Författararkiv: Elin

Om Elin

Hej, det är jag som är New Earth Media!

Årstiderna slutar med veganska matkassar 29 mars

Imorgon levererar Årstiderna sina sista veganska matkassar.

Vår allra sista ”matkasse” från Årstiderna.

Alla kunder fick mail om denna tråkiga nyhet den 17 mars, så det var snabba puckar. Min första reaktion var chock och förtvivlan, för vi har verkligen uppskattat maten och recepten. Samtidigt har jag den senaste tiden frågat mig hur detta kan vara lönsamt för Årstiderna.

Mycket för pengarna

Utan att ha räknat på det mer exakt är jag ändå rätt säker på att priset jag betalat knappt täckte råvarorna i butik, och då fick jag allt hemkört och med recept. Och vilka råvaror sedan! Ekologiskt, fräscht, ofta sånt jag inte ens hittar i vanliga butiker.

Jag förväntade mig en saftig prishöjning på de veganska matkassarna, men inte att de skulle sluta med dem helt.

”Inte lönsamt”

Ökade omkostnader nämndes också som förklaring till nedläggningen, men jag ville veta mer. Så jag mailade och bad om en intervju förrförra veckan.

Så här svarade Årstidernas vd Rachel Seow i ett mail idag (utdrag):

”Vi har haft svårt att generera lönsamhet på matkassarna, i takt med att våra kostnader har ökat. Den enda kasse hos oss som hade tillräckligt många kunder i nuläget för att fortsätta vara lönsam, var Vegetariska Matkassen.

Vi var därför tvungna att fokusera våra insatser på det sortiment som kunderna mest köper just nu. Det är våra ekologiska frukt, gröntlådor och dagligvaror, där vi har ett stort utbud av eko-grönsaker som är svåra att hitta ute i butikerna.”

Hon skrev vidare att de kommer att fortsätta att dela veganska recept på sin webb.

Andra veganska matkassar

Det går alltså bra att beställa Årstidernas frukt- och gröntlådor framöver. Men om man är lite bekväm eller bara har svårt att få tiden att räcka till och vill ha färdiga matkassar (eller lådor som det var i fallet med Årstiderna), vad finns det för alternativ?

Enkla kassen är ett företag som enbart har växtbaserade matkassar, så för en vegan känns den som ett självklart val. Vi har själva gått över till den igen, efter att ha dissat den tidigare pga för små portioner. Ja vi gjorde det faktiskt parallellt med Årstiderna eftersom de missade en leverans för några veckor sedan.

Snålt på grönsaker

Hittills har portionerna varit tillräckliga och recepten väldigt goda. (Men mer svåra än enkla skulle jag säga!) Det jag kan sakna från Årstiderna är att frossa i grönsaker, de här är mer snåla på grönt, så vi brukar komplettera med till exempel en grön- eller kålsallad.

Här är några företag som också erbjuder helt växtbaserade matkassar jämte sina köttsliga och laktovegetariska.

Priserna varierar

Priserna per portion skiljer sig mellan företagen och också beroende på hur många ni är och hur många dagar du väljer.Vi som är två har ändå valt fyra portioner hos Enkla kassen för att det blir mycket billigare per portion, och så är det tidssparande att laga till två måltider samtidigt. Det går ju också att bjuda med en middagsgäst då.

Alla matkasseföretag brukar för övrigt erbjuda rabatter för nya kunder, så håll utkik! Koderna ovan fungerar just nu, men det kan ändras snabbt.

Obs! Tänk på att inte alla matkasseföretag levererar i hela Sverige. Du får testa genom att skriva in ditt postnummer på deras webbplatser.

Avslutning på Mojokursen

Igår hade vi avslutning på kursen i mojo – mobiljournalistik. Det vill säga vi sågs och redovisade våra foton och filmer. Det har varit otroligt roliga och lärorika tio veckor, men jag är långtifrån något proffs. Det är så väldigt mycket att tänka på när man ska göra allt själv: researcha, filma, intervjua, redigera, texta, och så ljudet!

Här är en av filmerna jag producerat, en film om kattcafeet Java Whiskers i Stockholm, för Facebook. Jag kommer att lägga upp fler filmer i dagarna!

Film om Java Whiskers, Sveriges enda kattcafé för katter som söker ett hem.

Om någon är nyfiken har jag filmat med min Samsungtelefon, inget filmprogram. Jag har tagit upp miljöljud och intervjuat med en extern mikrofon, modell mygga. Redigerat har jag gjort med gratisappen VN, direkt i mobilen.

