Kategoriarkiv: Privat

Djur på cirkus känns förlegat

Vi var på cirkus härom kvällen, bjudna av en förening där vi är medlemmar. När jag fick inbjudan kollade jag först upp cirkusen för att se om de hade några djur med. När jag såg att de hade ”fyra hästar” och inte hade fått några anmärkningar för sin djurhållning, tänkte jag att det är väl inte värre med hästar på cirkus än på en ridskola. Och tackade ja.

Bilen kör över "starke Adolf", som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar!

Bilen kör över ”starke Adolf”, som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar! Se hela filmen nedan …

Efter att ha sett föreställningen från första parkett, har jag ändrat mig. Aldrig att jag går på en djurcirkus mer! Åh, det var en sån fin föreställning egentligen, med skickliga artister och snygga, hänförande nummer. Jag älskar lukten av sågspån och åsynen av de gamla obekväma träbänkarna (men älskar inte att sitta på dem, haha!). Och min fantasi sätts igång. Är den där snygge manlige artisten gift med henne? Vem är tillsammans med vem egentligen?

 

Men så travade hästarna in på arenan. Vi satt tysta och såg när de två vita hästarna sprang runt, runt, jämsides, medan en kvinna med bara ben och en man i åtsittande kläder gjorde sina cirkuskonster på deras ryggar. Duns, lät det när någon landade på hästryggen.
”Har hästen rabies eller?”, frågade mitt unga sällskap. Den ena hade så mycket vit fradga i munnen att den lossnade och spreds i luften.

”Nej, det är fradga och det får den för att den har betsel i munnen och halsen är så hårt böjd”, förklarade jag.
”Men varför måste de ha halsen så?” frågade han, och jag tvekade lite: ”Tja, jag antar att det ska se snyggt ut”, sa jag och undrade hur någon kunde njuta av åsynen av speciellt den ena hästen, den med fradgan, som såg ut att vilja komma loss till varje pris.

Jag tittade på hästarnas ögon, de var  liksom tomma. För övrigt såg de välnärda och friska ut.

Redan innan vi kommit så långt hade mitt sällskap lagt märke till den långe, mörke mannen som gick bakom hästarna. ”Ska han piska hästarna, eller varför har han en piska?”

”Han ska nog bara markera lite”, sa jag.

Jag hade svårt att titta på numret och började se mig om i publiken, titta ner i mobilen, titta överallt utom på de stackars hästarna.
”Nu piskade han dem”, sa mitt sällskap argt – själv hade jag missat det.

Jag tittade och såg nu hur mannen med märkligt stelt kroppsspråk som gick efter smiskade till bakbenen på hästarna med den långa piskan. Det såg inte ut att göra ont, men kändes ändå inte okej. Hästarna gjorde så gott de kunde, varför skulle de piskas?

Det värsta var dock mannens ögon. Jag är ledsen om jag trampar någon på tårna nu, men de ögonen såg inte snälla ut. Och plötsligt säger mitt sällskap precis det jag tänker: ”Den mannen ser riktigt ond ut”.

När vi är på väg hem frågar han vilket betyg jag ger cirkusen mellan 1 och 10. Jag svarar fem, för att det där med hästarna drog ned betyget väldigt. Han håller med.

”Tacka vet jag djurfri cirkus”, säger jag och vi nickar.

Bilden nedan är från en aktion skapad av Djurens Rätt förra året, för djurfria cirkusar.

Bildresultat för cirkusmanifestation

Jag tänker på att jag en gång i tiden var en djurrättsaktivist som protesterade mot djurcirkusar. Och att det var just vid en sådan manifestation som jag helt tappade lusten att vara aktivist. Det var kanske 18 eller 19 år sedan, jag minns inte så noga, och vi var några från Djurens Rätt som stod och delade ut informationsblad utanför en cirkus. Bland oss hade en grupp unga män, som jag aldrig sett förut, infiltrerat sig, och plötsligt började en av dem reta cirkusartisterna. Jag minns inte exakt hur allting hände, bara att stämningen blev väldigt obehaglig och att artisterna blev upprörda och att det hux flux var fullt slagsmål. Det blev polisärende och rättegång men jag avböjde att vittna för jag hade inte så noga sett i vilken ordning allt hade skett.

