Kategoriarkiv: Hälsa

Massage i coronatider

I fredags var jag på en massage som jag hade bokat in för ett bra tag sedan. Jag bokade in den för att jag länge känt mig trött och behövde en liten boost. Jag vet ju också att vi människor mår bra av närhet och det har jag inte direkt i överflöd numera, om jag inte räknar med katterna.

När det väl var dags för massagen hade jag dock hunnit vara ledig och åka på skidsemester, så energin var på topp, jag var inte trött längre.

Det var en kombinerad massage och healing och det var en på många sätt positiv upplevelse. Det lustiga var att när jag skulle gå så sträckte hon fram ena handen, vilket jag tolkade som att hon ville ta i hand. Men när jag gjorde en gest att ta hennes hand vek hon undan. Hon sa att vi tar ju inte i hand eller kramas nu under coronatider. Hon hade bara sträckt sig fram för att ta något. Jag tyckte att det var lite märkligt i den kontexten vi var i, att inte vilja ta i hand, när hon hade masserat i stort sett hela min kropp inklusive mina händer med sina bara händer. Men jag sa ingenting om det.

Handmassage

Två dagar senare började jag känna mig lite hängig. Jag blev tvungen att lägga mig och sova i flera timmar mitt på dagen, vilket inte är normalt för mig.

Nästa dag fick jag lite feber och kände mig illamående och yr.

Jag fick för mig att jag skulle kolla massörens facebooksida, som visade sig ha många offentliga inlägg. Samma dag jag varit där på massage skrev hon att hon var sjuk. Det fick mig verkligen att fundera på både det ena och det andra.

Jag tror inte det blir någon mer massage för mig på ett bra tag.

En väninna blev sjuk efter att ha varit på ansiktsbehandling där hon som behandlade inte hade ansiktsmask. Det hade inte massören heller kan jag tillägga.

 

Fri från psykofarmaka – en viktig bok

”Ångest, depression, oro och panik kan vara en signal att någonting i oss eller vår omgivning bör ses över, omvärderas, reflekteras över och kanske förändras. När vi tar ett piller kapslar vi in grundproblemet och förlorar möjligheten till självläkning”, skriver Anna Nederdal i den viktiga boken Fri från psykofarmaka, som är en drygt 100-sidig liten skrift för den som vill minska sitt intag av psykofarmaka eller kanske sluta.

Anna kontaktade mig i höstas och undrade om jag kunde tänka mig att skriva om psykofarmaka och hennes bok i någon tidning. Jag förklarade att jag hade ett heltidsjobb just då och inte mycket tid, men att jag gärna kunde tipsa om boken här i bloggen. Så hon skickade mig ett ex som sedan blivit liggande som ett dåligt samvete på grund av en omänsklig arbetsbelastning. Men nu har det lättat, puh, och jag hinner och har lust.

Varför erbjöd sig författaren att skicka boken till mig? Självklart för att jag tidigare skrivit kritiskt om SSRI och andra psykofarmaka.

Varför tackade jag ja?
Självklart för att jag är engagerad i ämnet.

Och nu ska jag berätta om min egen nedtrappning, efter att jag ätit SSRI-preparatet Cipramil i tre-fyra månader sommaren 1999. SSRI står för selektiva serotoninåterupptagshämmare, och om du är nyfiken på varför jag tog dem och varför jag bestämde mig för att sluta så snabbt kan du läsa här.

Men så till nedtrappningen. Eller snarare bristen på nedtrappning, i alla fall först.

Första dagen hände inget särskilt. Men andra dagen, eller snarare kvällen, började jag känna en oro i kroppen. Oron stegrades till en så kraftig ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var som om tre-fyra månaders inkapslad oro nu släpptes loss i min kropp, och det tog andan ur mig.

I detta ångestfyllda tillstånd fick jag tankar om att min pojkvän, som just då befann sig på långresa mycket långt bort, nog inte ville vara med mig, och jag gjorde något jag aldrig gjort vare sig tidigare eller efteråt, jag snokade i någons privata meddelanden. Dvs jag gick in i hans chattprogram på vår gemensamma dator och läste en konversation han hade haft med en tjejkompis. Jag visste att han varit kär i henne tidigare och nu letade jag efter bevis på att det inte var över.

Det jag fick läsa gjorde ont. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man ber om för man kanske får det. Jag hade känt mig trött på att inte känna, längtat efter att känna något, och nu infriades min önskan! Nu kände jag, och jag stod inte ut.