Vill man ha bättre bild kan man använda en filmapp som exempelvis Filmic Pro eller Open Camera. Och det finns mer avancerade redigeringsappar, som Kinemaster eller PowerDirector, den här hade inte så bra ljudredigeringsfunktioner. Man kan också använda en särskild app för ljudredigering.

Min shoulder impingement

Det började med att jag plötsligt en dag i januari inte kunde göra triconasana på ett yogapass. Sen följde mängder av undersökningar, behandlingar, och sjukgymnastik, allt medan axeln bara blev stelare och gjorde ondare. Jag har varit hos tre olika sjukgymnaster totalt sex gånger. Jag har varit hos en kiropraktor (tre gånger) och en läkare på vårdcentralen som skickade remiss för magnetröntgen (som jag ska gå på senare i sommar).

Hjälpt av PT

Den bästa hjälpen fick jag faktiskt härom dagen av en PT på gymmet där jag går. Efter hans extremt jobbiga övningar och efter att jag fått ligga på en liten boll som tryckte mot skuldran medan jag rörde armen i väldigt obekväma positioner, har smärtan nästan släppt helt. Framför allt: Rörligheten har blivit betydligt bättre.

Han var också den första av alla jag pratat med som kunde förklara vad problemet med axeln var och varför det är så viktigt att jag fortsätter göra övningar. Så först nu känner jag mig motiverad och förstår att ökad smärta efter gymnastik är precis som det ska.

Faktum är att jag dessutom fick lite healing av en person som gått healingutbildningar, lite spontant sådär nu under helgen som var. Och det hjälpte också, men utan förbättra rörligheten.

Vad är impingement?

Impingement kallas en skada som gör att det gör ont i axeln eller överarmen då man lyfter armen uppåt ut från sidan.

Smärtan kommer av att en skadad vävnad som blivit svullen och belastningskänslig blir klämd mot andra vävnader i axeln då man lyfter överarmen uppåt/utåt.

Det enda sättet att lösa det är att göra övningar som stärker muskler som blivit försvagade, i mitt fall på baksidan. Operation kan också hjälpa till men efter att ha pratat med min PT blev jag avskräckt från det, eftersom det de gör är att ta bort ben och det växer inte tillbaka. Så strukturen blir försvagad, och det vill jag ju inte.

Nu ska jag köra på med både gamla och nya övningar!

Träning efter covid-restriktionerna

Jag funderar på träning och hur det kommer att bli när alla coronarestriktioner har lyfts, någon gång i en mer eller mindre avlägsen framtid.

Vi har vant oss vid utrymmet, hur kommer det att kännas att inte ha lika mycket space?

På gymmet får vi nu vara max 12 i den stora gruppträningssalen, gott om utrymme blir det. Egentligen var det inte så trångt innan heller. Men i yogastudion där jag gick tidigare, oj oj oj. Max 30 hade ägaren bestämt, och redan då låg mattorna praktiskt taget sömlöst intill varandra. Ändå kunde läraren själv bestämma om den ville släppa in ytterligare två. Då var vi alltså 33 i en liten sal. Vartenda hörn var utnyttjat till max och läraren fick vara utan matta. Slingrade sig emellan oss, hud mot hud. Jag önskar att jag hade mätt salen, för nu kan jag bara uppskatta: 60 m2? Obs, detta kan vara en feluppskattning!

Under pandemin minskades antalet där till 13 vilket ju egentligen var alldeles för mycket det med, med tanke på att man måste ha 10 m2 per person. Men ägaren hade pratat med andra studios och alla hade bestämt sig för att räkna med hela lokalens yta vilket i det här fallet betydde entré, korridor, två omklädningsrum och så salen då, allt. Och då landade det på 13.

Nu skulle jag förmodligen få panik av 25-30-32 i samma yogasal – plus läraren. Kommer de verkligen att kunna återgå till det igen? Det frågar jag mig, och den som lever får se.

yogalektion
Photo by Dylan Gillis on Unsplash

Men tillbaka till gymmet, där det har blivit väldigt svårt att få en plats om man inte är ute flera dagar i förväg. Det har lett till att personer har börjat smita in utan att boka plats. Ofta går det bra eftersom alla som bokat ändå inte dyker upp. Och för att ledaren inte bryr sig om att räkna. Oftast stämmer ju antalet också. Men nyligen på ett pass höjde ledaren sin röst: ”Ni är visst en för mycket? Är det någon som inte har bokat sig, var snäll och gå.”

Vi såg oss omkring, och jag kände en stark tillfredsställelse över att jag inte var inkräktaren – det hade jag varit en annan gång, utan att bli upptäckt. ”Men äsch, det gör väl inget med en mer eller mindre”, sa en lång kvinna efter en stund. En kortare kvinna replikerade snabbt: ”Blir det en kontroll nu kan gymmet tvingas stänga!”

