Kategoriarkiv: Jobb

”Sluta vara vegan så mår du bättre”

Jag hör ibland om människor som varit veganer och som haft något problem med hälsan.

Rådet de alltid får av vården är då att börja äta animalier.

Men hjälper det?

Här är två exempel jag hört om nyligen.

En person hade problem med trötthet och värk. Vegan. Hon ordinerades då att börja äta kött. Mycket kött, nästan som en carnivorediet.

Hon berättade detta för mig och att det kändes konstigt att äta så mycket kött men att hälsan var viktigast.

Ungefär nio månader senare frågade jag henne hur det gick. Hon skrattade och sa att hon inte blivit ett dugg bättre, så nu var hon vegan igen.

En annan person blev trött och svimmade ofta när hon blev gravid. Lösningen: börja äta mjölk, ägg, kött och fisk. Resultatet: ingen skillnad. Ändå gick hon inte tillbaka till att vara vegan.

Men tänk om den som var omnivore och hade hälsoproblem skulle få rådet att äta växtbaserat? Det händer ju inte.

Men en mig närstående som hela livet haft svåra magproblem och fått slaskdiagnosen IBS och som fått rådet att följa nåt slags foodmap vilket inte hjälpte över huvud taget, när han blev vegan av etiska skäl och väntade sig det värsta i fråga om magplågor på grund av alla baljväxter – han blev av med sina problem till 95 procent.

Tänk om han fått rådet att skippa animalier av hälsoskäl?

Inget mer bistånd till Mali – jag tänker på Oumar

Regeringen avbryter biståndet till flera länder, bland annat Mali. När jag hörde det gick mina tankar till Oumar Dembele på organisationen DEMESO.

Jag intervjuade honom 2021 när jag jobbade åt Sida. Och minns hans oro över att bidragen skulle dras in, bidrag de var helt beroende av.

Här är artikeln jag skrev om DEMESO:s arbete.

Hopp åt de utsatta – juridisk hjälp i Mali

Tänk dig att en släkting plötsligt vill köra ut dig från ert gemensamma hem. Eller att den du är gift med vill skiljas, vägrar ge dig ett öre av det du har rätt till, och att domstolen dömer till dennes fördel. Varje år kan organisationen DEMESO i Mali hjälpa hundratusentals människor i den här typen av tvister, tack vare stöd från bland annat Sida.

Makens syster vill ha huset själv

Djenebou Kane torkar tårarna med sin sjal. Hon är en gift, medelålders kvinna som just har berättat varför hon sökt juridisk hjälp hos den ideella organisationen DEMESO.

En kort sammanfattning av Djenebous historia: hon är ofrivilligt barnlös, hennes första man dog efter 22 års äktenskap, och nu är hon tillsammans med hans halvbror. I huset bor även en annan kvinna: exmakens syster och nuvarande mannens halvsyster. Och det är här problemen börjar. Systern tycker att hon själv har rätt till huset efter sin bror, eftersom Djenebou har en ny man; Djenebou måste flytta. Medan Djenebou tycker att hon också har rätt att bo där, som hon har gjort i alla år. Det var hennes exmake som byggde huset åt dem alla.

– En granne som hörde om min situation tipsade mig om Madame Lee som är juridisk handläggare på DEMESO. Madame Lee tog sedan med mig hit och jag fick träffa en advokat som nu hjälper mig med min process, säger hon.

Hon fortsätter:

– Alla har varit otroligt vänliga och jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått. DEMESO ger hopp åt dem som tappat hoppet.

Mer än tusen juridiskt kunniga hjälper

DEMESO i Mali har cirka 1200 juridiska handläggare, så kallade parajurister, i sex av landets tio administrativa regioner. Varje år ger de juridisk hjälp till flera hundra tusen människor, varav mer än hälften är kvinnor. Ofta handlar det om att informera om de hjälpsökandes rättigheter och vägar till att få hjälp.

Många fall rör tvister om egendom, ibland i samband med en skilsmässa. Om handläggaren bedömer att det finns goda chanser att vinna en process, får någon av centrets 24 advokater ta vid, som för Djenebou. De är unga och nyutexaminerade, för det råder svår advokatbrist i Mali. I hela landet med drygt 20 miljoner invånare finns enligt DEMESO färre än 300 advokater, att jämföra med Sveriges mer än 5500 på drygt hälften så många invånare. Nästan alla finns i huvudstaden Bamako.

