En av mina favoritromaner är Främlingen av Camus. Det är en roman jag återkommit till genom åren, och har läst på olika språk: svenska, franska och engelska. Därför blev jag glad över att en av uppgifterna på kursen Kreativt skrivande I vid Linnéuniversitetet handlade om den.
Uppgiften: Läs Albert Camus roman Främlingen och ta ställning till följande frågor:
Hur styr det valda perspektivet den uppfattning ni får om Meursault?
Vilka moraliska idéer ser ni i romanen? Hur kommer dessa till uttryck?
Hur hade detta förändrats om romanen skrivit i tredje person? 2500 tecken.
Mitt svar.
Om Främlingen
Camus berömda roman Främlingen är skriven i jagform. Perspektivet gör att vi befinner oss inne i huvudpersonen Mersaults huvud, tänker hans tankar och ser världen med hans ögon.
Genom jagperspektivet begränsas vår uppfattning om hur han ser ut och uppträder, och vad som händer när han inte är med. Vi får lita på utsagor och på iakttagelser som ”Hon ryggade lite men sa inget” och ”När han gick såg han arg ut”. Men samtidigt får vi på slutet veta en hel del om Mersault genom de många vittnesmålen i mordrättegången.
Ibland är det också osäkert om detta jag har uppfattat saker rätt, som när Mersault konstaterar att Marie glömt alltihop (om mammans död) på kvällen, eller att orsaken till att mamman grät första tiden på hemmet bara var att hon var ovan. Som läsare tror jag honom, men hur ligger det egentligen till?
Lämnar mycket åt fantasin
Perspektivet lämnar mycket utrymme åt min egen fantasi, vilket jag inte ser som negativt.
Mersault döms för mord, men framför allt för bristande moral. Han försöker inte urskulda att han skjutit den arabiske mannen på stranden, han säger inte ens att han ångrar sig. Jag tolkar det som att han inte ser någon poäng med att ångra något som ändå inte kan göras ogjort. På samma sätt resonerar han om sin mamma: vi ska alla dö en dag, och nu var det hennes tur. En prosaisk inställning.
Mersault är en outsider med sitt eget sätt att uppfatta världen och det skär sig ständigt med omgivningen. Som läsare känner jag med honom och tänker på de gånger jag själv känt mig annorlunda och dömd av omgivningen. Ett av många exempel på hans egenartade sätt är när Marie frågar om han älskar henne och om de ska gifta sig. Han svarar ärligt att han inte älskar henne men kan tänka sig att gifta sig, men att det egentligen inte spelar någon roll Reaktionen är så udda att den förälskade Marie inte tycks kunna ta det på allvar. För hur kan någon som tillbringar tid med henne och visar så mycket värme och kärlek, samtidigt vara så likgiltig?
Jagperspektivet ger ökad förståelse
Jag är övertygad om att jagperspektivet gör att jag känner mer med huvudpersonen än jag skulle ha gjort med ett tredjepersonsperspektiv. I nyckelscenen, där han skjuter ihjäl mannen, blir känslan extra stark. När han fortsätter skjuta fyra skott på den livlösa kroppen, upplever han det ”som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar”. Mersault inser att han förstör för sig själv, men kan inte låta bli. Det är sådana inkonsekvenser och svagheter hos människor som gör att vi kan känna igen oss och känna sympati.
Två moralfrågor som ägnas mycket fokus är dels det faktum att Mersault placerade sin mor på ett hem, dels hur han uppträdde på begravningen. Han grät inte, rökte vid kistan och drack en cappuccino. Men det är i ljuset av andra val som beteendet vid kistan blir graverande. Efteråt beger han sig till stranden, råkar träffar en kvinna (Marie) och roar sig med henne resten av dagen och natten. Så gör man bara inte!. Men är det egentligen en helt otänkbar reaktion, att man vill trösta sig med kärlek efter att ens mamma dött?
Vittnar falskt för att rädda en vän
Mersault ingriper inte heller när grannen Raymond misshandlar sin älskarinna, ja han vittnar till och med till dennes fördel utan att känna till hur det egentligen ligger till. Men det ligger ingen djup övertygelse i detta; som så ofta gör vår huvudperson saker för att han inte ser någon anledning att låta bli, snarare än för att han verkligen vill.
Om perspektivet hade varit tredje person, även internt tredjepersonsperspektiv, hade jag inte kommit honom lika nära. Och visst kan han tyckas likgiltig, men samtidigt skulle det kunna tolkas som ett mer österländskt inspirerat förhållningssätt till livet, hämtat från zen och tantra. Ett förhållningssätt där alla är lika mycket värda och allt som händer är likvärdigt.
Med det synsättet är Mersault i själva verket på en högre medvetandenivå än sin omgivning.
Inte underligt att ingen förstår honom.
ELIN DUNÅS
