Författararkiv: Elin

Om Elin

Hej, det är jag som är New Earth Media!

Den svåra lättsamheten

Sitter på en spansk buss på väg från Madrids flygplats till Astorga, det är sen morgon och vi har stannat på södra busstationen i Madrid för att plocka upp passagerare.
Astorga. Det är oundvikligt att minnen väcks till liv. För tre år sedan vandrade jag pilgrimsleden dit tillsammans med en kille jag träffat i Léon. Tysk. Vi hade funnit varandra och slagit följe under flera dagar och nätter. Han var rolig att vara med och väldigt … lättsam.

När jag tänker på vad som får mig att längta efter en relation är det just det här otvungna hänget jag vill åt. Att bara vara tillsammans och samtidigt uppleva saker. Att skratta åt samma saker. Att känna livets puls.

Hos psykologen igår frågade han vad som hade varit så fantastiskt med mitt ex P. Som jag valde att lämna för att andra saker inte fungerade för mig (pratar inte om samlivet nu, det funkade bra!). Jag tänkte efter lite och svarade att jag inte tyckte han var så extraordinär, men att vi hade väldigt kul ihop, att vi alltid hade saker att prata om och att jag fick energi av honom. Det var då han nämnde ordet Lättsam. Och det kan, när jag tänker efter lite, sammanfatta alla män jag fallit för. De har varit just så. Liksom sorglösa och ”jag tar dagen som den kommer”.

Kanske är det precis där skon klämmer, för kanske är det svårt att hitta någon som både är seriöst engagerad och lättsam? I alla fall torde det vara svårt att kombinera ”lever i nuet” med ”strukturerad och bra på att planera”. Absolut inte omöjligt, men sällsynt.

Kan jag lära mig uppskatta någon som inte är fullt så lättsam, för att få den där strukturen jag behöver? Kan jag bli mer lättsam själv, för att inte behöva söka det hos en partner? Eller ska jag inte backa på mina krav, för jag har ju faktiskt haft män som varit båda delarna. Tänker på S som som jag bodde med i 4 år och M som jag var sambo med i 1 år. Inte superstrukturerade kanske men fullt tillräckligt för mig.

Tänker också att ett hinder för mig kan vara att när någon blir seriöst intresserad av mig försvinner lätt lättsamheten och därmed just det jag dras till. Knepigt och synd, för kanske skulle den kunna finnas där bara jag hade tålamod att vänta.

Om besvikelse

Jag reflekterar över besvikelse. Är det okej att bli besviken på vänner, älskare och livet ibland? Jag tycker det. När jag sagt till mig själv: du borde inte ha så höga förväntningar på andra, du borde inte bli så besviken – då betyder det bara att jag blir besviken två gånger. Först på någon annan, sen på mig själv. Det är inte snällt mot mig och leder inte till något gott.
Det jag jobbar med nu: att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt. Att eventuellt, i de fall det är på sin plats, kommunicera det jag känner – men på ett respektfullt vis, för alla inblandade. Inte minst för mig.

Om du blir besviken på mig? Då ser jag det som en kärlekshandling att du kommunicerar det. För det betyder att du bryr dig. Och det ger mig chansen att bättra mig. Alternativt klargöra vad jag är beredd att göra och inte.
Oavsett vilket, bidrar det till transparens. Och det är alltid bra!
?

Mitt möte med Michael Nyqvist

Jag minns Michael Nyqvist, och den enda intervju jag gjorde med honom. Året var 2002 och han var ännu inte särskilt känd, men gav intervjuer inför premiären av filmen Grabben i graven bredvid.

Michael Nyqvist i filmen Grabben i graven bredvid, 2002.

Michael Nyqvist som bonden Benny i filmen Grabben i graven bredvid, 2002.

Jag visste redan vem han var, efter att ha sett honom i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000).

2002 hade jag ett vikariat på tidningen Plaza Kvinna. Kanske det roligaste jobb jag haft någonsin. Jag intervjuade skådisar och musiker, jag skrev om inredning, relationer och gjorde reportage om trafficking och om Hans Scheike och hans kvinnor. Vi var tre tjejer som spånade fram de mest galna idéer tillsammans.

