Författararkiv: Elin

Om Elin

Hej, det är jag som är New Earth Media!

Bagarmossen Resilience Center

Tjoho! Efter att vi på Helios 13 blev av med det fina kontoret i Hammarby Sjöstad i januari, har jag varit kontorslös ett tag. Men nu har jag flyttat in hos alla kompetenta hållbarhetsproffs i nystartade Bagarmossen Resilience Center!

En hemsida för BRC är på gång. Här kommer en bild på de flesta av oss (totalt är vi 11) som delar kontor, så länge.

9 av 11 medlemmar i fantastiska Bagarmossen Resilience Center.

9 av 11 medlemmar i fantastiska Bagarmossen Resilience Center. Erik Kropf, Mikael Lindell, Martina Strand-Nyhlin, jag, Johanna Lindkvist, Anna-Maria Norman, Frida Arnqvist-Engström, Susanna Elfors och Andreas Sidkvist. Saknas gör Karl Hultén och Peter Santesson.

 

Vi håller till i Ung Vänsters tidigare lokal, som ännu tidigare var barnklädesaffär. På Lillåvägen 61 mitt i Bagis. Välkommen att titta förbi, men ring först så att jag är på plats!

Nytt kapitel

Snart börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag ska utbilda mig till yogainstruktör!

Det är inte så att jag planerar att byta yrke, jag gör utbildningen för min egen personliga utvecklings skull.

Jag berättar mer om detta senare.

Just nu är jag inne i en intensiv arbetsperiod, som det brukar vara inför Earth Hour, som i år kommer ovanligt tidigt på grund av den tidiga påsken. Samtidigt har jag inte kunnat använda min vanliga antistressmedicin – löpningen – eftersom jag har en skadad fot sedan två månader.

Nu har jag i alla fall börjat gå hos en sjukgymnast som är väldigt engagerad och som äntligen har fått mig att göra övningar för att stärka vänster ben och fot. Så att jag kan springa igen och slipper denna haltande gång jag har nu.

KattjoggAtt jag skadade foten beror på att mitt vänstra ben är svagare i grunden och till sist efter drygt tio års löpning inte pallade trycket längre. Jag saknar löprundorna som jag har ersatt med långa promenader och kilometerlånga simturer. Men jag saknar att svettas och bli andfådd!

Nåja, om 5-6 veckor ska benet vara tillräckligt återställt för att jag ska kunna börja igen.

Positiva förändringar

Det har varit en hel del positiva förändringar i mitt liv den senaste tiden, och jag har mycket spännande på gång.

– Har flyttat in i nya kontoret! Sitter nu i ett luftigt kontorslandskap helt nära sonens skola i Hammarby Sjöstad, med en massa andra väldigt kreativa personer… Läs mer på www.helios13.se. Det är fint att kunna ha sällskap med sonen de veckor han är med mig, och igår till exempel kom han och en klasskompis förbi och hämtade mig.

– Har hittat den perfekta yogalärarkursen efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt att leta på nätet. Det blev Ulrica Norbergs 200-timmars Yoga For Life för att jag tilltalades av upplägget, hennes sätt att beskriva utbildningen, att den passade bra i tiden (start mars 2016) och sist men inte minst eftersom jag stött på hennes namn i väldigt många yogasammanhang och alltid hört gott om henne. Vi kommer att kunna undervisa väldigt brett i hatha, vinyasa, pranayama, restorative yoga och meditation.

– Har fått nya, roliga arbetsuppgifter! Hos min viktigaste kund WWF har jag fått en hel del nya spännande uppgifter att jobba med, både inom press och sociala medier. Kul!

– Är pigg som en mört! Efter att ha börjat ta ett för mig nytt naturpreparat har jag fått massor av energi. Mer om detta senare!

– Har börjat med tantra! Har varit på Ängsbackas tantrafestival och fått massor med inspiration kring andning, närvaro och kontakt. Har till och med fötts på nytt i en speciell ritual! Och jag fick en ny, fin vän, en kvinna som bor i södra Sverige, och som bjudit med mig på Malmö tantrafestival i oktober – tjoho!

Och så några projekt till som jag inte vill berätta om förrän de kommit lite längre. Mycket kul nu i alla fall!

Vem vill du åka med?