Vill man gå på djurfri cirkus rekommenderar jag nycirkusar som Cirkus Cirkör.

I flera länder är det förbjudet att ha med djur på cirkusar (Källa: Djurens Rätt) och jag tycker det är hög tid att Sverige sällar sig till

  • Bolivia
  • Bosnien Hercegovina
  • Brasilien (regionala förbud, inte helt klart nationellt)
  • Cypern
  • Grekland
  • Honduras
  • Malta
  • Mexiko

I Sverige är det tyvärr inte ens förbjudet att ha med vilda djur som elefanter, men av de cirkusar som turnerar i Sverige i år är det ingen som har elefanter längre (Cirkus Scott slutade med elefanter 2013), däremot kameler och lamadjur. Källa: https://www.djurensratt.se/cirkus/djurcirkusar2017

Därför gillar jag att inte boka

/Uppdatering! Det här gäller bara när jag jobbar väldigt mycket och flytande, jobbar jag mindre vill jag gärna boka in saker!/

Jag älskar att ha obokade kvällar och helger. Ofta när jag bokar in något i god tid, har jag hunnit tappa lusten när tillfället väl kommer. Särskilt när det är en aktivitet jag ska gå på utan att känna någon, men samma känsla kan ibland infinna sig trots att jag verkligen uppskattar den jag ska träffa. Det är något med det där inrutade som jag har svårt för. Jobbdagarna är tillräckligt inrutade ändå, med möten vissa tider varje vecka, ofta extramöten, alltid deadlines som måste mötas för annars …, hjälp med läxor, skjutsa till aktivitet, städa, handla, tvätta, laga mat ….

Jag orkar inte ruta in den lilla tid som återstår. Därför går jag inte heller på någon aktivitet som är en fast dag; jag har årskort på ett gym bara och droppar in när det passar (och bara på yoga).

Ölprovning med ett gäng initierade hemmabryggare.

Ölprovning med ett gäng initierade hemmabryggare.

I onsdags, torsdags och fredags var jag glad över att inte ha saker bokade. Det lämnade utrymme åt:

… en workshop om omställning med människor från många länder. Pratade bl. a med en man som tillhörde en masajstam i Kenya, om deras enkla livsstil.

… en träff för lokala hemmaölbryggare. Vilka entusiaster, de designade t o m egna etiketter. Och allt jag smakade var gott – jag som inte ens gillar öl med alkohol!

… en supertrevlig fika med en gammal vän från Göteborg som jag träffar en gång om året på sin höjd, då han numera bor i Madrid.

Helgen var lite mer bokad men egentligen ganska löst och hittills har den känts fri och härlig.
En bra vecka!

Intill benet

Ikväll har jag tittat på filmen To the bone, om en tjejs kamp för att tillfriskna från anorexia. Och som jag kände igen mig från min egen långa sjukdomsperiod (7 år)!
Manipulationen, ångesten över att äta, tvånget att motionera, hetsätningen och uppkastningarna. Det mörka.

Men också det ljusa, den starka livskraften som en dag fick mig att avbryta alltihop och börja äta för att bli frisk.

I filmen får huvudpersonen en uppenbarelse, hon drömmer eller ser sig själv i paradiset med en kille hon fått känslor för på ätstörningskliniken. I nästa  stund ser hon sin magra kropp hopkurad på stranden, död. Så vaknar hon upp och inser att hon faktiskt lever, och rusar med glädjetårar hem till sin styvmamma och styvsyster. Jag kommer att bli bra, säger hon när hon kramar dem.

