För länge sedan, innan jag hade utbildat mig till journalist, bodde jag i Australien. Det var bara några månader, men tanken från början var att stanna längre och skaffa mig ett jobb. Igår hittade jag en text jag skrivit om den enda dagen jag jobbade under min tid där – ett riktigt fiasko.
Det lustiga är att det jag kommer ihåg från den där dagen, nämligen bara två saker, inte är med i den utförliga texten. Vad det var berättar jag sen!
Här kommer den i alla fall:
Säljandets konst
En dag provade jag på försäljarens otacksamma yrke. Jag var i Melbourne i Australien, i desperat jakt på ett jobb. Min man hade visserligen ett tämligen välbetalt jobb där, men det gick inte en dag utan att han pikade mig på grund av mitt tillstånd som hemmafru.
Efter en månad när jag hade sökt tiotalet jobb utan framgång, såg jag en annons i lokalpressen: ”Ett varuhus söker hårt arbetande individer för att hjälpa till med försäljning, orderregistrering och att ta emot pengar vid försäljning. Studenter och resenärer välkomna” (anmärkning 2023: Det där med resenärer borde jag ha reagerat på).
Jag föreställde mig ett enormt varuhus, nästan som ett lager, fullt med kartonger och en massa unga, uniformklädda människor som sprang omkring och plockade, skrev och sålde.
”Jag försöker alltid göra mitt bästa”
På intervjun fick jag först vänta i ett rymligt rum i en brun fåtölj. I mitten stod ett rejält bord fyllt med veckotidningar, ur vilken jag förvånat fiskade upp en svensk Vecko-revyn. Strax kom det in en skäggig, mager man, klädd i vad jag föreställde mig var hans bästa kostym; den var dessvärre sommartunn. (Det här var på vintern, anmärkning 2023.)
Intervjun var över på två minuter.
Han rörde sig ryckigt, var uppenbarligen hjärnskadad. När en kvinna kom in slog han sig genast i slag med henne och klagade med sin underliga röst över kylan. Hon var väl i fyrtioårsåldern, grått, kort hår och två skära kinder i ett ansikte som strålade av förväntan och tillit. Ur den vita tajta jumpern stack en gul skjortkrage fram och hon hade svarta typ skidbyxor och vita gymnastikskor. Istället för väska bar hon en vit plastkasse. Hon talade engelska med lätt brytning.
Kände mig som en bedragare
Intervjun var över på två minuter. Då hade jag fått fylla i en blankett där det bland annat frågades vilket mitt mål med försäljning var. Som så många gånger förr kände jag mig som en bedragare när jag nu skrev ”Jobba på kontor”. En annan fråga löd: ”Är du ambitiös? Förklara!” Mitt svar: Jag försöker alltid göra mitt bästa och är inte rädd för att fråga. (Lustigt nog stämmer detta fortfarande, 2023.) Det hade jag läst i en ”söka-jobb-bok” på Prestons bibliotek. (Oj, där ser man! /2023)
Intervjuaren, en ung, skrattande flicka med kortklippt hår, ställde enkla frågor, tycktes inte lyssna på svaret och sa hela tiden: ”How does that sound?” Jag skulle komma tillbaka nästa morgon klockan halv nio för att prova på jobbet under en dag. ”How does that sound?”
Försov mig och fick brått
Dagen därpå var jag tvungen att ta en taxi eftersom väckarklockan svikit och det skulle vara omöjligt att hinna fram i tid. Nitton dollar, men vad gjorde väl det när jag hade ett jobb i sikte?
När jag kom fram träffade jag den rosakindade kvinnan med plastkassen, den hjärnskadade mannen i tunn kostym och en vietnamesisk, pojkaktig flicka. Det var vi som skulle provjobba. Följaktligen var detvi som var företagets framtid.
Jag blev presenterad för en ung kille med krökt näsa och svart hästsvans. Honom skulle jag följa med ”runt i stan” och ”mest ha kul”, fick jag veta av chefen, som för övrigt berättade att han nyligen varit i Sverige.
Så hängde jag på killen. Likt en mulåsna släpade han en tung järnkärra efter sig, fylld med kartonger. Rätt vad det var befann vi oss vid stationen, och han frågade om jag hade biljett. Det hade jag ju inte. Han köpte då två dagsbiljetter à fyra dollar och räckte mig den ena. Jag tog emot den och tänkte att det var en kostnad som företaget stod för, han sa inget om att jag skulle ge honom pengar.
Nyfikenheten tog överhanden.
Killen – jag lyckades aldrig uppfatta hans namn – var spanjor och 23 år gammal, samt övertygad om att han snart skulle bli befordrad till manager. Något jag var skeptisk till. Snart förstod jag att jobbet bestod i att gå runt och knacka dörr och försöka sälja det som fanns på vagnen. Ingen hade beställt något. Dessutom förstod jag att den enda lönen kom från försäljningen, allt var provisionsbaserat. Jag som alltid brukade smälla igen dörren mitt framför näsan på dessa hala, omkullpratande individer befann mig nu på deras sida. (Det här var innan Internet, dörrknackeriförsäljning var vanligt då.) Rätt åt mig?