Och så intervjuade jag Michael Nyqvist.

Vi hade stämt träff vid Odenplan, vi skulle äta lunch och jag skulle intervjua honom samtidigt. Jag hade ingen plan på vart vi skulle gå, så när han föreslog Tranan sa jag ”okej”.

Väl därinne noterade jag att det endast fanns dyr A la carte och insåg att min arbetsgivare inte skulle bli glad. Men nu fanns ingen återvändo. Jag beställde den billigaste varmrätten, jag minns inte vad MN beställde. Men jag minns att han var glad och skämtsam, och att han berättade en anekdot från när han var servitör på Tranan under sin studieperiod.
”Det var en kund som frågade efter socker, och då gick jag till sockerskålen och tog en näve socker och gav personen”, mindes han och skrattade gott åt sig själv, sin egen klumpighet.

Jag minns också att han sa att författaren till boken Grabben i graven bredvid, Katarina Mazetti, hade sagt såhär när hon mötte honom: ”Ja vad bra att de inte valde nån sån där tvålfager typ”.
Han skrattade igen, men jag fick en känsla av att han blivit lite sårad.

Vi pratade om hans uppväxt och jag blev faktiskt lite stött när jag flera år senare fick veta att han i själva verket var adopterad – varför hade han inte sagt det till mig?

Vem trodde jag att jag var, det var ju superhemligt!

Precis som hans lungcancer.

Vila i frid Michael.

PS. När jag kom tillbaka till redaktionen fick jag mycket riktigt bassning för den dyra notan. vad jag vill minnas hade MN även slagit till på en efterrätt. DS

Tacksamhet

Jag översvämmas av tacksamhet. Över att få leva, andas, känna alla härliga dofter i naturen. Över att få vara helt ensam med mig själv och mina tankar. Över att ha tid att läsa.

Midsommarhelgen tillbringade jag med goda vänner i skärgården. Jag och sonen fick sova över i gäststugan. Det var så tyst och stilla och för första gången på länge fick jag lust att läsa. Men eftersom jag inte haft ro att läsa på månader, hade jag ingen bok med mig. Efter en snabb inspektion av bokhyllan hade jag valt en bok som jag redan läst, för kanske 40 år sedan. Det var en gammal engelsk (översatt till svenska), hästbok från 1970-talet: Jill rider igen. Åh, vad jag älskade de böckerna när jag var barn! Nu skulle det bli spännande att se om boken fortfarande höll måttet.

Och ja, jag greps genast av berättelsen om Jill, som bor på den engelska landsbygden där allt handlar om hästar. Hon har själv två ponnier och hennes vänner är vad man skulle kalla överklass, men författaren lyckas få in ett klassperspektiv i romanen genom att slänga in den försummade flickan Dinah som knappt får mat hemma och som så gärna vill lära sig rida att hon tjuvrider andras ponnier på nätterna.

Jag sträckläste och det jag verkligen gillar med den här typen av böcker är att de alltid slutar på ett bra sätt.

På så vis flyttades jag tillbaka till de där åren – de var många – då min högsta önskan var att bo på landet och ha en egen häst. Med tiden har jag börjat se lite annorlunda på det där med att ha häst som man rider på. Jag tror inte att hästen skulle välja att ha en ryttare på sig för att få komma ut ur hagen, och det är också därför jag slutat rida. Men det är en annan historia.

Just nu är jag mest tacksam för en sällsynt fin läsupplevelse!

Nätdejting

Jag tänker på det här med nätdejting, som blivit ett så vanligt sätt att träffas på, och hur onaturligt det ändå är. När jag tänker på de relationer jag skaffat mig via nätet, har de egentligen alltid känts lite konstlade.

För visst är det underligt: plötsligt ska man träffa en person man aldrig i hela sitt liv haft att göra med tidigare, regelbundet, i regel oftare än vad man träffar sina närmaste vänner. Och fast det hela känns aningen ansträngt, kämpar man på, i förhoppningen att det ska ge utdelning en dag.