Vi träffar också Sadio Napate. Hon är i pensionsåldern och får rättshjälp i en skilsmässotvist. I Mali får män ha flera hustrur, och Sadios man hade två.

– Jag hade inte turen att få barn, men jag hjälpte till att ta hand om och uppfostra hans andra hustrus barn, berättar hon.

För en tid sedan dog Sadios mamma. Efter begravningen tog sig mannen en ny hustru (en tredje) och förbjöd sin barnlösa hustru att komma hem.

– Jag avbröt mina studier när jag och min man träffades för att han ville att jag skulle vara hemma. Av den anledningen har jag inget yrke och inga pengar. Därför tycker jag att han borde ge mig underhåll – om han nu inte vill låta mig komma tillbaka hem, förklarar hon.

Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den.

Sadio har redan drivit sitt fall, utan rättshjälp, i en lägre instans. Hon förlorade. Nu har hon fått hjälp av DEMESO att överklaga. Den nya rättegången ska hållas snart.

– Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den, säger Sadio.

Drabbade behöver ekonomisk hjälp

Oumar Dembele arbetar med kommunikation och påverkansarbete på DEMESO. Han är med vid intervjuerna och berättar att de gör allt de kan för att hjälpa Sadio och Djenebou att ta del av sin lagliga rätt, och kommer att fortsätta så länge projektet finns kvar.

– Det är bra att vi kan hjälpa dem juridiskt. Jag önskar att vi kunde ge ekonomisk hjälp också, för det skulle behövas. Sadio är till exempel över 65 år, hur ska hon försörja sig? Men den möjligheten finns inte i dag, säger han.

Projektets huvudsakliga mål är juridiskt stöd, förklarar Richard Bomboma som är chef för utvecklingssamarbetet i Mali.

– Genom att hålla isär olika typer av stödformer och aktiviteter blir stödet mer fokuserat och relevant. Alla samarbetsorganisationer har heller inte kapacitet att hantera ekonomisk hjälp, säger Richard Bomboma.

Undersöker brott mot mänskliga rättigheter

Förutom att driva tvister jobbar DEMESO för ökad rättssäkerhet på många olika sätt. Oumar Dembele är en av dem som jobbar med att påverka justitiedepartementet att ändra lagarna så att människor i fattigdom ska ha samma rättigheter som andra. De fokuserar också på fångars rättigheter, och på att göra hela rätsväsendet mer effektivt.

En annan, svårare, del av arbetet är att motverka korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

– Vi gör mängder med research för att kunna driva korruptionsfall och vi undersöker brott mot mänskliga rättigheter i norra Mali som begås av jihadister och militären. Vi försvarar de drabbade i många olika processer, berättar Oumar.

Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt.

Situationen i Mali präglas fortfarande av den konflikt som bröt ut i landet 2012. Under 2021 har läget försämrats. Konflikterna finns nu inte bara i norr; spänningar mellan olika folkgrupper i landets centrala delar har lett till våldsdåd med hundratals dödade. Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt. Många som bryter mot lagen slipper straff.

Bra samarbete med Malis stat

För att vara mer tillgängliga för allmänheten har DEMESO byggt kontor inne på 34 domstolar. Samarbetet med staten är gott och Oumar berättar att de får mycket uppskattning för allt de gör.

I ett annat projekt inom programmet driver DEMESO yrkesutbildningslokaler inne på Bollé, Malis fängelse för kvinnor och barn. De intagna får lära sig bland annat sömnad, trä- och metallsnickeri samt tvåltillverkning. Kläder, möbler och annat som tillverkas går sedan till försäljning och hjälper till att finansiera yrkesutbildningarna.

– Överskottet som blir kvar blir sedan till ett startkapital som kvinnorna får när de kommer ut i samhället igen, samtidigt som de har med sig värdefulla yrkeskunskaper för att kunna försörja sig mer långsiktigt, avslutar Oumar.

Uppdaterad: 20 oktober 2021

Hej från Luleå!

Nu har jag varit här i nästan två månader. Hur ska jag sammanfatta? Svårt!

Jobbet är perfekt. Omväxlande, intressant, roligt. Jag har otroligt roliga kollegor, tror aldrig jag skrattat så mycket på jobbet tidigare.

Det som är utmanande är det sociala på fritiden. Att få vänner tar tid och de första sex veckorna hade jag egentligen mest fullt upp med att överleva.

