”Ångest, depression, oro och panik kan vara en signal att någonting i oss eller vår omgivning bör ses över, omvärderas, reflekteras över och kanske förändras. När vi tar ett piller kapslar vi in grundproblemet och förlorar möjligheten till självläkning”, skriver Anna Nederdal i den viktiga boken Fri från psykofarmaka, som är en drygt 100-sidig liten skrift för den som vill minska sitt intag av psykofarmaka eller kanske sluta.
Anna kontaktade mig i höstas och undrade om jag kunde tänka mig att skriva om psykofarmaka och hennes bok i någon tidning. Jag förklarade att jag hade ett heltidsjobb just då och inte mycket tid, men att jag gärna kunde tipsa om boken här i bloggen. Så hon skickade mig ett ex som sedan blivit liggande som ett dåligt samvete på grund av en omänsklig arbetsbelastning. Men nu har det lättat, puh, och jag hinner och har lust.
Varför erbjöd sig författaren att skicka boken till mig? Självklart för att jag tidigare skrivit kritiskt om SSRI och andra psykofarmaka.
Varför tackade jag ja?
Självklart för att jag är engagerad i ämnet.
Och nu ska jag berätta om min egen nedtrappning, efter att jag ätit SSRI-preparatet Cipramil i tre-fyra månader sommaren 1999. SSRI står för selektiva serotoninåterupptagshämmare, och om du är nyfiken på varför jag tog dem och varför jag bestämde mig för att sluta så snabbt kan du läsa här.
Men så till nedtrappningen. Eller snarare bristen på nedtrappning, i alla fall först.
Första dagen hände inget särskilt. Men andra dagen, eller snarare kvällen, började jag känna en oro i kroppen. Oron stegrades till en så kraftig ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var som om tre-fyra månaders inkapslad oro nu släpptes loss i min kropp, och det tog andan ur mig.
I detta ångestfyllda tillstånd fick jag tankar om att min pojkvän, som just då befann sig på långresa mycket långt bort, nog inte ville vara med mig, och jag gjorde något jag aldrig gjort vare sig tidigare eller efteråt, jag snokade i någons privata meddelanden. Dvs jag gick in i hans chattprogram på vår gemensamma dator och läste en konversation han hade haft med en tjejkompis. Jag visste att han varit kär i henne tidigare och nu letade jag efter bevis på att det inte var över.
Det jag fick läsa gjorde ont. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man ber om för man kanske får det. Jag hade känt mig trött på att inte känna, längtat efter att känna något, och nu infriades min önskan! Nu kände jag, och jag stod inte ut.
Desperat famlade jag efter Cipramilkartan och tog för säkerhets skull tre tabletter (min vanliga dos var en om dagen). Till slut lyckades jag somna.
Nästa dag vaknade jag illamående, svullen och med en konstig känsla av förlamning i kroppen och hjärnan. Den tredubbla dosen hade gett effekt, därom rådde det ingen tvekan. Jag fick inte i mig någon frukost, och hade det varit en vanlig dag hade jag sjukskrivit mig, för det kändes hela tiden som att jag skulle kräkas. Men det var ingen vanlig dag, det var första dagen på mitt nya jobb på det stora förlaget.
På den tiden bodde jag i Tumba utanför Stockholm i en etta som jag delade med min pojkvän. På något vis lyckades jag ta mig in till stan med pendeltåg och tunnelbana utan att kasta upp, men det krävde all min viljestyrka. Från min första arbetsdag minns jag två saker.
1. Hur jag vallas runt i kontorslandskapet för att hälsa på alla som jobbar där, blek och kallsvettig och med kväljningar, och med en enda tanke i huvudet: verka normal, verka normal, verka normal.
2. Lunchen med min chef. Jag förstår inte hur jag ska kunna få ned någonting, men beställer, på hennes inrådan, strömming med potatismos och skirat smör. I en halvtimme sitter jag och försöker konversera samtidigt som jag skär sönder och delar upp maten och puttar den runt på tallriken i ett fåfängt hopp om att den ska minska. Jag äter inte ens en tugga.
Men tillbaka till boken.
Jag har sett på nätet att vissa varit besvikna över att den inte är en saklig guide till hur man trappar ned eller slutar med psykofarmaka. Att den så tydligt tar ställning emot. Jag kan förstå kritiken, och boken är väl mer att betrakta som ett debattinlägg än något välavvägt, men eftersom jag har samma grundsyn på denna typ av läkemedel, stör det mig inte.
Jag vet inte om allt som står i den är sant, men om bara hälften stämmer är det illa nog. Några saker som påstås i boken är till exempel att SSRI som tas av gravida kvinnor kan öka risken för Aspbergers syndrom hos fostret, och att en stuide har visat att antidepressiva orsakar 10-44 dödsfall per 1000 medicinerande personer under ett år. Om det är genom självmord eller på annat sätt framgår inte.
En del av boken är praktiska tips på hur man trappar ned, vilket man ska göra ytterst långsamt. Inte bara sluta som jag, med andra ord.
Resten handlar om hur SSRI-preparat fungerar, om dåligt bemötande i vården, och det sorgliga faktum att Kilen, Institut för läkemedelsberoende, lades ner.
Jag tycker att alla som varit i kontakt med antidepressiva bör läsa boken och bilda sig en egen uppfattning.
Att det är viktigt att trappa ned på rätt sätt fick jag i alla fall erfara den där hösten för snart 20 år sedan. När jag berättade vad som hänt för min terapeut som jag gick hos på den tiden, gjorde hon stora ögon och läxade upp mig, det måste jag väl förstå att jag inte bara kunde sluta tvärt.
Så efter det tog jag bort 1/4 tablett i en veka, sen ytterligare en fjärdedel, och därefter delade jag tabletten i allt mindre bitar och lät nedtrappningen ta flera veckor. När min pojkvän kom hem igen var jag helt ren och när vi senare pratade om chatten blev han arg förstås för att jag snokat, men kunde också förklara varför han skrivit som han gjort, att han kände att han behövde diskutera relationen med någon och att den här tjejkompisen var lättast att prata med. Att det inte alls betydde att han inte älskade mig, eller ville göra slut.
Och jag kunde själv se att jag förstorat upp allting i det starka ångesttillstånd jag då befann mig i, och som var en direkt effekt av att jag slutat ta tabletterna.