Jag fick också en uppenbarelse som blev en vändpunkt, och för mig hände det en dag när jag cyklade genom Lund. Det var höst och jag hade som vanligt dubbla lager jeans på mig för att dölja hur mager jag var, och för att inte frysa. Plötsligt får jag en stark känsla i hela mig. Det känns som att jag badar i ljus och jag hör en röst som säger: jag vill inte dö. jag vill leva. Jag har aldrig tidigare sett det jag gör som ett utdraget självmord, inte förrän nu. Och jag börjar gråta och skratta samtidigt. På en sekund har jag bestämt mig för att Leva. Eller är det livet som bestämt det åt mig?

Resten av den där hösten när jag var 21 hade jag ytterligare några starka, egendomliga upplevelser. När jag slutade svälta mig kom alla känslor tillbaka, det var mycket ångest som jag hade svårt att hantera. En natt vaknade jag och det kändes som om det nattsvarta studentrummet var uppochned eller vält på högkant. Jag behövde gå på toaletten men kunde inte orientera mig, jag hittade varken toadörr eller lysknapp och kröp gråtande omkring. Nästa morgon kändes det precis som vanligt, och jag undrade om jag hade drömt allting, men urinpölen i ena hörnet avslöjade mig. Det var en extremt obehaglig upplevelse men på sätt och vis är jag tacksam för den. Jag tror jag kan ha ett hum om hur det känns att vara psykotisk.

En annan natt drömde jag att min mamma försökte tända eld på ett skåp i vardagsrummet i mitt uppväxthem. Jag lyckades hindra henne och hon grät och var som en stor klumpig bebis som inte kunde flytta på sig. I nästa scen i drömmen  var jag ute och joggade. Jag tittade ner på mina ben och de var två meter långa, starka, och avslutades med fötter med decimetertjocka sulor. Jag bara sprang och sprang och det kändes som om jag skulle kunna springa för alltid.

Den bilden bar jag länge med mig och hämtade kraft ifrån när det kändes svårt.

Alla år är olika på el Camino de Santiago

Jag tänkte berätta lite om hur årets pilgrimsvandring blev för mig. Det var fjärde gången jag vandrade (tidigare 2009, 2013, 2014), en liten bit i taget på samma led, El Camino de Santiago i vackra Spanien.

Mina två medvandrare under två dagar. Underbara människor från Italien.

Mina två medvandrare under två dagar. Underbara människor från Italien.

Med tillägget Frances eftersom jag startade i Frankrike i Pyrenéerna (Saint Jean Pied du Port). Och det går inte säga mycket om hur det ÄR att vandra den eftersom allt beror på i vilket sinnestillstånd man är, med vem man vandrar, hur den fysiska formen är, vädret, var man ”råkar” hamna och med vem, (jag tror inte på slumpen, därav citationstecknen) och hur förhållandena är på de olika boendena just det året.

Huttrande nätter

I år till exempel när jag vandrade för fjärde gången kände jag mig först väldigt erfaren. Jag visste precis hur lite kläder som behövdes, och vad man behövde ha med och inte. När jag vägde ryggsäcken inklusive de tunga kängorna stannade vågen på 7,3 kg, noterade jag stolt. Ändå blev nätterna obehagliga för mig eftersom det plötsligt inte alltid fanns filtar på härbärgena och jag inte hade med någon sovsäck – för det har jag aldrig haft.

Jag minns en natt, i Trabadelo, då jag frös så fruktansvärt trots att jag satt på mig alla kläder jag hade med mig, att jag gick upp mitt i natten och febrilt letade efter något att lägga över mig. Kanske fanns det filtar? Till sist hittade jag några påsar smutstvätt i ett förråd och hann tänka att det här var ganska galet, innan jag girigt slet åt mig två lakan som jag bredde över mig i den hårda sängen i sovsalen. Nöden har ingen lag.