Desperat famlade jag efter Cipramilkartan och tog för säkerhets skull tre tabletter (min vanliga dos var en om dagen). Till slut lyckades jag somna.

Nästa dag vaknade jag illamående, svullen och med en konstig känsla av förlamning i kroppen och hjärnan. Den tredubbla dosen hade gett effekt, därom rådde det ingen tvekan. Jag fick inte i mig någon frukost, och hade det varit en vanlig dag hade jag sjukskrivit mig, för det kändes hela tiden som att jag skulle kräkas. Men det var ingen vanlig dag, det var första dagen på mitt nya jobb på det stora förlaget.

På den tiden bodde jag i Tumba utanför Stockholm i en etta som jag delade med min pojkvän. På något vis lyckades jag ta mig in till stan med pendeltåg och tunnelbana utan att kasta upp, men det krävde all min viljestyrka. Från min första arbetsdag minns jag två saker.

1. Hur jag vallas runt i kontorslandskapet för att hälsa på alla som jobbar där, blek och kallsvettig och med kväljningar, och med en enda tanke i huvudet: verka normal, verka normal, verka normal.

2. Lunchen med min chef. Jag förstår inte hur jag ska kunna få ned någonting, men beställer, på hennes inrådan, strömming med potatismos och skirat smör. I en halvtimme sitter jag och försöker konversera samtidigt som jag skär sönder och delar upp maten och puttar den runt på tallriken i ett fåfängt hopp om att den ska minska. Jag äter inte ens en tugga.

Men tillbaka till boken.

Jag har sett på nätet att vissa varit besvikna över att den inte är en saklig guide till hur man trappar ned eller slutar med psykofarmaka. Att den så tydligt tar ställning emot. Jag kan förstå kritiken, och boken är väl mer att betrakta som ett debattinlägg än något välavvägt, men eftersom jag har samma grundsyn på denna typ av läkemedel, stör det mig inte.

Jag vet inte om allt som står i den är sant, men om bara hälften stämmer är det illa nog. Några saker som påstås i boken är till exempel att SSRI som tas av gravida kvinnor kan öka risken för Aspbergers syndrom hos fostret, och att en stuide har visat att antidepressiva orsakar 10-44 dödsfall per 1000 medicinerande personer under ett år. Om det är genom självmord eller på annat sätt framgår inte.

En del av boken är praktiska tips på hur man trappar ned, vilket man ska göra ytterst långsamt. Inte bara sluta som jag, med andra ord.
Resten handlar om hur SSRI-preparat fungerar, om dåligt bemötande i vården, och det sorgliga faktum att Kilen, Institut för läkemedelsberoende, lades ner.
Jag tycker att alla som varit i kontakt med antidepressiva bör läsa boken och bilda sig en egen uppfattning.

Att det är viktigt att trappa ned på rätt sätt fick jag i alla fall erfara den där hösten för snart 20 år sedan. När jag berättade vad som hänt för min terapeut som jag gick hos på den tiden, gjorde hon stora ögon och läxade upp mig, det måste jag väl förstå att jag inte bara kunde sluta tvärt.

Så efter det tog jag bort 1/4 tablett i en veka, sen ytterligare en fjärdedel, och därefter delade jag tabletten i allt mindre bitar och lät nedtrappningen ta flera veckor. När min pojkvän kom hem igen var jag helt ren och när vi senare pratade om chatten blev han arg förstås för att jag snokat, men kunde också förklara varför han skrivit som han gjort, att han kände att han behövde diskutera relationen med någon och att den här tjejkompisen var lättast att prata med. Att det inte alls betydde att han inte älskade mig, eller ville göra slut.

Och jag kunde själv se att jag förstorat upp allting i det starka ångesttillstånd jag då befann mig i, och som var en direkt effekt av att jag slutat ta tabletterna.

Intill benet

Ikväll har jag tittat på filmen To the bone, om en tjejs kamp för att tillfriskna från anorexia. Och som jag kände igen mig från min egen långa sjukdomsperiod (7 år)!
Manipulationen, ångesten över att äta, tvånget att motionera, hetsätningen och uppkastningarna. Det mörka.

Men också det ljusa, den starka livskraften som en dag fick mig att avbryta alltihop och börja äta för att bli frisk.

I filmen får huvudpersonen en uppenbarelse, hon drömmer eller ser sig själv i paradiset med en kille hon fått känslor för på ätstörningskliniken. I nästa  stund ser hon sin magra kropp hopkurad på stranden, död. Så vaknar hon upp och inser att hon faktiskt lever, och rusar med glädjetårar hem till sin styvmamma och styvsyster. Jag kommer att bli bra, säger hon när hon kramar dem.