Det har blivit många utflykter på egen hand, solofikor, träning flera gånger i veckan, en helgkurs i silversmide och några resor hem till min bas i Stockholm.

Jag blir kvar här ett bra tag, så efter nyår ska jag försöka hitta sociala meningsfulla sysselsättningar.

Dagens solofika – på Norrbottens museum. Kaffet var inget vidare tyvärr, men miljön är mysig. Nästa gång väljer jag te.

När jag försökte kränga biljardbord i Australien

För länge sedan, innan jag hade utbildat mig till journalist, bodde jag i Australien. Det var bara några månader, men tanken från början var att stanna längre och skaffa mig ett jobb. Igår hittade jag en text jag skrivit om den enda dagen jag jobbade under min tid där – ett riktigt fiasko.

Det lustiga är att det jag kommer ihåg från den där dagen, nämligen bara två saker, inte är med i den utförliga texten. Vad det var berättar jag sen!

Här kommer den i alla fall:

Säljandets konst

En dag provade jag på försäljarens otacksamma yrke. Jag var i Melbourne i Australien, i desperat jakt på ett jobb. Min man hade visserligen ett tämligen välbetalt jobb där, men det gick inte en dag utan att han pikade mig på grund av mitt tillstånd som hemmafru.

Efter en månad när jag hade sökt tiotalet jobb utan framgång, såg jag en annons i lokalpressen: ”Ett varuhus söker hårt arbetande individer för att hjälpa till med försäljning, orderregistrering och att ta emot pengar vid försäljning. Studenter och resenärer välkomna” (anmärkning 2023: Det där med resenärer borde jag ha reagerat på).

Jag föreställde mig ett enormt varuhus, nästan som ett lager, fullt med kartonger och en massa unga, uniformklädda människor som sprang omkring och plockade, skrev och sålde.

”Jag försöker alltid göra mitt bästa”

På intervjun fick jag först vänta i ett rymligt rum i en brun fåtölj. I mitten stod ett rejält bord fyllt med veckotidningar, ur vilken jag förvånat fiskade upp en svensk Vecko-revyn. Strax kom det in en skäggig, mager man, klädd i vad jag föreställde mig var hans bästa kostym; den var dessvärre sommartunn. (Det här var på vintern, anmärkning 2023.)

Intervjun var över på två minuter.

Han rörde sig ryckigt, var uppenbarligen hjärnskadad. När en kvinna kom in slog han sig genast i slag med henne och klagade med sin underliga röst över kylan. Hon var väl i fyrtioårsåldern, grått, kort hår och två skära kinder i ett ansikte som strålade av förväntan och tillit. Ur den vita tajta jumpern stack en gul skjortkrage fram och hon hade svarta typ skidbyxor och vita gymnastikskor. Istället för väska bar hon en vit plastkasse. Hon talade engelska med lätt brytning.

Kände mig som en bedragare

Intervjun var över på två minuter. Då hade jag fått fylla i en blankett där det bland annat frågades vilket mitt mål med försäljning var. Som så många gånger förr kände jag mig som en bedragare när jag nu skrev ”Jobba på kontor”. En annan fråga löd: ”Är du ambitiös? Förklara!” Mitt svar: Jag försöker alltid göra mitt bästa och är inte rädd för att fråga. (Lustigt nog stämmer detta fortfarande, 2023.) Det hade jag läst i en ”söka-jobb-bok” på Prestons bibliotek. (Oj, där ser man! /2023)

Intervjuaren, en ung, skrattande flicka med kortklippt hår, ställde enkla frågor, tycktes inte lyssna på svaret och sa hela tiden: ”How does that sound?” Jag skulle komma tillbaka nästa morgon klockan halv nio för att prova på jobbet under en dag. ”How does that sound?”

Försov mig och fick brått

Dagen därpå var jag tvungen att ta en taxi eftersom väckarklockan svikit och det skulle vara omöjligt att hinna fram i tid. Nitton dollar, men vad gjorde väl det när jag hade ett jobb i sikte?

När jag kom fram träffade jag den rosakindade kvinnan med plastkassen, den hjärnskadade mannen i tunn kostym och en vietnamesisk, pojkaktig flicka. Det var vi som skulle provjobba. Följaktligen var detvi som var företagets framtid.