”Vem vill du åka med?”
Det är pappa som frågar
Jag tittar på mammas cykel
med packväskor
bred och bekväm
Som mamma

Och så pappas cykel
smal, kantig, med sin vassa pakethållare
Bredvid står pappa
lite stel och kantig han med

Det går några sekunder
och de ser på mig
Mammas bruna ögon
Pappas grå

”Vi ska åka nu, hur ska du ha det?”
säger någon av dem,
antagligen pappa

Jag har svårt att andas
Jag sneglar på mammas trygga cykel
Blir pappa ledsen om jag väljer mamma?

Jag sänker blicken och nacken
och går till mammas cykel, ordlöst
Försöker se ut som om det inte betydde något
Som att det var en ren slump
att jag valde mamma

Inom mig tänker jag:

Nästa gång
nästa gång blir det din tur, pappa

När jag var illegal i Italien

För länge sedan, innan Sverige var med i EU, gick det inte att vistas och arbeta i andra europeiska länder hur som helst. Ändå gjorde vi det – jag och många andra som inte tillhörde EU. För det fanns en stor svart arbetsmarknad som rättsväsendet verkade se genom fingrarna med.

Under tre år arbetade jag på… tada… tre restauranger, en bar/café, en tesalong, ett snabbmatställe (där det gjordes mackor med fantasifulla namn) och en butik.

Alltid svart.

Betalningen varierade. Minst i fickan fick jag på den ”fina” tesalongen – 35 kronor i timmen. Precis lika mycket som en kopp te kostade där. Oftast var annars betalningen en summa per kväll, i regel 300 kronor för att arbeta från klockan 18 tills vi hade stängt och städat vid ett- eller tvåtiden. Middag ingick också i lönen.

När jag arbetade i butik var betalningen 3 500 kronor i månaden för sju timmar om dagen uppdelat på två pass med siesta emellan, sex dagar i veckan. Då ingick lunch på strandbaren tvärs över gatan och bostad, ett avskilt källarrum. Jobbet var långt ifrån hårt, jag kunde sitta i flera timmar och sola mig framför butiken Il negozietto dei fiori secchi, vi sålde inte mycket av sortimentet av torkade blomuppsättningar och alltihop var utan tvivel en förlustaffär.
Vi var många som jobbade svart och fick betalt kontant efter varje kväll, eller en gång i veckan. På flera av ställena hade de i regel en italiensk servitris som fick lite mer betalt och som de skattade för, och så alla vi stranieri som jobbade svart. Alla mina vänner arbetade på samma sätt; de kom från Österrike, forna Jugoslavien, Holland och Tyskland. De andra hade dock i regel arbetstillstånd, men fick ändå betalt svart.

Ingen tycktes bry sig om detta massiva svartarbete, och förmodligen gjorde vi skitjobb som italienare inte ville ha – på den tiden. Men en sak gick det inte att komma undan. Alla som jobbade med mat måste ha ett så kallat hälsohäfte- il libretto sanitario. Egentligen var detta ett moment 22, ty för att få il libretto sanitario behövdes arbetstillstånd. Men jag – som inte hade arbetstillstånd – lyckades ändå få detta eftertraktade pappershäfte.

Det var när jag fick mitt första jobb, på restaurang Marc André i Terracina 10 mil söder om Rom, som mina arbetsgivarelät mig bli hastigt undersökt av den lokale doktorn – vilken nöjde sig med en blick i passet för att se att jag var jag innan han satte sin betydelsefulla stämpel i hälsohäftet. Han hade antagligen inte koll på vilka regler som gällde – eller var han kanske mutad? Det lär jag aldrig få veta, men med hälsohäftet kunde jag sedan söka jobb var jag ville, för il libretto sanitario var det enda de frågade efter.

Och det var tur, för jag fick anledning att byta jobb ofta. Mer om detta senare!

Nytt kontor

Den 1 juli flyttar jag in på nytt kontor i Hammarby Sjöstad, tillsammans med det kreativa gänget Helios13.

Det är ”ett globalt uppkopplat, aktörsdrivet kulturhus i världsklass” med verksamheter inom foto, film, reklam- och musikproduktion, och så jag då och några till småföretagare som ska flytta in. jag var där och hälsade på i fredags, gillade lokalerna och atmosfären och bestämde mig på stört.