Lite på samma sätt som man fortsätter att gå till ett jobb som inte känns helt hundra, i väntan på lönebeskedet.

Det finns två olika strategier i början: träffas snabbt eller låta det ta lite tid. Poängen med att träffas snabbt är att man slipper bygga upp förväntningar på någon som det kanske ändå inte finns kemi med. Poängen med att låta det ta tid är att man i lugn och ro kan lära känna varandra genom att skriva. Min egen lilla slutsats efter flitigt nätdejtande genom åren (ja, jag får väl erkänna det), är att de som vill träffas snabbt sedan är de som inte gärna anstränger sig i relationen. De vill liksom bara snabbt HA en relation, som om det vore ett föremål man köper och ställer på hyllan, inte en trädgård att gemensamt plantera i, vattna, gödsla och kanske ansa lite emellanåt.

Att gå på första dejten är alltid spännande. En gång hade jag två dejter dagarna inpå varandra, efter en särdeles solig helg. Den förste hade bränt sin näsa, och var mycket bekymrad över att göra ett dåligt intryck. Därför skickade han flera meddelande där han varnade för sin näsa, och ursäktade sig även flera gånger under dejten. Men det var inte så farligt, han var en stilig man med ett plåster på näsan, varken mer eller mindre.

Annat var det med dejten dagen därpå. Han kom glatt fram till mig och det första jag såg var ett stort, varigt, blodigt sår på läppen, som han försökt täcka över med ett lager tjock, vit salva. Jag höll nästan på att kräkas, men den totalt obekymrade mannen pekade bara på varhärden och sa att han råkat bränna sig. Under hela dejten var jag så äcklad av såret att jag inte kunde fokusera på något annat, och när han sa: Du tittar bara på såret, svarade jag: Du skulle kanske ha satt på ett plåster.
Hans svar var att han minsann frågat en bekant som var läkare och fått rådet att låta det vara, för då läkte det bättre. Okej, sa jag, men det ser ganska obehagligt ut.
Han verkade sårad i själen över min kommentar. Men kanske lärde han sig något. Man kan ju också skjuta upp en dejt om man inte är till sin fördel.

Jag kommer nog att skriva mer om detta ämne framöver, för jag har en hel del stoff.

Hej så länge!

Fin helg på Ängsbacka

Oj, nu var det länge sedan jag skrev här igen. Det har hänt så mycket sedan sist. Jag har börjat undervisa i yoga, jag har haft problem med hälsan (bl. a blodbrist) men kommit tillbaka, det har varit en del relationstrassel. Nu mår jag bra, och tänkte berätta om en underbar helg jag upplevde på Ängsbacka för en månad sedan. Som jag känner mig nu är jag inte riktigt inne på festivaler med massor av folk, men Ängsbacka kommer alltid att vara viktigt för mig. Min kärlek till denna plats är stor. Medlemshelgen med kanske 30 deltagare var perfekt för mig, lagom mycket folk. Vi hade också en magisk Earth Hour-ceremoni, för det var under Earth Hour-helgen.

Jag fick också äran att hålla i morgonyogan på lördagen, vilket var väldigt fint.

Här är några mobilbilder!

Bra och dåligt

Inom österländsk filosofi och inom yogan försöker man komma ifrån begreppen ”bra” och ”dåligt”. När något händer har vi en tendens att vilja beteckna det som just bra/dåligt, men i själva verket vet vi inte mycket om hur det kommer att bli.

Jag tänkte på det härom dagen när jag stötte på en bekant. Såhär var det. För några veckor sedan ordnade han en fest. Fest, då tänker de flesta att det är något kul och bra. Men festen urartade, det blev bråk. DÅLIGT. Min bekant fick ett blödande sår av en ung, aggressiv gäst som faktiskt bet honom i tinningen. En granne ringde Polisen. Polisen kom, och det var ju bra. Eller? Gärningsmannen han smita och istället blev min bekant satt i arrest, eftersom han höll i ett baseballträ som han svingade hotfullt omkring sig. Dåligt… Men han tyckte ändå att det blev bra, eftersom han fick en nätt summa pengar av sitt försäkringsbolag i skadestånd! Detta fick jag veta för någon vecka sedan. Men när jag stötte på honom härom dagen berättade han att han blivit av med lägenheten pga bråket. DÅLIGT. Eller?
Nja.
Nu skulle han äntligen göra slag i sina drömmar om att resa runt i världen!
Om detta blir bra eller dåligt? Omöjligt att säga.