Jag blev presenterad för en ung kille med krökt näsa och svart hästsvans. Honom skulle jag följa med ”runt i stan” och ”mest ha kul”, fick jag veta av chefen, som för övrigt berättade att han nyligen varit i Sverige.

Så hängde jag på killen. Likt en mulåsna släpade han en tung järnkärra efter sig, fylld med kartonger. Rätt vad det var befann vi oss vid stationen, och han frågade om jag hade biljett. Det hade jag ju inte. Han köpte då två dagsbiljetter à fyra dollar och räckte mig den ena. Jag tog emot den och tänkte att det var en kostnad som företaget stod för, han sa inget om att jag skulle ge honom pengar.

Nyfikenheten tog överhanden.

Killen – jag lyckades aldrig uppfatta hans namn – var spanjor och 23 år gammal, samt övertygad om att han snart skulle bli befordrad till manager. Något jag var skeptisk till. Snart förstod jag att jobbet bestod i att gå runt och knacka dörr och försöka sälja det som fanns på vagnen. Ingen hade beställt något. Dessutom förstod jag att den enda lönen kom från försäljningen, allt var provisionsbaserat. Jag som alltid brukade smälla igen dörren mitt framför näsan på dessa hala, omkullpratande individer befann mig nu på deras sida. (Det här var innan Internet, dörrknackeriförsäljning var vanligt då.) Rätt åt mig?

Eftersom jag aldrig för mitt liv skulle kunna tänka mig ett sånt här jobb hade jag kunnat ta första bästa tåg hem, men nyfikenheten tog överhanden. Jag tycker dessutom om att avsluta det jag gett mig in på.

Ville han jäklas med mig?

Nu efteråt undrar jag om det inte var för att jäklas med mig som han tog mig till Altonas fabriksområden. Vi var i oräkneliga fabrikslokaler där män i alla åldrar åt mig med blicken och flinade äckligt när de trodde att jag inte såg. Spanjoren presenterade mig hela tiden som sin chef som skulle klå honom om han inte sålde tillräckligt.

I packarna fanns det två ting: leksaksbiljardbord för fem dollar och blinkande lyktor för tjugo. Ingen var intresserad av de dyra lyktorna, som spanjoren påstod hade kostat allt från 56,95 till 60 dollar på postorder, men biljardborden gick åt. När han talade för sina varor böjde han sig lätt framåt med ett påklistrat leende, och talade med honungslen röst.

Dålig kvalitet

I fabrikerna var det isande kallt och uteslutande män jobbade där, men på de varma kontoren fanns ofta kvinnor. När spanjoren visade ett biljardbord för en kvinnlig chef sa hon att hennes ungar redan hade förstört två stycken. Till min förvåning köpte hon ändå¨ett nytt: ”Så blir barnen glada”.

Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset.

Vi traskade runt – jag var så hjälpsam jag kunde, drog runt den tunga kärran emellanåt och började tycka riktigt bra om killen. Han hade rest omkring i Europa, så vi pratade om Italien, där jag bott, och Spanien. Australien var ändå bäst, menade han.

Pizza till lunch

Vi år lunch sittande på ett trästaket utanför en osande fast food, varsin smockfylld, fettdrypande pizza. I Australien kostar maten ingenting. Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset. Ändå kändes det som att det retade honom att han fick betala både min biljett och min lunch.

Sedan tog vi tåget igen. Ombord träffade vi en mager, rödhårig varelse, fattigt klädd och med sin trasiga shoppingbag fylld med karamellpåsar. Han och spanjoren verkade känna varandra. Den rödhårige vände sig till mig: ”Vill du köpa”, undrade han. ”Du får naturligtvis ett specialpris.” När han pratade flackade han med blicken runt i kupén. ”Försäljningen går inte så bra”, klagade han. ”Folk säger att godis inte är bra för tänderna och sånt.”

”Så du tror att det här är ett yrke för dig?”

Knappt hade vi klivit av tåget förrän min följeslagare satte iväg som en klippare med sitt fortfarande tunga lass. Jag hann inte med och avståndet mellan oss ökade hela tiden. Eftersom jag inte räknat med så mycket gående hade jag tagit på mig ett par snygga skor som långsamt skavde av allt skinn från hälarna.

Rätt vad det var stannade spanjoren, vände sig om mot mig och sa riktigt hotfullt: ”Så, tror du att det här är ett yrke för dig?”