Jag fick också en uppenbarelse som blev en vändpunkt, och för mig hände det en dag när jag cyklade genom Lund. Det var höst och jag hade som vanligt dubbla lager jeans på mig för att dölja hur mager jag var, och för att inte frysa. Plötsligt får jag en stark känsla i hela mig. Det känns som att jag badar i ljus och jag hör en röst som säger: jag vill inte dö. jag vill leva. Jag har aldrig tidigare sett det jag gör som ett utdraget självmord, inte förrän nu. Och jag börjar gråta och skratta samtidigt. På en sekund har jag bestämt mig för att Leva. Eller är det livet som bestämt det åt mig?

Resten av den där hösten när jag var 21 hade jag ytterligare några starka, egendomliga upplevelser. När jag slutade svälta mig kom alla känslor tillbaka, det var mycket ångest som jag hade svårt att hantera. En natt vaknade jag och det kändes som om det nattsvarta studentrummet var uppochned eller vält på högkant. Jag behövde gå på toaletten men kunde inte orientera mig, jag hittade varken toadörr eller lysknapp och kröp gråtande omkring. Nästa morgon kändes det precis som vanligt, och jag undrade om jag hade drömt allting, men urinpölen i ena hörnet avslöjade mig. Det var en extremt obehaglig upplevelse men på sätt och vis är jag tacksam för den. Jag tror jag kan ha ett hum om hur det känns att vara psykotisk.

En annan natt drömde jag att min mamma försökte tända eld på ett skåp i vardagsrummet i mitt uppväxthem. Jag lyckades hindra henne och hon grät och var som en stor klumpig bebis som inte kunde flytta på sig. I nästa scen i drömmen  var jag ute och joggade. Jag tittade ner på mina ben och de var två meter långa, starka, och avslutades med fötter med decimetertjocka sulor. Jag bara sprang och sprang och det kändes som om jag skulle kunna springa för alltid.

Den bilden bar jag länge med mig och hämtade kraft ifrån när det kändes svårt.

Nytt kapitel

Snart börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag ska utbilda mig till yogainstruktör!

Det är inte så att jag planerar att byta yrke, jag gör utbildningen för min egen personliga utvecklings skull.

Jag berättar mer om detta senare.

Just nu är jag inne i en intensiv arbetsperiod, som det brukar vara inför Earth Hour, som i år kommer ovanligt tidigt på grund av den tidiga påsken. Samtidigt har jag inte kunnat använda min vanliga antistressmedicin – löpningen – eftersom jag har en skadad fot sedan två månader.

Nu har jag i alla fall börjat gå hos en sjukgymnast som är väldigt engagerad och som äntligen har fått mig att göra övningar för att stärka vänster ben och fot. Så att jag kan springa igen och slipper denna haltande gång jag har nu.

KattjoggAtt jag skadade foten beror på att mitt vänstra ben är svagare i grunden och till sist efter drygt tio års löpning inte pallade trycket längre. Jag saknar löprundorna som jag har ersatt med långa promenader och kilometerlånga simturer. Men jag saknar att svettas och bli andfådd!

Nåja, om 5-6 veckor ska benet vara tillräckligt återställt för att jag ska kunna börja igen.

Positiva förändringar

Det har varit en hel del positiva förändringar i mitt liv den senaste tiden, och jag har mycket spännande på gång.

– Har flyttat in i nya kontoret! Sitter nu i ett luftigt kontorslandskap helt nära sonens skola i Hammarby Sjöstad, med en massa andra väldigt kreativa personer… Läs mer på www.helios13.se. Det är fint att kunna ha sällskap med sonen de veckor han är med mig, och igår till exempel kom han och en klasskompis förbi och hämtade mig.

– Har hittat den perfekta yogalärarkursen efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt att leta på nätet. Det blev Ulrica Norbergs 200-timmars Yoga For Life för att jag tilltalades av upplägget, hennes sätt att beskriva utbildningen, att den passade bra i tiden (start mars 2016) och sist men inte minst eftersom jag stött på hennes namn i väldigt många yogasammanhang och alltid hört gott om henne. Vi kommer att kunna undervisa väldigt brett i hatha, vinyasa, pranayama, restorative yoga och meditation.

– Har fått nya, roliga arbetsuppgifter! Hos min viktigaste kund WWF har jag fått en hel del nya spännande uppgifter att jobba med, både inom press och sociala medier. Kul!