När jag pratade med andra pilgrimer om filtproblemet fick jag veta att de flesta privata härbärgen hade filtar, så hädanefter valde jag alltid sådana framför kyrkor och, kommunala och de där härbärgena som hade avtal med Amigos do Camiño de Santiago. Om DU ska vandra rekommenderar jag att du skaffar en ultralätt sommarsovsäck att ta med, utöver sidenlakan.

Och trots min Erfarenhet lyckades jag bli av med min mobilladdare och min resehandduk i siden som jag haft i nästan tio år. Liksom sidentvålen.

Coola hundar och en ilsken tupp

Det som gjorde starkast intryck är dels den vackra naturen och den hoppfulla känslan att det inte är kört för vår jord, spanjorerna verkar ju i alla fall ta väl hand om den; dels alla coola hundar som i mina ögon påminde mer om katter i sina avslappnade uppenbarelser.

Hundarna låg och vilade, men verkade ändå ha full koll på allt som hände omkring dem, eller spatserade runt på ett målmedvetet vis i de små byarna. Det är såhär hundar ska ha det, insåg jag, de ska gå fritt utan koppel. De hundar jag talar om hade definitivt ägare och hem, men det fanns också de som drev omkring fritt. En pilgrim blev, vad jag hörde, attackerad av ett sånt gäng men lyckades jaga iväg det med sin vandringsstav.

En annan pilgrim hade blodiga sår på ena benet. Jag fick senare veta att han hade attackerats av en tupp, samma tupp som en kvinna i byn hade beskrivit som ”jättesnäll”. Man vet aldrig med tuppar!

Men det var de enda missöden jag hörde talas om, förutom att en kille blev bestulen på sin helt nya Samsungtelefon, ”den låg under min kompis kudde”, berättade han. När min egen laddare sedan försvann tänkte jag bara att det var tur att det inte var hela telefonen! För min är också ny.

Och så alla ”stories”

Historier, levnadsöden, stories. Det får man höra mycket av på caminon, särskilt om man är nyfiken av sig som jag. Några berättelser jag bär med mig är den danske cirka 40-åringen som varit singel i all evighet men under våren bestämt sig för att gå ned i vikt och sen fått lust att pröva lyckan på en dejtingapp. ”Vi skulle bara ses för en kaffe, men efter det var vi oskiljaktiga i två veckor, tills jag måste resa”, berättade han, och jag fick tårar i ögonen. Jag stötte ihop med honom på flera ställen och gick sedan med honom en halvdag, och han höll nästan hela tiden på och sms:ade med sin kärlek.

Jag fick också veta en hel del om hans familj och jobb, men lite ska jag väl hålla för mig själv.

Minns också det svenska paret, kanske runt 45, som alltid bara hade semestrat med allinclusiveresor till diverse strandnära orter på varmare breddgrader. Men så i våras hade Hon sett en dokumentär om caminon på tv, och blivit eld och lågor. Han skulle inte följa med, han tyckte det verkade tråkigt att bara gå, och hade dessutom inte tid, men erbjöd sig att vandringsträna med henne vilket han också gjorde. Och till sist blev han också sugen på att hänga med, och då blev det så lägligt att han blev av med jobbet och plötsligt hade massor med tid. Båda var helt lyriska och sa att det här var den bästa semester de nånsin hade haft. De gillade att man levde så enkelt, att inse att man inte behöver så mycket saker egentligen, bara sju kilo packning på ryggen, och att alla människor de mötte var så vänliga. Hon hade dessutom fått en nära väninna i en äldre spansk pilgrim som hon kommunicerade med genom gester och ljud, och kallade för ”mamma”. Men jisses vilket tempo de höll, jag hade svårt att hänga med dem när vi gick tillsammans en dag.