”Nej”, svarade jag andfått, ”det är för tungt”. Hans ögon smalnade ännu mer och hans röst var en blandning av det honungslena från säljandet och något mer otåligt, aggressivt när han sa: ”Okej, har du din biljett kvar? Det har varit angenämt att träffa dig.”

Med en blandning av lättnad och besvikelse tog jag den utsträckta handen och vände tillbaka mot stationen.

Strax upptäckte jag att jag hade gömt min väska, med plånbok och allt, på kärran. Jag började springa tillbaka och kom till ett vägskäl. Jag tittade till vänster och till höger men killen sågs inte till någonstans. Jag svor för mig själv och chansade på att han gått rakt fram. Jag sprang och sprang medan det sista skinnet skavdes av från hälarna. Till sist fick jag syn på honom, flera hundra meter fram. Med målmedvetna steg släpade han den tunga kärran efter sig, i ett rasande tempo.

Där slutar texten!

Jag kan säga att jag har glömt allting utom det där med biljetten, och jag minns också, vilket inte är med, att jag berättade för spanjoren hur jag och min kille blivit lurade på pengar i Bangkok. Antagligen misstog han det för att vi var rika och hade gott om pengar att slösa. Han visste inte att det var våra sista slantar och att vi hade blivit sjuka för att vi inte hade råd att köpa ett kylskåp. För vid ett tillfälle, efter lunch, vände han sig mot mig och sa: ”Did you and your boyfriend loose a lot of money in Bangkok?”

Han lät så blixtrande arg när han sa det, och hånfull.

Det andra jag minns var delvis med, det var skorna. För jag hade ett par skor med höga klackar på mig, så dumt när vi skulle trava runt sådär. Jag undrar varför jag inte har kvar de skorna? Antagligen för att de var obekväma.

Att jag glömde väskan kommer jag inte ihåg och jag förstår inte heller varför texten slutar innan jag fått tillbaka den. Kanske gillade jag bilden av hur han strävade på.

En bra sak: Jag har alltid haft dåligt samvete för att han betalade min tågbiljett, men nu när jag läser om det tycker jag att det var helt rätt. Jag hjälpte ju honom sälja, han fick provisionen, inte jag.

Det är en lättnad att inse.

Högt och lågt från min radiosommar – orkar du lyssna?

Jag jobbade ju med lokalradio i somras – så kul! Ett av de roligaste uppdrag jag någonsin haft, helt klart.

Här har jag samlat ett urval av mina inslag, mest för min egen skull men kanske någon mer är nyfiken.

Djurrätt / djurskydd

Miljö / hållbarhet

Näringsliv

Kommunpolitik

Sjukvård

På galapremiär för dokumentären Rosornas by

Det kom en inbjudan till en galapremiär av en dokumentärfilm. Jag blev lite förvånad, för det var länge sedan jag skrev filmrecensioner och brukade få den typen av inbjudningar. Förresten var det till pressvisningar, jag brukade bjudas in då, inte till några festligheter.

Svettiga dagar

När jag läste lite mer noggrant ramlade polletten ner. Jag mindes svettiga dagar framför datorn med ett krångligt transkriberingsprogram, filmsekvenser med otydligt ljud och ibland svår dialekt, som jag satt och översatte från italienska till engelska. Jag var ovan vid programmet, och jag var ovan vid att översätta till engelska. Det var extremt tidsödande för mig och till slut kom vi fram till att jag skulle avsluta och de skulle anlita någon annan. Jag fick sedan några andra uppdrag där det gällde att översätta olika dokument till italienska. Men sen juni 2018 har vi inte hörts.

Ett dåligt samvete för mig var att jag hade kvar den orangea powerbanken med filmmaterial efter att vi slutat samarbeta. Länge tänkte jag gå och lämna tillbaka den, det hade inte varit någon lång utflykt. Men av någon anledning blev det inte av och till sist, efter några år, slängde jag den. Ingen hade heller frågat efter den.

Nästan fem år har gått

Översättningsarbetet jobbade jag med i april och maj 2018.

Ibland har jag undrat över filmen, tänkt att det antagligen inte blev något. Men nu är den alltså klar! Den är producerad av Story och ska nu visas på lite olika festivaler. Och sedan på Folkets bio. Galapremiären var också på Folkets bio, Zita, igår.