Eftersom jag aldrig för mitt liv skulle kunna tänka mig ett sånt här jobb hade jag kunnat ta första bästa tåg hem, men nyfikenheten tog överhanden. Jag tycker dessutom om att avsluta det jag gett mig in på.
Ville han jäklas med mig?
Nu efteråt undrar jag om det inte var för att jäklas med mig som han tog mig till Altonas fabriksområden. Vi var i oräkneliga fabrikslokaler där män i alla åldrar åt mig med blicken och flinade äckligt när de trodde att jag inte såg. Spanjoren presenterade mig hela tiden som sin chef som skulle klå honom om han inte sålde tillräckligt.
I packarna fanns det två ting: leksaksbiljardbord för fem dollar och blinkande lyktor för tjugo. Ingen var intresserad av de dyra lyktorna, som spanjoren påstod hade kostat allt från 56,95 till 60 dollar på postorder, men biljardborden gick åt. När han talade för sina varor böjde han sig lätt framåt med ett påklistrat leende, och talade med honungslen röst.
Dålig kvalitet
I fabrikerna var det isande kallt och uteslutande män jobbade där, men på de varma kontoren fanns ofta kvinnor. När spanjoren visade ett biljardbord för en kvinnlig chef sa hon att hennes ungar redan hade förstört två stycken. Till min förvåning köpte hon ändå¨ett nytt: ”Så blir barnen glada”.
Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset.
Vi traskade runt – jag var så hjälpsam jag kunde, drog runt den tunga kärran emellanåt och började tycka riktigt bra om killen. Han hade rest omkring i Europa, så vi pratade om Italien, där jag bott, och Spanien. Australien var ändå bäst, menade han.
Pizza till lunch
Vi år lunch sittande på ett trästaket utanför en osande fast food, varsin smockfylld, fettdrypande pizza. I Australien kostar maten ingenting. Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset. Ändå kändes det som att det retade honom att han fick betala både min biljett och min lunch.
Sedan tog vi tåget igen. Ombord träffade vi en mager, rödhårig varelse, fattigt klädd och med sin trasiga shoppingbag fylld med karamellpåsar. Han och spanjoren verkade känna varandra. Den rödhårige vände sig till mig: ”Vill du köpa”, undrade han. ”Du får naturligtvis ett specialpris.” När han pratade flackade han med blicken runt i kupén. ”Försäljningen går inte så bra”, klagade han. ”Folk säger att godis inte är bra för tänderna och sånt.”
”Så du tror att det här är ett yrke för dig?”
Knappt hade vi klivit av tåget förrän min följeslagare satte iväg som en klippare med sitt fortfarande tunga lass. Jag hann inte med och avståndet mellan oss ökade hela tiden. Eftersom jag inte räknat med så mycket gående hade jag tagit på mig ett par snygga skor som långsamt skavde av allt skinn från hälarna.
Rätt vad det var stannade spanjoren, vände sig om mot mig och sa riktigt hotfullt: ”Så, tror du att det här är ett yrke för dig?”
”Nej”, svarade jag andfått, ”det är för tungt”. Hans ögon smalnade ännu mer och hans röst var en blandning av det honungslena från säljandet och något mer otåligt, aggressivt när han sa: ”Okej, har du din biljett kvar? Det har varit angenämt att träffa dig.”
Med en blandning av lättnad och besvikelse tog jag den utsträckta handen och vände tillbaka mot stationen.
Strax upptäckte jag att jag hade gömt min väska, med plånbok och allt, på kärran. Jag började springa tillbaka och kom till ett vägskäl. Jag tittade till vänster och till höger men killen sågs inte till någonstans. Jag svor för mig själv och chansade på att han gått rakt fram. Jag sprang och sprang medan det sista skinnet skavdes av från hälarna. Till sist fick jag syn på honom, flera hundra meter fram. Med målmedvetna steg släpade han den tunga kärran efter sig, i ett rasande tempo.
Där slutar texten!
Jag kan säga att jag har glömt allting utom det där med biljetten, och jag minns också, vilket inte är med, att jag berättade för spanjoren hur jag och min kille blivit lurade på pengar i Bangkok. Antagligen misstog han det för att vi var rika och hade gott om pengar att slösa. Han visste inte att det var våra sista slantar och att vi hade blivit sjuka för att vi inte hade råd att köpa ett kylskåp. För vid ett tillfälle, efter lunch, vände han sig mot mig och sa: ”Did you and your boyfriend loose a lot of money in Bangkok?”
Han lät så blixtrande arg när han sa det, och hånfull.
Det andra jag minns var delvis med, det var skorna. För jag hade ett par skor med höga klackar på mig, så dumt när vi skulle trava runt sådär. Jag undrar varför jag inte har kvar de skorna? Antagligen för att de var obekväma.
Att jag glömde väskan kommer jag inte ihåg och jag förstår inte heller varför texten slutar innan jag fått tillbaka den. Kanske gillade jag bilden av hur han strävade på.
En bra sak: Jag har alltid haft dåligt samvete för att han betalade min tågbiljett, men nu när jag läser om det tycker jag att det var helt rätt. Jag hjälpte ju honom sälja, han fick provisionen, inte jag.
Det är en lättnad att inse.