Sist men inte minst måste jag nämna de underbara italienska själarna som jag tillbringade två dagar med, samt delade sovsal med på två platser. Vi fann varandra direkt och pratade nästan oavbrutet första dagen. Andra dagen var jag lite trött och vi pratade mindre, men jag lärde mig otroligt mycket av dem, och de av mig hoppas jag. En av dem, som var idrottslärare, undervisade mig och några andra pilgrimer i grunderna i salsa en kväll i en håla där ingenting hände, och det var faktiskt kul. Jag som haft så mycket fördomar mot salsa tyckte till och med om musiken.

Jag hade svårare att kommunicera med deras vän brasilianaren – till vänster på bilden här, men tyckte mycket om även honom på ett ordlöst vis. Han var lite äldre och var även han lärare.

En person jag tillbringade lite tid med var också en italiensk tjej, även hon idrottslärare. Hon var väldigt snäll och bjöd mig på mat, och tyvärr fick jag aldrig tillfälle att bjuda igen. Hon berättade i alla fall en invecklad historia om en spanjor som hon mött på vandringen och var förtjust i, trots att hon samtidigt verkade avsky honom. Nu hade hon medvetet tappat bort honom för att se om ödet skulle föra dem samman igen.

Jag har med berått mod utelämnat alla namn här, vill ju inte hänga ut någon.

Vill du veta lite mer i detalj hur en pilgrimsvandring kan te sig dag för dag, kan du gärna klicka dig vidare till rapporten jag skrev efter vandringen 2013. I år tog jag mig från Astorga till Portomarin, och sedan med buss till Santiago de Compostela varifrån jag flög hem igen! Sju dagar, med 20-36 km vandring per dag.

Här bjuder jag också på en tipslista med bra saker att ta med på vandringen som du kanske inte tänker på i första taget:

  • Fast tvål att tvätta kläder med. Drygare!
  • Klädnypor, så att du kan fästa dina tvättade plagg på tvättlinorna som ofta finns.
  • Nål och tråd samt tändare. Oumbärligt när du behöver sticka hål på fotblåsor.
  • Öronproppar och sovmask, för en lugnare sömn.
  • Liten matlåda.

Mobbad

Det är inte många som känner mig som vet att jag var mobbad i skolan. Det var två killar i klassen som, oberoende av varandra, retade mig för mitt namn (Moa i andranamn, vem hette MOA liksom, urtöntigt), för mina kläder, och för att jag var jag.

Jag minns särskilt en lägerresa vi gjorde i femman, till Asa. Eller: jag minns inte mycket alls från resan utom en sak. Det var en klass från en annan skola där samtidigt och i den klassen gick en flicka som hette Annika. Hon hade fett hår, verkade lite trög och pratade med en märkligt hes röst. Alla tyckte att hon var lite läskig. Vid ett tillfälle närmade sig den ene mobbaren mig, Palle som han kallades. Med rynkad näsa och smalnande blick viskade han att jag var äcklig och sen tillade han: du är precis som Annika.

Det var nog den värsta förolämpning han kunnat ge mig. Och eftersom jag på den tiden inte var så tuff som nu, faktiskt inte tuff alls utan bara mjuk och snäll, gick jag bara undan och grät på insidan. Och det satte sig. Jag började själv tänka att jag var äcklig. Fast jag var en helt normal och faktiskt ovanligt söt 12-åring.

En annan händelse minns jag däremot med viss tillfredsställelse. Mitt under en lektion började min andra plågoande, Fidde som han kallades, reta mig för mina byxor. ”M o a” sa han med sitt mobbartonfall, ”Moa kör med nitade brallor”. Detta var i sexan och för första gången reagerade jag. Han fick en hård smäll på ena överarmen (jag muskade honom som man sa på den tiden) och började omedelbart gnälla: fröööken, hon slooog mej!

Vår svenskalärare visste nog inte vad hon skulle tro då jag var en riktig mönsterelev i vanliga fall, men gav både mig och Fidde kvarsittning för säkerhets skull.