Jag tyckte om filmen, som handlar om romers situation i ett ”läger” (men med riktiga hus, fina hus) utanför Milano. De lever i konstant osäkerhet och under ständigt hot att få sina hus rivna. Men jag noterade att ingenting av det råmaterial jag transkriberat var med. Nämligen ett upprört möte utomhus om en skolbuss som aldrig kom, och långa sekvenser när morfadern i en av familjerna berättade om hela sitt liv som rom och hur de hade tjänat sitt uppehälle genom att slipa knivar och sälja bilar. Och hur deras traditioner hade sett ut när det gällde till exempel mat.

Ändå blev jag – tillsammans med många andra – avtackad på scenen. Och mitt namn stod också med i eftertexterna. Det kändes nästan lite väl snällt av upphovsmakarna. Men väldigt kul såklart.

Lite pixligt från avtackningen.

Lolita får äntligen sin frihet

Ibland händer saker man inte riktigt trodde var möjliga. Igår läste jag världsnyheten om Späckhuggaren Lolita. Efter femtio år i fångenskap ska hon snart släppas fri.

Det ringde en klocka någonstans. För hade jag inte skrivit om en kampanj för att befria Lolita, när jag jobbade på Syre? En kampanj som tyvärr tycktes hopplös.

Späckhuggarshow på Miami seaquarium där Lolita bor. Foto: Nikki Gianni / Inherently wild

Jo, där var den ju, artikeln! Och nog hade jag rätt i att det verkade vara kört för Lolita.

Ägaren sa att det var omöjligt

Ur artikeln:

Syre frågade kommunikationschefen Daniel Ketema hur de ställer sig till att frige Lolita eller åtminstone förbättra hennes förhållanden i parken. Vi fick följande svar per mail:

“Vi är medvetna om att Lolitas situation berör många och detta gäller även Parques reunidos. Djurens hälsa och omsorg är av yttersta vikt för Parques reunidos och de följer de högsta standarderna kring säkerhet och omsorg. Parques reunidos har utvärderat olika alternativ för att säkerställa och förbättra Lolitas välbefinnande. Man har även tagit del av expertråd från både hennes egna veterinärer och externa specialister. Baserat på dessa råd skulle en flytt av Lolita medföra stora hälsorelaterade (och till och med dödliga) risker med tanke på hennes ålder. Givet de rådande omständigheterna har man därför kommit fram till att Lolitas skötsel kan utföras bäst i hennes nuvarande miljö.”

Djurrättsrörelsen av annan åsikt

Djurrättsrörelsen höll inte med om den riskbedömningen och har fortsatt kampanja. Och nu får de alltså som de vill!

Det gäller att påminna sig om talesättet ”om du kan drömma det, kan du göra det”.

En liknande sak hände ju dessutom faktiskt med en annan av mina artiklar, om Kolmårdens delfiner. Jag gav den t o m rubriken ”Ingen frihet i sikte för Kolmårdens delfiner”. Detta var i augusti 2020. Bara drygt halvannat år efteråt meddelade Kolmården att de skulle sluta hålla delfiner.

Nu är det väl tveksamt om de släpps fria, men djurrättsaktivisternas kamp fortsätter. Erfarenheten visar lyckligtvis gång efter annan att min pessimism tenderar att vara överdriven.

If you can image it you can create it If you can dream it you can make it. Foto: Elin Dunås

1 april på myndigheten

För ett år sedan, när jag fortfarande jobbade åt Sida, var vi några stycken som satt och spånade idéer till ett aprilskämt för våra kollegor. Det var den sista mars och vi var bara tre personer kvar på vår avdelning, många jobbade hemifrån.

Fika på Sidas kommunikationsavdelning. Sara till höger med uppsatt hår.

Ingen populär flytt

Sida var på väg att flytta sitt huvudkontor från centrala Valhallavägen till avlägsna Rissne. Inte särskilt populärt bland de anställda. Först tänkte vi skoja om att flytten skulle ställas in. Men det landade inte så bra hos kommunikations-/HR-chefen. Och vi ville att han skulle vara avsändare. Mer tyngd åt skämtet.

Bara veganskt

Sara, som också är vegan, kom då med den här idén: på nya kontoret skulle det bara serveras vegansk mat och bara finnas växtmjölk till kaffet. Inte nog med det, även medhavd mat måste vara växtbaserad. Allt för att ta vårt ansvar för klimatet och den globala resursfördelningen.

