långt förhållande med för flera år sedan. Han hade i sin tur en kompis och vapendragare som hade ett öppet förhållande med en väninna till mig. Hon var helt införstådd med att hon inte var den enda. Ändå tycktes pojke nummer ett älska att tala om hur förkastligt kompisen betedde sig, som hade flera (jag förstod sedan att det måste ha varit avundsjuka).
Han tog ofta upp ämnet otrohet och hur illa han tyckte det var. ”Tänk att kyssa en person och sen gå hem och kyssa sin partner, vad äckligt”, kunde han säga.
En tid efter att vår relation tagit slut ringde han mig och berättade att han varit otrogen. Inte en gång, utan tre. Med tre olika tjejer. Jag reagerade med att bryta ihop i gråt.
Många år senare träffade jag en ny mr Morality, under en utlandssemester. Den här mannen, förlåt POJKEN, hade en hel uppsättning levnadsregler som han enligt egen utsago följde. När det gällde relationer hade han tio regler, en för varje finger på händerna. En av reglerna var att han aldrig skulle inleda en relation med någon som redan var i en relation, eller som var känslomässigt engagerad i ett ex. En annan regel var att kommunikationen måste vara helt rak och öppen. Allt annat var förkastligt.
Vi tillbringade några fina dygn ihop, och jag orkade inte alltid riktigt lyssna på hans filosofiska utläggningar. Jag betraktade också vårt förhållande som en semesterflirt och planerade inte att fortsätta relationen. Hade han bott i samma land som jag, absolut, Men nu gjorde han inte det.
Han beskrev sig som singel på jakt efter kärleken och nämnde ingenting om att han hade en flera år äldre älskarinna. Denna älskarinna skulle få en stor betydelse för oss senare, när han bedyrat sin kärlek och sagt att han ville testa och se om vi kunde ha en seriös relation. Då hade han, på distans, erkänt att de två planerade en kärlekssemester ihop vid havet och verkade vilja dra in mig i beslutet huruvida han skulle fullfölja planerna eller ej. Jag tvådde mina händer. Efter ett par dagars dialog med mig, som bara fick mig att känna mig helt kraftlös, bestämde han sig för att skippa semestern med henne, ty han ”skulle aldrig kunna vara intim med henne efter att han och jag haft en så nära relation, som om vi vore gifta.”
Jag reste hem långt före honom, han var student och fortsatte sin resa. Vi hade hela tiden tät kontakt via WhatsApp, han var nästan lite manisk och hörde av sig tio gånger per dag, skickade massor av bilder. Två veckor innan han sagt att han skulle komma och hälsa på, något jag hela tiden inom mig betvivlade eftersom han inte brytt sig om att köpa någon biljett, upphörde plötsligt meddelandena. Jag fortsatte att skriva en dag till, men tänkte sedan att han kanske behövde lite space. Så jag slutade höra av mig.
Det gick ytterligare en dag, en dag till, en till. Nu fick jag en känsla av att han trots allt var tillsammans med sin älskarinna. Jag tänkte att han hade tappat intresset för mig och att det inte skulle bli något besök. Jag var inte glad, men förlikade mig vid tanken.
Därför blir jag förvånad när telefonen ringer en lördag kväll, exakt en vecka efter att vi hördes senast. Han säger att inget har förändrats och att han fortfarande tänker komma, om jag vill förstås. Jag säger att jag vill, men undrar varför han inte hört av sig. Han skyller på appen, han har inte fått några meddelanden. ”Har du försökt skriva till mig?” undrar jag. ”Det gick inte, eftersom telefonminnet är fullt”, säger han.
Han vill inte prata just då utan boka en ny tid. Han lägger på. Jag skriver den självklara frågan: Varför hörde du inte av dig via sms eller mail för att berätta att du hade problem med appen?
Han skickar några kryptiska meddelanden. Ett om att han känner sig usel. Ett röstmeddelande som går ut på att jag ska gissa varför han inte hört av sig.
Jag ringer upp och frågar igen varför han inte hört av sig. Han vill ånyo att jag ska gissa, och jag säger att det tänker jag inte göra. Att han som alltid pratat om hur viktigt det är med en öppen kommunikation, nu har chansen att sjunga ut.
Då kommer det: ”Jag träffade S” (älskarinnan).
Jag frågar retoriskt om de hade sex och han blir tyst. Jag upprepar frågan. Han svarar ja.
Som alltid när jag känt att någon varit oärlig mot mig, och plötsligt säger sanningen, känner jag en lättnad. Med lättnaden kommer också en helig vrede, och jag ber honom dra åt helvete. Jag säger att jag inte vill ha någon kontakt mer och lägger på.
Efteråt är jag arg och upprörd, en kort stund skakar jag… men jag är också liksom vaken, full av energi. Det jag misstänkte var helt rätt. Min intuition stämde. Igen.
När pojken vill fortsätta samtalet säger jag nej. Jag säger nej flera ggr i appen och när han fortsätter att tjata om att vi ska prata NU, fast jag sagt att jag inte är redo, blockerar jag honom. Jag förstår att hans vilja att prata inte kommer av någon omsorg om mig. Det är han som behöver prata om det, som terapi. Det är han som behöver min bekräftelse och förståelse, kanske förlåtelse.
Själv behöver jag avlägsna mig från hans negativa påverkan. Jag behöver dra mig undan och slicka mina sår. Mitt sista meddelande till honom är: Om du fortfarande känner att du vill prata om en vecka, ställer jag upp.
Vi hörs aldrig mer.