Jag minns hur värt jag tyckte det var. Och jag tror faktiskt att Fiddes attacker upphörde efter detta. Tilläggas ska kanske att Fidde var kortast i klassen och själv lite mobbad pga detta. Den andre mobbaren däremot var omåttligt populär trots att han luktade starkt av svett för jämnan.

På högstadiet delades klassen upp och jag slapp både Fidde och Palle lyckligtvis utom på vissa lektioner då det var helklass. Det blev lite bättre, fast Palle fortfarande gav sig på mig verbalt när han hade tillfälle.

Nu är jag vuxen och känd för att inte låta någon sätta sig på mig. Jag får t o m ibland höra att jag är hård. Men det var verkligen inte sån jag var från början.

Förutom mobbningen var det en väldigt rivig jargong bland klassens tjejer. Att vara taskig mot varandra var helt enkelt det normala. Det var inte riktat mot mig specifikt utan alla drabbades, men jag verkade vara den som led mest av det. Periodvis grät jag varje eftermiddag efter skolan över hela situationen, som jag inte visste hur jag skulle hantera. När vi äntligen slutade nian var jag enormt lättad över att slippa klassen och i min nya gymnasieklass rådde en skämtsam men alltid snäll och trevlig stämning. Åh vad jag trivdes.

Sankt Kristoffer och hunden

Jag ser hunden på stranden. Den har halsband men verkar inte höra ihop med någon människa där. Jag är inte så bra på hundraser men gissar att den är en blandras med en del golden retriever i sig. Den går än hit, än dit, men inte fram till någon. Jag bestämmer mig för att tänka att den ska komma till mig och det funkar, men den stannar bara i tre sekunder innan den travar vidare, glatt viftande på svansen.

Senare på tavernan uppe på landsvägen ser vi en extremt mager kvinna gå in i sin lilla bil, backa och köra iväg. Hunden är också där och flera gånger på håret att hamna under något hjul. Jag sitter på helspänn och kan knappt andas under hela proceduren. Sen springer den flåsande efter bilen.

Två äldre män vid bordet bredvid som jag pratat med lite, följer också förloppet. Den mer jovialiske av dem börjar berätta på knapphändig engelska om sin hund, som han älskade men som dog i en bilolycka. Han visar med gester hur han körde och inte såg hunden, och berättar i kanske tio minuter om hunden och hur ledsen han blev när den dog. Sen säger han att han ska få en ny hund snart, kanske nästa vecka, av samma ras och som han gett samma namn, Christoffer, efter något helgon som tydligen hjälpte alla. ”A baby dog”, säger han ömt. Han går till bilen och kommer strax tillbaka med en rund helgonmedaljong som visar en man med vandringsstav. Senare läser jag på nätet att Sankt Kristoffer (Cristóferos), var de vägfarandes hjälpare. Läs mer på Wikipedia

Snattaren som ville åka fast

Plötsligt kommer en man kutande på trottoaren mitt bland alla flanerande människor. ”Oj, han springer som om han hade Polisen efter sig”, säger jag till min son, men tänker samtidigt att han inte alls ser ut som någon brottsling. Inte som någon snattare i alla fall, hur nu såna ser ut. Ögonblicket efter står han tillsammans med ytterligare en man som verkar vara en kompis och en tredje man som har famnen full med jeans. Jag ser hur han tar tag i andra änden på jeanshögen och drar den till sig, och att han ser sammanbiten ut. Den tredje mannen, som alltså var snattaren, ler bara stort och säger med utländsk brytning: ”Ring Polisen.” Men männen låter honom gå och jag hör den ena säga något om ”mat”. Sonen säger sen att han tyckte sig ha hört ”du vill bara komma i fängelse så att du får mat”. Vi såg sedan hur de båda männen, som jobbade i en trendig klädbutik på Götgatan, gick tillbaka mot butiken med raska steg och hur snattaren – hör och häpna – gick efter dem några steg innan han stannade.