Efter att ha mest ha suttit hemma och arbetat under våren ser jag verkligen fram emot att ha kontor igen!

 

Klimatsmart matlagning i Hökarängen

För ett par veckor sedan fick jag vara med och laga mat med några matglada Hökarängsbor. Och det var inte vilken mat som helst, det var nämligen klimatsmart mat som lagades!

Temat för kvällen var Vårens primörer, och jag kan lova att alla fyra pajerna vi hjälptes åt att tillaga var helt enkelt utsökta!

Klimatmatcirkel

Läs artikeln på WWF Min Vardag!

Hektisk höst – men nu är jag tillbaka

Jag har försummat bloggen ett tag, vilket beror på att min höst och även januari har varit minst sagt fullmatade. Dels har jag haft ett heltidsvikariat hos Världsnaturfonden WWF, som webbredaktör och lite annat på kommunikationsavdelningen, dels har det varit mycket även privat.

I mitten av oktober flyttade jag till en ny lägenhet på Bersgrådsvägen här i Bagarmossen – ett jättelyft för både mig och sonen, men som krävde enorma mängder energi. Jag hade hjälp med att flytta mitt bohag från lägenhet ett till lägenhet två, men allt det andra fixade jag helt utan hjälp. Jobbigt!

Flyttkartongerna var inte helt uppackade när min mamma oväntat dog den 12 november. Åh, jag blir ledsen när jag skriver om det. Men det är en annan historia som jag inte ska gå in på nu.

Efter mammas död var jag först förtvivlad, sedan lugn och accepterande men förfärligt trött. Jag har varit i något slags survival mode, skulle man kunna säga.

Men i dag känns det äntligen bättre!

Jag i spegeln

 

Fullt upp

Hej, om någon undrar varför det varit väldigt tyst här, kan jag berätta att det är för att jag har ett heltidsjobb just nu. Ett vikariat fram till mitten av januari 2015. Det och att jag flyttat har gjort att det blivit väldigt lite tid över till att sköta om min egen hemsida.

Jag vikarierar som webbredaktör på Världsnaturfonden WWF och jobbar samtidigt med sociala medier och ungdomssajten www.pandaplanet.se. Och så flyttade jag för några veckor sedan till en ny adress i Bagarmossen, på Bergsrådsvägen.

Så det är fullt upp! Och då hinner jag ändå inte gå på yoga längre….

Men… allt har sin tid som det brukar heta!

Foto: Hanna Marklund

”Moraliska” människor

En sak jag lagt märke till är att människor som pratar väldigt mycket om hur man ska leva, vad som är rätt och fel, ofta har ganska taskig moral själva. Ibland undrar jag vem det är de försöker övertyga. Eller nej, jag undrar inte.

Jag har mig veterligen bara blivit bedragen i två relationer, och båda de männen pratade vitt och brett om andras bristande moral.

Man nummer ett, eller jag ska nog faktiskt säga POJKE nummer ett, hade jag ett sju månader långt förhållande med för flera år sedan. Han hade i sin tur en kompis och vapendragare som hade ett öppet förhållande med en väninna till mig. Hon var helt införstådd med att hon inte var den enda. Ändå tycktes pojke nummer ett älska att tala om hur förkastligt kompisen betedde sig, som hade flera (jag förstod sedan att det måste ha varit avundsjuka).

Han tog ofta upp ämnet otrohet och hur illa han tyckte det var. ”Tänk att kyssa en person och sen gå hem och kyssa sin partner, vad äckligt”, kunde han säga.

En tid efter att vår relation tagit slut ringde han mig och berättade att han varit otrogen. Inte en gång, utan tre. Med tre olika tjejer. Jag reagerade med att bryta ihop i gråt.

Många år senare träffade jag en ny mr Morality, under en utlandssemester. Den här mannen, förlåt POJKEN, hade en hel uppsättning levnadsregler som han enligt egen utsago följde. När det gällde relationer hade han tio regler, en för varje finger på händerna. En av reglerna var att han aldrig skulle inleda en relation med någon som redan var i en relation, eller som var känslomässigt engagerad i ett ex. En annan regel var att kommunikationen måste vara helt rak och öppen. Allt annat var förkastligt.