Men försöker vi betrakta livets skeenden som en ström eller kedja av händelser, varken bra eller dåliga, kommer vi att bli bättre på att bevara vår sinnesfrid.

Namaste!

Tvättstugeångest

Äntligen skulle nya tvättstugan öppna.

Hela hösten har Skanska jobbat med att bygga en ny tvättstuga på gården. Den gamla tvättstugan på andra sidan vägen ska successivt avvecklas. Så blev de äntligen klara och igår var det dags för tvättstugevernissage.

Det känns bra när hyresvärden satsar på oss boende. Samtidigt har jag känt mig lite skeptisk eftersom jag tycker att det fungerar bra i den gamla tvättstugan. Jag gick i alla fall till ”vernissaget”, som pågick under några timmar då personal från Svenska Bostäder visade hur man bokar och sätter igång maskiner. Det var några andra kvinnor där och tittade (inga män, men de kanske kom senare). I tvättstugan var det rent och skinande, men ganska snabbt drabbades jag av missmod.

För mig som är ensam vuxen i mitt hushåll, har stunderna i tvättstugan alltid betytt mycket mer än att bara få min tvätt ren och torr. Nämligen gemenskap. Möjlighet att småprata med mina grannar. Ibland har det bara inneburit den ordlösa sköna känslan att det finns andra vuxna individer, att jag inte är ensam. Vilket är mycket nog.

Allt detta är undanröjt genom planeringen av den nya tvättstugan. Såhär är den organiserad: tre rum, helt separata, där EN person/ett hushåll får vara åt gången. Man har fyra timmar på sig. Under den tiden får ingen annan komma in. Glömmer man hämta tvätten i tid, är det kört; man kommer inte in.

Jag kan köpa tidsaspekten, så var det i tvättstugan där jag bodde tidigare också, hos Stockholmshem. Men som ni säkert redan har förstått, känner jag mig föga entusiastisk till uppdelningen i separata rum. Inga mer spontana träffar. Ingen mer tvättstugegemenskap.

Ingen gemenskap, däremot blir man fullt synlig utifrån när man tvättar.

Jag uttryckte min åsikt för kvinnan som försökte visa hur man bokade maskiner, fast hon inte riktigt hade koll på systemet utan mer provade sig fram. Hon såg förvånad ut och sa att ”det är en säkerhetsaspekt, att man ska få ha sina grejer ifred”. En kvinna med långt rött hår som stod jämte mig tyckte precis som jag att det nya upplägget var trist. ”Jag har tvättat i många år, och aldrig har något försvunnit”, sa hon, och jag instämde.

Innan jag gick passade jag på att meddela även bovärden som var på plats, hur jag kände. Jag sa också att det hade varit bra att fråga oss hyresgäster hur vi ville ha det, innan de planerade en ny, dyr tvättstuga (dyr måste den ha varit med tanke på att fem-sex personer jobbat hela hösten med den, ibland även på helger). Även hon var förvånad. ”Många tycker ju att det är skönt att få vara ifred”, menade hon. Okej… så kan det säkert vara. Men här? I de här ganska små lägenheterna bor inga storfamiljer. I mitt eget hus är det idel ensamhushåll, förutom ett äldre par (och de har egen tvättmaskin) och en mamma med två barn. Varför skulle vi tycka att det var skönt att vara ifred? Vill man prompt vara ifred kanske man skaffar en egen tvättmaskin att ha i lägenheten?

Bovärden avslutade med att peka ut i den gråmörka kvällen, mot en rund bänk som byggts runt ett träd, och ett bord som placerats ut. ”På sommaren kan ni sitta här utanför och fika och träffas”, sa hon.

Min enda fråga på det var hur länge den gamla tvättstugan skulle vara i bruk. Svaret var svävande, men inga maskiner skulle repareras om de gick sönder. Låt oss hoppas att maskinerna håller länge till.

