Jag har slutat mitt jobb som djurrättsredaktör på Tidningen Syre, snyft, det var ett otroligt roligt jobb.
Här finns alla mina artiklar jag skrev under tiden där samlade. Klicka bara bort den gröna rutan så kan du läsa tio artiklar gratis (och 25 om du registrerar din mail, och hur många som helst om du blir prenumerant).
Kan man vara djurvän och samtidigt ägna sig åt att rida?
I förra veckan intervjuade jag Eli, som slutade rida när hen märkte att hästen Melami inte uppskattade det.
I samband med det kollade jag upp en del studier om hästar och ridning. De visade att hästar far illa på olika sätt av att bli ridna. De får ofta sår i munnen av bettet och ont i ryggen.
Läs gärna!
Eli vill att hästar respekteras: Få frågar sig vad hästen vill
Nu har jag inte varit reporter på ett tag utan jobbat med de digitala kanalerna på Syre. Men kul att mitt knäck från i somras om Kolmårdens delfiner fick nytt liv i papperstidningen förra veckan!
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Efter några månaders arbetslöshet då jag pluggade kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet fick jag äntligen ett roligt jobb. Sedan slutet av april jobbar jag på Tidningen Syre, ibland som reporter och ibland som digital redaktör. Detta har upptagit det mesta av min tid.
Kolla gärna in några av mina texter här (som ni ser skriver jag mest om djurrätt): https://tidningensyre.se/author/elindunas/
Blir man av med visst jobb som anställd journalist kan man stämpla upp till heltid. Men har du eget företag och blir av med uppdrag kan du inte göra så. Då måste du lägga företaget vilande och bli arbetslös på heltid. Vi i styrelsen för fackförbundet jag är med i, tycker att detta borde ändras nu under coronakrisen.
Läs mer på dagensmedia.se
Jag har länge varit engagerad i ämnet depression och medicinering mot det. Nu har jag skrivit en debattartikel på SVT Opinion.
Jag fick frågan om jag ville skriva en krönika om höstcykling, och fick väldigt starka minnesbilder av min mamma när jag tänkte på ämnet. Så texten fick helt enkelt handla om henne. Här är den, ur Cykelfrämjandets tidning Cykling nummer 3/2018.
Det är speciellt att cykla om hösten
I min familj cyklar vi alltid. Till aktiviteter, till lantstället 16 km bort, till jobb och skola. Det betyder att vi cyklar året om, även på vintern – men nu är det höst. Gatan täcks av gulröda höstlöv och luften doftar av mogna äpplen. En del av doften kommer från vårt eget ekipage, för mamma har den pinsamma vanan att plocka upp fallfrukt från gatan. Hon är uppvuxen under krigstiden och klarar inte av att se mat förfaras.
Mammas damcykel är robust och tålig precis som mamma. Hon trampar på, outtröttligt. Själv sitter jag bekvämt och väl påbyltad på pakethållaren och ser staden susa förbi genom gatlyktornas sken. Fyra år på det femte och har just varit med mamma på sammanträde i den lilla staden. Jag har tre syskon och njuter av egentiden med mamma. Och jag älskar de här skymningsturerna bak på cykeln.
Senare är jag på väg till lite egentid med mamma igen. Numera cyklar jag själv, men mamma fick sluta för ett par år sedan efter att ha orsakat flera olyckor och till sist hamnat på akuten helt sönderskrapad och förvirrad. Det är samma friska känsla i luften, samma mogna äpplen och vackert färgade löv. Men en annan stad och ett annat liv. Framför allt en annan tid – 40 år har passerat.
På några av villagatornas trottoarer står korgar med äpplen och en vänlig lapp: Varsågod att ta! Jag stannar och fyller fickorna med nyplockad frukt. Ingen mer smutsig fallfrukt från gatan!
Mamma sitter i sitt rum längst bort i korridoren och tv:n är som vanligt på. Jag sätter mig bredvid, håller den varma handen. Äpplena har jag lagt i den blåa glasskålen mitt på bordet. Hon ville inte ha just nu.
”Mamma, minns du när jag var liten och du brukade skjutsa mig på cykeln”, säger jag. ”Jag tyckte alltid det kändes så tryggt, och jag satt så skönt eftersom du hade de där rejäla packfickorna.” Mamma vrider huvudet mot mig och ler stilla. ”Mamma, minns du när vi gjorde den där cykelutflykten i Småland och bodde på vandrarhem, när jag var 16? Och det började regna när vi skulle hem och vi cyklade 11 mil i ösregn och sjöng för att hålla humöret uppe?” Mamma nickar. Jag vet inte vad som rör sig i hennes huvud, men jag känner en intensiv närvaro. Och när jag tänker på alla cykelturer vi har gjort ihop, mest på sommaren men även andra årstider, blir jag varm inuti.