Vi tillbringade några fina dygn ihop, och jag orkade inte alltid riktigt lyssna på hans filosofiska utläggningar. Jag betraktade också vårt förhållande som en semesterflirt och planerade inte att fortsätta relationen. Hade han bott i samma land som jag, absolut, Men nu gjorde han inte det.

Han beskrev sig som singel på jakt efter kärleken och nämnde ingenting om att han hade en flera år äldre älskarinna. Denna älskarinna skulle få en stor betydelse för oss senare, när han bedyrat sin kärlek och sagt att han ville testa och se om vi kunde ha en seriös relation. Då hade han, på distans, erkänt att de två planerade en kärlekssemester ihop vid havet och verkade vilja dra in mig i beslutet huruvida han skulle fullfölja planerna eller ej. Jag tvådde mina händer. Efter ett par dagars dialog med mig, som bara fick mig att känna mig helt kraftlös, bestämde han sig för att skippa semestern med henne, ty han ”skulle aldrig kunna vara intim med henne efter att han och jag haft en så nära relation, som om vi vore gifta.”

Jag reste hem långt före honom, han var student och fortsatte sin resa. Vi hade hela tiden tät kontakt via WhatsApp, han var nästan lite manisk och hörde av sig tio gånger per dag, skickade massor av bilder. Två veckor innan han sagt att han skulle komma och hälsa på, något jag hela tiden inom mig betvivlade eftersom han inte brytt sig om att köpa någon biljett, upphörde plötsligt meddelandena. Jag fortsatte att skriva en dag till, men tänkte sedan att han kanske behövde lite space. Så jag slutade höra av mig.

Det gick ytterligare en dag, en dag till, en till. Nu fick jag en känsla av att han trots allt var tillsammans med sin älskarinna. Jag tänkte att han hade tappat intresset för mig och att det inte skulle bli något besök. Jag var inte glad, men förlikade mig vid tanken.

Därför blir jag förvånad när telefonen ringer en lördag kväll, exakt en vecka efter att vi hördes senast. Han säger att inget har förändrats och att han fortfarande tänker komma, om jag vill förstås. Jag säger att jag vill, men undrar varför han inte hört av sig. Han skyller på appen, han har inte fått några meddelanden. ”Har du försökt skriva till mig?” undrar jag. ”Det gick inte, eftersom telefonminnet är fullt”, säger han.

Han vill inte prata just då utan boka en ny tid. Han lägger på. Jag skriver den självklara frågan: Varför hörde du inte av dig via sms eller mail för att berätta att du hade problem med appen?

Han skickar några kryptiska meddelanden. Ett om att han känner sig usel. Ett röstmeddelande som går ut på att jag ska gissa varför han inte hört av sig.

Jag ringer upp och frågar igen varför han inte hört av sig. Han vill ånyo att jag ska gissa, och jag säger att det tänker jag inte göra. Att han som alltid pratat om hur viktigt det är med en öppen kommunikation, nu har chansen att sjunga ut.

Då kommer det: ”Jag träffade S” (älskarinnan).

Jag frågar retoriskt om de hade sex och han blir tyst. Jag upprepar frågan. Han svarar ja.

Som alltid när jag känt att någon varit oärlig mot mig, och plötsligt säger sanningen, känner jag en lättnad. Med lättnaden kommer också en helig vrede, och jag ber honom dra åt helvete. Jag säger att jag inte vill ha någon kontakt mer och lägger på.

Efteråt är jag arg och upprörd, en kort stund skakar jag… men jag är också liksom vaken, full av energi. Det jag misstänkte var helt rätt. Min intuition stämde. Igen.

När pojken vill fortsätta samtalet säger jag nej. Jag säger nej flera ggr i appen och när han fortsätter att tjata om att vi ska prata NU, fast jag sagt att jag inte är redo, blockerar jag honom. Jag förstår att hans vilja att prata inte kommer av någon omsorg om mig. Det är han som behöver prata om det, som terapi. Det är han som behöver min bekräftelse och förståelse, kanske förlåtelse.

Själv behöver jag avlägsna mig från hans negativa påverkan. Jag behöver dra mig undan och slicka mina sår. Mitt sista meddelande till honom är: Om du fortfarande känner att du vill prata om en vecka, ställer jag upp.

Vi hörs aldrig mer.