– Är pigg som en mört! Efter att ha börjat ta ett för mig nytt naturpreparat har jag fått massor av energi. Mer om detta senare!

– Har börjat med tantra! Har varit på Ängsbackas tantrafestival och fått massor med inspiration kring andning, närvaro och kontakt. Har till och med fötts på nytt i en speciell ritual! Och jag fick en ny, fin vän, en kvinna som bor i södra Sverige, och som bjudit med mig på Malmö tantrafestival i oktober – tjoho!

Och så några projekt till som jag inte vill berätta om förrän de kommit lite längre. Mycket kul nu i alla fall!

Peaches Geldofs död – självsvält?

Uppdaterat 13 maj: Sedan en tid är det klart att hon dog av en överdos heroin.

Det pratas en hel del nu om Peaches Geldofs tragiska död den 7 april. Peaches var dotter till Bob Geldof (som startade Live Aid) och programledaren Paula Yates (som dog i en överdos heroin år 2000).

Hon var bara 25 år, till det yttre framgångsrik, gift och hade två små friska söner, 11 och 23 månader gamla.

Det spekuleras i hur hon dog – det verkar varken vara självmord eller en överdos. Personligen kan jag inte låta bli att undra om hon dog av självsvält.

På hennes sista instagrambilder (kontot är nu borttaget) syns en trådsmal, nästan genomskinlig Peaches. Redan 2011 väckte hon uppmärksamhet genom att minska dramatiskt i storlek, nu hade hon blivit ännu tunnare.

Peaches1

Bilder från 2011.

Dödligheten bland anorektiker är hög, många dör av hjärtstillestånd. Man kan även få problem med njurar och skört skelett. Enligt ätstörningskliniken Mando ligger dödligheten hos anorektiker på mellan 5,5 och 15 procent inom en 10-20-årsperiod efter insjuknandet.

Den som lider av anorexi låter bli att äta näringsämnen som förknippas med viktuppgång. Vanligen fett, kolhydrater och socker. Peaches Geldof berättade öppet i intervjuer att hon brukade ”juica”, bara dricka juice i en månad, när hon ville gå ned i vikt. Det säger sig självt att en sådan diet inte innehåller tillräckligt med näring, särskilt inte för en redan mycket smal person.

Du kan läsa mer om komplikationer av självsvält hos Mando.

Att en 25-åring med hela livet framför sig, och två barn!, har dött, är så sorgligt att orden inte räcker till. Utan att veta något om varför hon dog är jag ändå förvånad över att så få tar upp det uppenbara – att hon var sjukligt smal, och de risker det medför.

SSRI gör att vi inte bryr oss

Jag har med intresse tittat på några dokumentärer som kritiskt granskar SSRI. De går under samlingsnamnet Who cares in Sweden. Man kan antagligen anklaga dem för att driva en ganska hård tes – jag är medveten om att SSRI fyller sin funktion också. Som en läkare säger i filmen: SSRI är en välsignelse.

Men det var intressant för mig att se preparaten så massivt kritiseras för att skapa människor som inte bryr sig. Tesen är: Skuldkänslor är en viktig ingrediens i depression och ångest. SSRI tar bort skuldkänslorna och minskar därmed känslan av depression och ångest. Men baksidan är att personen som tar SSRI slutar bry sig över huvud taget. För att hårdra det lite. Dessutom: det finns en orsak till att man blir deprimerad/får ångest, och den orsaken behöver man ta itu med. Det kan t ex vara ett barndomstrauma som behöver lösas upp i terapi, en helt normal sorg som behöver läka ut, eller ett ofruktbart sätt att relatera till omvärlden. Tabletterna gör att du slipper ta itu med det, dvs du utvecklas inte – och vad är det för liv?

Enligt filmen tar 10 procent av svenskarna SSRI varje dag (jag har inte kollat den siffran).

Varför är jag då intresserad av frågan?

För det första har jag på nära håll följt personer som börjat med SSRI och blivit personlighetsförändrade.

Den plågade och rastlöse blev en skön typ som alltid var nöjd.
Den sjukligt orolige blev go och glad – men också så nöjd att hen inte tog tag i uppenbara brister i sitt liv.
Den oroliga och kontrollerande blev mer laid back – men tyvärr även oförmögen att känna in andras behov.

För det andra – under en kort period tog jag själv SSRI-preparat, 1999. Jag hade en mycket jobbig tid av olika anledningar, hade just börjat i terapi och tjatade till mig pillren av en motvillig läkare, med motiveringen att jag ville överleva sommaren då min terapeut skulle ha semester.