Sagt och gjort, chefen publicerade kungörandet på intranätet. Förvånansvärt många gick på det.

Jäklar vad kränkta somliga blev! Jag kanske ska tillägga att samtliga somliga var män.

”Inte kul”

Efteråt sa någon att skämtet inte var roligt, för det är ju så det borde vara. Jag spände ögonen i den och sa att det ju var just precis det som var det roliga. Skämtet var en drift med svenska myndigheter som inte klarar av att göra en sån enkel sak som att göra det enda rätta.

Flytten gick sedan av stapeln under sommaren, och matmässigt blev det ett nedköp. Nya restaurangen hade inte ens ett veganskt alternativ, samtidigt som salladsbuffén var typ dubbelt så dyr. Det enda positiva var att det nu fanns havredryck på alla avdelningar. Det hade vi inte haft på Valhallavägen.

Jättegott

I år har jag inte skämtat aprilo men konstaterat att tidningen Vego ska börja skriva om mat gjord av insekter och att Jävligt gott byter namn  till Jättegott, för att blidka svenska kyrkan.

Avslutning på Mojokursen

Igår hade vi avslutning på kursen i mojo – mobiljournalistik. Det vill säga vi sågs och redovisade våra foton och filmer. Det har varit otroligt roliga och lärorika tio veckor, men jag är långtifrån något proffs. Det är så väldigt mycket att tänka på när man ska göra allt själv: researcha, filma, intervjua, redigera, texta, och så ljudet!

Här är en av filmerna jag producerat, en film om kattcafeet Java Whiskers i Stockholm, för Facebook. Jag kommer att lägga upp fler filmer i dagarna!

Film om Java Whiskers, Sveriges enda kattcafé för katter som söker ett hem.

Om någon är nyfiken har jag filmat med min Samsungtelefon, inget filmprogram. Jag har tagit upp miljöljud och intervjuat med en extern mikrofon, modell mygga. Redigerat har jag gjort med gratisappen VN, direkt i mobilen.

Vill man ha bättre bild kan man använda en filmapp som exempelvis Filmic Pro eller Open Camera. Och det finns mer avancerade redigeringsappar, som Kinemaster eller PowerDirector, den här hade inte så bra ljudredigeringsfunktioner. Man kan också använda en särskild app för ljudredigering.

Min shoulder impingement

Det började med att jag plötsligt en dag i januari inte kunde göra triconasana på ett yogapass. Sen följde mängder av undersökningar, behandlingar, och sjukgymnastik, allt medan axeln bara blev stelare och gjorde ondare. Jag har varit hos tre olika sjukgymnaster totalt sex gånger. Jag har varit hos en kiropraktor (tre gånger) och en läkare på vårdcentralen som skickade remiss för magnetröntgen (som jag ska gå på senare i sommar).

Hjälpt av PT

Den bästa hjälpen fick jag faktiskt härom dagen av en PT på gymmet där jag går. Efter hans extremt jobbiga övningar och efter att jag fått ligga på en liten boll som tryckte mot skuldran medan jag rörde armen i väldigt obekväma positioner, har smärtan nästan släppt helt. Framför allt: Rörligheten har blivit betydligt bättre.

Han var också den första av alla jag pratat med som kunde förklara vad problemet med axeln var och varför det är så viktigt att jag fortsätter göra övningar. Så först nu känner jag mig motiverad och förstår att ökad smärta efter gymnastik är precis som det ska.

Faktum är att jag dessutom fick lite healing av en person som gått healingutbildningar, lite spontant sådär nu under helgen som var. Och det hjälpte också, men utan förbättra rörligheten.

Vad är impingement?

Impingement kallas en skada som gör att det gör ont i axeln eller överarmen då man lyfter armen uppåt ut från sidan.

Smärtan kommer av att en skadad vävnad som blivit svullen och belastningskänslig blir klämd mot andra vävnader i axeln då man lyfter överarmen uppåt/utåt.

Det enda sättet att lösa det är att göra övningar som stärker muskler som blivit försvagade, i mitt fall på baksidan. Operation kan också hjälpa till men efter att ha pratat med min PT blev jag avskräckt från det, eftersom det de gör är att ta bort ben och det växer inte tillbaka. Så strukturen blir försvagad, och det vill jag ju inte.

Nu ska jag köra på med både gamla och nya övningar!