Då började det röra på sig i ena hörnet, det tog skruv kan man säga, och en mörk kvinna masade sig upp från yogamattan. Hon ville väl inte vara den som fick gymmet att stänga ned, bara för att hon lite spontant sådär kommit på att hon ville yoga. Men det var ju bra att hon gav sig till känna till sist. Annars hade det kunnat bli som på en buss jag hörde om för flera år sedan, när en person gått på utan biljett och inte hade pengar (på den tiden bussförarna i Stockholm sålde biljetter), och busschauffören vägrade köra innan personen gått av. Fast i det fallet har jag för mig att en annan resenär betalade hans biljett till slut, så att bussen kunde åka.

”Det är kvinnornas fel”

Docka i skog.
Foto: wu yi @takeshi2 / Unsplash

Jag gav mig in i en diskussion i en Facebookgrupp. En kvinna hade ett förslag om att starta en kampanj som gick ut på att alla män skulle ta sig tid att prata med pojkar om vikten av att respektera flickor och kvinnor. Att man inte får tafsa etcetera. En man kritiserade hennes förslag. Han skrev en lång och hätsk kommentar där han menade att det är kvinnornas fel att män inte är jämställda – för vem är det som uppfostrar männen? Jo, kvinnor. Enligt honom.

Jag funderade över vad det var för ålder på en person som hade de här i mitt tycke förlegade åsikterna. Så jag klickade mig in på hans sida och såg 1. att personen hade som sysselsättning ”hemma med barn” och 2. att profilbilden föreställde något annat än han själv, varpå jag klickade mig vidare till ännu fler bilder på annat än honom och efter några klick hamnade på en bild på en liten kille på fyra, fem år som satt på en bänk mellan två dockor, en brunett och en blond. Dockorna hade linnen och korta kjolar. Pojken sträckte ut sin vänstra arm så att handen låg på ena dockans bröst. Bildtext: Min underbare son.

När jag kommenterade att en person som hade en sådan bild som profilbild kanske inte borde klaga på kvinnors uppfostringsmetoder, fick jag höra att jag var en sjuk person eftersom jag 1. trodde att en sådan bild, tagen på Leeegoland minsann!, skulle göra någon till våldtäktsman, 2. hade tittat på alla hans tusen profilbilder. Han skrev också att detta inte var en dejtingsajt (???), mm. Det blev en liten diskussion men sedan blev jag trött på hans dumma argument och försök att förolämpa mig och blockade honom.

(Vill du se vilka dockor det handlade om, kolla här.)

Hur vore det om alla tog sitt ansvar att uppfostra nästa generations män och kvinnor till bra personer? Istället för att skylla ifrån sig på det andra könet, skolan, samhället … Hur vore det om fler män kunde inse hur viktiga de är som förebilder för små pojkar, och inte skratta bort sexistiska handlingar som ett skämt?

Dubbelmoral om troféjakt

Nyheten om att några kändisar ägnat sig åt troféjakt i Sydafrika år 2017 har gjort många upprörda. Min första reaktion var likadan. Men så besinnade jag mig. Varför denna hetsjakt mot några få kända personer som jagar, när det finns nästan 300 000 registrerade jägare i Sverige? Var finns upprördheten över den svenska troféjakten?

Va, har vi troféjakt i Sverige? Är det inte bara älgar och annat klövvilt som dödas för att balansens skull?

Jovisst. Det kallas viltvård, men innebär att det är helt lagligt att döda hundratusentals djur varje år. Stora och små.

Några exempel:

Brunbjörn. Finns cirka 2900 i Sverige enligt Naturvårdsverket. Fridlyst. På Artdatabankens rödlista: Nära hotad. Antal brunbjörnar som sköts hösten 2020: 293

Lodjur. Finns drygt 1100 i Sverige enligt Naturvårdsverket. På Artdatabankens rödlista: Sårbar. Antal lodjur som sköts vintern 2021: 82.

Eurasiatisk skogsvarg. Finns cirka 400 i Sverige (365 vid inventeringen 2019/20). På Artdatabankens rödlista: Starkt hotad. Antal vargar som sköts i licensjakt vintern 2021: 27.

Det finns också en tävling som tidningen Jaktjournalen ordnar varje år, Rovjdjurskampanjen. ”Alla jägare som skjuter eller fångar räv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika har chansen att både göra en betydelsefull viltvårdsinsats och vara med om att vinna fina priser för sitt engagemang.” står det på tidningens hemsida.

Vinnaren 2020 hade lyckats skjuta 340 djur, bland annat 37 rävar och 244 fåglar.