Två månader senare är det slut på de höstliga cykelturerna genom villakvarteren. Mamma har gått bort. Vi är ledsna och sörjer, hela mammas stora släkt, men inser att hon har det bättre nu. Om det existerar en himmel kan jag tänka mig att mamma är där, och susar fram genom gulröda höstlöv, rak i ryggen och mumsande på ett äpple.
Elin Dunås
Jag minns Michael Nyqvist, och den enda intervju jag gjorde med honom. Året var 2002 och han var ännu inte särskilt känd, men gav intervjuer inför premiären av filmen Grabben i graven bredvid.
Michael Nyqvist som bonden Benny i filmen Grabben i graven bredvid, 2002.
Jag visste redan vem han var, efter att ha sett honom i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000).
2002 hade jag ett vikariat på tidningen Plaza Kvinna. Kanske det roligaste jobb jag haft någonsin. Jag intervjuade skådisar och musiker, jag skrev om inredning, relationer och gjorde reportage om trafficking och om Hans Scheike och hans kvinnor. Vi var tre tjejer som spånade fram de mest galna idéer tillsammans.
Och så intervjuade jag Michael Nyqvist.
Vi hade stämt träff vid Odenplan, vi skulle äta lunch och jag skulle intervjua honom samtidigt. Jag hade ingen plan på vart vi skulle gå, så när han föreslog Tranan sa jag ”okej”.
Väl därinne noterade jag att det endast fanns dyr A la carte och insåg att min arbetsgivare inte skulle bli glad. Men nu fanns ingen återvändo. Jag beställde den billigaste varmrätten, jag minns inte vad MN beställde. Men jag minns att han var glad och skämtsam, och att han berättade en anekdot från när han var servitör på Tranan under sin studieperiod.
”Det var en kund som frågade efter socker, och då gick jag till sockerskålen och tog en näve socker och gav personen”, mindes han och skrattade gott åt sig själv, sin egen klumpighet.
Jag minns också att han sa att författaren till boken Grabben i graven bredvid, Katarina Mazetti, hade sagt såhär när hon mötte honom: ”Ja vad bra att de inte valde nån sån där tvålfager typ”.
Han skrattade igen, men jag fick en känsla av att han blivit lite sårad.
Vi pratade om hans uppväxt och jag blev faktiskt lite stött när jag flera år senare fick veta att han i själva verket var adopterad – varför hade han inte sagt det till mig?
Vem trodde jag att jag var, det var ju superhemligt!
Precis som hans lungcancer.
Vila i frid Michael.
PS. När jag kom tillbaka till redaktionen fick jag mycket riktigt bassning för den dyra notan. vad jag vill minnas hade MN även slagit till på en efterrätt. DS
För en tid sedan intervjuade jag Emma Stenström som studerar kreativa organisationer och hur de jobbar för att vara kreativa. Det hon framför allt sett är att det krävs en hel del styrning för att organisationer ska vara kreativa. Om vi ser oss själva som en liten organisation, gäller precis samma sak för oss. Även vi behöver styra upp våra dagar, vårt liv, för att kunna vara kreativa. Disciplin. Men också släppa fritt ibland. Det är en fin avvägning.
Dessutom behövs tid för att blicka inåt. Kontemplation, som Emma säger.
Läs hela intervjun på CIO Swedens webb här.
Pressbild på Emma Stenström från bokförlaget Volante.
Det är alltid roligt att se hur ens texter blir i tryck, med fotografens bilder och layoutarens formgivning. På senare år har jag mest jobbat med webb, så då känns det extra kul!
Idag damp WWF Eko ner i brevlådan, med mitt första (men inte sista hoppas jag!) reportage för tidningen. Det är på fyra sidor och handlar om ”familjen som slutade shoppa” och så lite allmänt om vår konsumtion här i Sverige och dess miljöpåverkan. Fotograf var duktiga Johan Kindbom.
Jag sitter just nu helt ingrottad med ett annat reportage åt WWFs medlemstidning, så att bläddra i tidningen var ett skönt avbrott.
Såhär ser första uppslaget ut.