UPPDATERING 24 februari: Det har blivit en hel del kontakt med grannarna ändå, eftersom många glömmer kvar sin tvätt. Och det är helt suveränt att ha en spontantvättstuga som inte behöver bokas, jämte de andra. Så jag är ganska nöjd ändå. ?

På sommaren kan man sitta här utanför tvättstugan och titta på dem som tvättar över en fika…

Klar med yogautbildningen?

I helgen lämnade jag in de sista uppgifterna i yogautbildningen YFL, så skönt att vara klar! Om jag nu är det, har ju inte fått godkänt ännu… (UPPDATERING! Jag är godkänd! Yey!)

Hoppas!
Här en bild från ett av utbildningstillfällena i somras.

Glad av att hjälpa till

Igår fick jag chansen att vara lite vardagshjälte och hjälpa en medmänniska i nöd. Såhär var det: jag hade jobbat klart på kontoret jag delar med några andra frilansar och bestämde mig för att titta in på biblioteket på väg hem, för att låna något att läsa. Knappt hade jag hunnit in förrän jag såg en dam i kanske 70-årsåldern som stod vid informationsdisken och verkade ha ett problem. Över axeln hängde en skinnväska där en dator stack ut. Jag förstod ganska snabbt att hon hade gått till biblioteket med sin laptop för att skriva ut ett dokument, eftersom hon inte hade någon skrivare hemma. Kvinnan som jobbade i infodisken förklarade att det inte gick att skriva ut från den egna datorn utan bara från bibliotekets datorer. ”Gå hem och maila dokumentet till dig själv så kan du skriva ut det här på måndag”, föreslog hon.

Den besökande kvinnan började ge ljud ifrån sig av vanmakt. Jag förstod att hon verkligen behövde skriva ut dokumentet nu, inte på måndag. Hon sa också att hon inte visste hur man mailade ett dokument, för det hade hon aldrig gjort.
Efter lite dividerande fram och tillbaka sa bibliotekarien åt henne att sätta sig någonstans på biblioteket och maila till sig själv, så kanske någon i personalen kunde hjälpa henne, ”men vi har mycket att göra, det är inte säkert att vi hinner”.

Hon fick mig att tänka på min mamma som var totalt förvirrad när det gällde datorer, trots att hon gått datakurser för pensionärer och allt. Det fastnade liksom inte. Och personalen på biblioteket skulle nog inte ha tid. Så jag följde efter henne in på biblioteket och sa att jag kunde hjälpa henne. Vilket jag också gjorde. Men det visade sig vara svårare än jag först trott.
Första problemet var att det inte fanns wifi på biblioteket, så hon kunde helt enkelt inte maila till sig själv. Vi löste det genom att sätta på hotspotfunktionen på min mobil och koppla upp hennes dator på den. Mailet gick iväg, och hon loggade mödosamt in på bibliotekets dator med sitt lånekortsnummer och lösenord. Hon visste inte hur hon skulle komma åt sin gmal, så jag hjälpte henne med det. Jag skrev in hennes mailadress, och lämnade platsen åt henne så att hon skulle kunna skriva in sitt lösenord. En glimt av hopplöshet kom i hennes ögon. Hon hade ingen aning om vad hon hade för lösenord, för på sin laptop var hon hela tiden inloggad.

Inga problem, jag satte igång hennes nu avstängda laptop igen och mailade dokumentet till mig själv, varefter jag loggade in på min gmail på den publika datorn, öppnade dokumentet och klickade på skrivarsymbolen.

Kvinnan tackade mig gång på gång då hon äntligen höll i det svårutskrivna pappret, och jag kunde inte låta bli att fråga henne vad det var för ett viktigt dokument. ”Ska du hålla tal?”, frågade jag för det var den känslan jag fick. ”Äsch, det är bara en sak jag ska läsa upp imorgon på en fest”, svarade hon.

När jag gick hem med en varm känsla i kroppen kom jag på att jag helt hade glömt att låna någon bok.

New Earth Media – Elin Dunås

Journalistik och kommunikation