Efteråt hade vi mycket att prata om, jag och sonen. Gjorde de rätt som inte kontaktade Polisen, eller skulle mannen begå ett mycket värre brott nu för att bli gripen? Kanske rentav mörda någon? Att gå in i en butik, sno jeans och sedan lugnt promenera därifrån var ju inte precis det perfekta brottet, och vi hade båda intrycket att han faktiskt ville åka fast.

Varför hade butikskillarna bara låtit honom gå? Min teori var att de inte orkade lägga tid på anmälan och förhör för något som redan klarats upp. Sonen däremot trodde att de ville straffa honom på detta sätt, för hans plan hade säkert varit att åka dit och få mat och tak över huvudet. Vi spekulerade också över vad som nu skulle ske med snattaren.

Det händer nästan alltid något spännande när man går på stan!

Mannen med varggrinet

Den gråhårige italienaren från härbärget närmar sig mitt bord och jag hälsar med ett Hòla. Han hälsar tillbaka och jag återgår till att skriva på mobilen. Han låter sig inte avskräckas utan kommer ända fram, frågar, på italienska: Har du ätit? Jag svarar kort att de öppnar precis nu för middag, att jag väntat i en halvtimme. Äter man gott här? Det återstår att se tänker jag, men säger med en gest åt bordet längst bort att det åtminstone är spanjorer bland gästerna, vilket torde vara ett gott tecken. Fortsätter skriva ner mina reflektioner från dagen medan jag blir avbruten av ytterligare en fråga: da dove vieni? Varifrån kommer du?

Sverige, svarar jag kort. Och för artighetens skull: och du? Sicilien, säger den gamle mannen, som går caminon med sin unge vackre lite rockstjärnelike son. Känner du till Sicilien? frågar han nu med ett grin som blottar mörka nedslitna tänder, och jag kan inte hjälpa det, jag får känslan att han är ett rovdjur som lärt sig gå på bakbenen.
På italienska betyder frågan han just ställde oftast: känner du till den platsen – har du varit där?
Jag svarar därför att jag aldrig varit där, varpå han börjar förklara var det ligger, som vore jag ett mindre barn, och det kommer ett nervöst skratt ur mig. Jag säger att Sicilien är välkänt, att jag självklart vet var det ligger.
Han har nu slagit sig ner på stolen bredvid min utan minsta blygsel och tycker att jag ska ta en paus i skrivandet: Du kan fortsätta sen. Jag undrar stilla när en ska få vara ifred från männen, när en ensam kvinna inte ska ses som en stackare som vill ha sällskap. I nästa andetag frågar han var jag startat caminon. Med en suck inombords sänker jag telefonen, ser honom i ögonen och svarar att han får ursäkta, men jag vill faktiskt skriva klart.

Då äntligen backar han, ber om ursäkt och i samma ögonblick anländer sonen som en räddande ängel.
Strax därefter kommer kyparen med min förrätt. Jag njuter av måltiden. I absolut tystnad.

Märkligt sammanträffande

Idag på vandringens femte dag hände något besynnerligt. Det finns så många ställen att stanna på för natten och igår valde jag och mitt sällskap då, de två italienska lärarna, Ospital. Ett litet härbärge med 18 platser i en sovsal.
Under sängen jag valde, längst in i högra hörnet, låg en flicka med koreanskt utseende och sov. Eftersom hon sov hela kvällen pratade vi aldrig.

Idag var planen att gå till Samos, 24 km bort. Mätt på sällskap startade jag ensam. Men jag tog fel väg och kom aldrig dit; dessutom hade jag faktiskt lust att gå lite längre. Det blev så att jag gick 12 km mer, till staden Sarría med 13.000 invånare. Jag hade sett i en annan pilgrims guidebok att där fanns minst 13 härbärgen, så jag tog inte första bästa. Jag gick förbi flera i den 28-gradiga hettan och valde lite på känsla ett stort med 100 bäddar, Albergue Alma do Camiño. Caminons själ.