Hur påverkade det då mig?

Jo, det kändes som att jag var inne i en bubbla utan starka känslor. Efter att ha plågats av svår ångest en längre tid var detta en enorm lättnad. Men den sköna känslan för mig hade en mindre skön sidoeffekt. Det var som att ingenting som hände riktigt nådde mig längre.

Några exempel: En nära vän var inne i en kris och grät och pratade med mig. Jag noterade att jag inte kände någonting för hennes berättelse.

Jag var på bio och såg en film som i normala fall skulle ha berört mig starkt eftersom jag har väldigt svårt för självmord. Nu tittade jag bara likgiltigt på alla som hoppade ut från byggnader, slängde sig framför tåg, tog piller, etcetera. Inga känslor.

En vän berättade något roligt och skrattade ända från tårna. Jag tänkte att det här var ju roligt, men kunde inte ens le.

Visst var det skönt att slippa vara ledsen, men det var också obehagligt att inte känna några normala känslor, och snopet att inte heller känna mig riktigt glad. Det som fick mig att sluta med tabletterna var dock att jag plötsligt saknade förmågan att få orgasm. Detta i sin tur ledde till att min sexlust började sina. Just då hade jag en ganska ny relation, så det blev ett problem för oss båda.

Därför slutade jag med tabletterna efter tre månader.

Jag kan också tillägga att allt detta hände från dag ett. Det brukar heta att det tar tid innan effekten kommer, men inte för mig.

Om du vill titta på filmerna så finns de här:

http://www.whocaresinsweden.com

Träningsuppehåll

Typiskt, så fort jag skrivit om att jag sprungit 34 km blev jag sjuk. Eller nja, men dagen efter sprang jag 8 km i snöstorm, därefter gick jag en lång sträcka i snöstormen för att ta mig till och från WWF, och på kvällen kände jag att jag höll på att bli sjuk.

Jag har inte tränat sedan dess, även om jag just nu är konvalescent känner jag inte att jag är i form för att springa. Och jag får absolut inte bli sjuk igen inför helgens skrivarkurs med Kreakalma!

Hej från mig!

Elin_hemma

Näringskursen chockade hela mitt system

Igår var jag på en kurs om Mat och hälsa med Steven Acuff. Jag hade ingen aning om vem han var före kursen men förstod efter hand att han är en auktoritet i hälsobranschen, dock just nu kanske inte så mycket i ropet.

Han berättade att det en gång då det begav sig bara hade kommit 22 personer till ett föredrag och att han tyckte det var så dåligt, men att ”i dag får man vara glad om det kommer 22!”.

Vi var fem på kursen. En lite äldre kvinna, ytterligare en äldre, njursjuk kvinna som hoppades kunna slippa dialys genom att lägga om kosten – redan hade hon blivit enormt mycket piggare bara genom att börja äta vegetariskt sedan drygt en månad, en kille i 25-årsåldern, en man i 50-årsåldern som också var i hälsokostbranschen och så jag.

Jag ska inte orda så mycket om kursen just nu, mer än att jag blev medveten om att jag äter kanske 80 % fel – inte ens min linsgryta som jag trodde var så nyttig är okej – linser ska blötläggas ett dygn innan man äter dem om man har blodgrupp = som jag, potatis innehåller gifter och ska jag nödvändigtvis ha den i soppan bör jag skala den tjockt och koka den i separat vatten, inte koka direkt i soppan som jag brukar, och tomater är inte heller nyttigt.

Utöver det ska man inte äta: soja, griskött (gör jag inte), mejeriprodukter (snyft!), aubergine, paprika (gillar ej paprika), och man ska inte dricka kaffe.

Nu berättar jag bara helt okritiskt vad vi fick lära oss i väldigt koncentrerad form, jag ska såklart läsa vidare och anta ett kritiskt förhållningssätt.

Just nu känns det som lite mycket att ta in, men jag ska försöka ta fasta på den mat som är bra (lista på Steven Acuffs hemsida), och plocka in mer av den i alla fall. Och dra ned på kaffet till en kopp på morgonen till att börja med, sen trappa ned.

I alla fall undrar jag om det inte var vetskapen om hur fel jag äter som chockade mig så svårt att jag blev mottaglig för förkylningsvirus, i morse vaknade jag täppt och med halsont.

Jaja, jag sköljde näsan med saltvatten och kände mig lite bättre efter det. Så det verkar vara en snäll förkylning.