Där blev jag visad in i en sal med 14 bäddar där de flesta var upptagna. Av de som fanns kvar valde jag överslafen längs in i vänstra hörnet. Jag ser mig inte så noga om men plötsligt tjuter tjejen i underslafen till: Wow, you were in Ospital last night and it was the same, you were over me!
Det tar ett tag innan jag kopplar, för jag såg aldrig tjejen under mig där i ansiktet ordentligt då hon sov. Men hon hade sett mig på morgonen.
När jag inser det osannolika i att vi hamnat på exakt samma ort, samma ställe och samma sängar i samma sal, tjuter jag också. Unbelievable, säger vi och tittar på varann, och jag lägger till: It must mean something.

Nu tänker jag att vi kanske har ett viktigt budskap till varandra, men jag har inte sett henne mer efter att jag duschat, varit ute och handlat, samt ätit.

Den viktiga rakheten

Jag är och vandrar i Spanien och går nästan hela tiden ensam med mina tankar. Under den 6, 5 h långa vandringen idag gick jag själv större delen av tiden; bara på slutet hade jag sällskap med en walesare och vi pratade lite om caminon, om fiendskapen mellan England, Wales och Skottland, om vädret i Wales och om hans 30 år yngre svärson som skulle ha vandrat med honom men valde att vandra på egen hand. Innan vi var framme vid vandrarhemmet i Ponferrada tappade jag bort honom, han väntade inte och fortsatte gå – åt fel håll.

Nåväl. Innan dess, medan jag vandrade ensam, tänkte jag på hur viktigt det är för mig att man är rak mot mig. Inget stör mig så mycket som när jag får känslan att någon jag interagerar med döljer något viktigt. Till exempel att personen är irriterad på mig men ingenting säger.

Jag har haft nog av det beteendet under min uppväxt. Det var så mycket som var outtalat hemma hos oss att när mina föräldrar en gång bråkade öppet, ja då kände jag mig euforisk.

Mest av allt led jag av bristen på respons när jag visade starka känslor. Jag har minnen från när jag var 3-4 år och skrek och stampade av ilska, och ingen reagerade. Nej, jag är inte bitter, jag förstår att mina syskon fått lära sig beteendet av våra föräldrar och de i sin tur av sina. Kanske tyckte åtminstone pappa att han var snäll som inte skällde ut mig eller gav mig stryk, jag misstänker att det var så han bemöttes som liten. Faktum är att stryk hade varit bättre än denna totala likgiltighet!

Även i äldre år hände det att jag visade starka känslor och ingen verkade bry sig. Jag minns särskilt en gång när jag kanske var 18-19 och väldigt upprörd. Ingen gjorde något och sedan satte vi oss alla för att äta, som om inget hade hänt. Det var bara det att tårarna rann nedför mina kinder.

Med detta i bagaget gick jag ut i livet som lite av en känslomässig analfabet. S k negativa känslor fick inte uttryckas och jag hade inte ens ett språk att uttrycka dem med. Det ledde till att när jag hade min första seriösa relation och blev upprörd på min pojkvän, var det enda jag klarade av att göra att fly. Att handgripligen gå ut ur lägenheten och gömma mig ett tag. Min pojkvän blev alltid orolig och letade. Jag minns en gång hur jag hukade i en buske och med bultande hjärta hörde hur han ropade mitt namn från bilen. Lite grann läkte jag av att han faktiskt brydde sig och gjorde något.

Senare i mitt liv har jag gått i terapi i omgångar och mer och mer lärt mig att sätta ord på känslorna och våga uttala dem. I början var det skrämmande. När jag skulle ta mod till mig och säga vad jag kände, började jag ofta skaka i hela kroppen.
Med tiden har jag blivit mer van, men tycker fortfarande att det är svårt att uttrycka mig på ett lugnt och bra sätt, utan hårdhet. Så det är något jag jobbar med.
Kram från den spanska hettan.