Djur som skadar, som vi vill bli av med, kanske någon invänder. Men människor i Sydafrika blir kanske också störda av babianer? Chakma baboon som FH ska ha skjutit och fått exporttillstånd för i Sydafrika är klassad som livskraftig, medan andra babianarter är hotade.

En babian sitter på en väg.

Foto: Wikimedia commons

När man läser kommentarerna på ena kändisens (FH) instagram verkar folk vara upprörda dels för att han skjutit utrotningshotade arter – stämmer alltså inte, dels för att apor är så lika oss människor att det betraktas som mord att döda en.

Jag kan förstå det, men samtidigt: Varför är så få upprörda över att fridlysta brunbjörnar och starkt hotade vargar skjuts här hemma hos oss? Är det för att de inte är så lika oss människor? Eller bara för att det är lättare att se problem som finns långt bort, än nära oss. För det som sker i vårt eget land har vi ju faktiskt en sportslig chans att påverka.

Här kan du se hur många djur av olika arter som dödats i jakt varje år i Sverige: Viltdata

(Personligen är jag emot all jakt. Låt naturen sköta sig själv.)

Massage i coronatider

I fredags var jag på en massage som jag hade bokat in för ett bra tag sedan. Jag bokade in den för att jag länge känt mig trött och behövde en liten boost. Jag vet ju också att vi människor mår bra av närhet och det har jag inte direkt i överflöd numera, om jag inte räknar med katterna.

När det väl var dags för massagen hade jag dock hunnit vara ledig och åka på skidsemester, så energin var på topp, jag var inte trött längre.

Det var en kombinerad massage och healing och det var en på många sätt positiv upplevelse. Det lustiga var att när jag skulle gå så sträckte hon fram ena handen, vilket jag tolkade som att hon ville ta i hand. Men när jag gjorde en gest att ta hennes hand vek hon undan. Hon sa att vi tar ju inte i hand eller kramas nu under coronatider. Hon hade bara sträckt sig fram för att ta något. Jag tyckte att det var lite märkligt i den kontexten vi var i, att inte vilja ta i hand, när hon hade masserat i stort sett hela min kropp inklusive mina händer med sina bara händer. Men jag sa ingenting om det.

Handmassage

Två dagar senare började jag känna mig lite hängig. Jag blev tvungen att lägga mig och sova i flera timmar mitt på dagen, vilket inte är normalt för mig.

Nästa dag fick jag lite feber och kände mig illamående och yr.

Jag fick för mig att jag skulle kolla massörens facebooksida, som visade sig ha många offentliga inlägg. Samma dag jag varit där på massage skrev hon att hon var sjuk. Det fick mig verkligen att fundera på både det ena och det andra.

Jag tror inte det blir någon mer massage för mig på ett bra tag.

En väninna blev sjuk efter att ha varit på ansiktsbehandling där hon som behandlade inte hade ansiktsmask. Det hade inte massören heller kan jag tillägga.

 

Dialogövning

En av uppgifterna på kursen i kreativt skrivande som jag gått var att skriva en dialog. Den skulle vara ren, utan kringinformation eller för mycket beskrivningar. Jag valde att skildra ett gräl eftersom det brukar bli mer intressant. Jag undrar om någon tjuvlyssnar på dem?

Dialog

– Den senaste tiden har jag tjuvlyssnat på folk ute på stan. Jag har märkt att det oftast är en person som pratar, och den andra bara nickar och hummar. Det är inga dialoger utan monologer med en åhörare.
– Jaha?
– Ja, det är nästan alltid så, och det tragiska är att den som lyssnar inte ens verkar intresserad. Den tittar bort eller ser uttråkad ut. Inte alltid, men ofta! Så är det inte med oss precis.

– Nej. Om du tittade bort eller såg uttråkad ut när jag berättade något skulle jag märka det. Jag skulle fråga dig om du var med.
– Ja, det skulle du! Och om du inte skulle vara intresserad skulle jag märka det direkt och tappa fokus.
– Ja, fast.
– Fast vaddå?
– Jag kanske inte lyssnar på dig aktivt hundra procent av tiden …
– Hur menar du nu?
– Om jag lyssnade fokuserat hundra procent av tiden skulle jag vara … en övermänniska!
– Ojdå Markus. Så det krävs en övermänniska för att orka lyssna på mitt svammel?
– Måste du tolka allting så negativt jämt, Hanna.
– Negativt? Tolkar jag allting negativt jämt, säger Hanna och knölar ihop servetten till en projektil.

– Märk inte ord! Fan, vad svårt det är att snacka med dig, säger Markus och skjuter ut stolen som för att resa sig.
– Ordmärkeri är bara den enfaldiges sätt att hävda sig, mumlar Hanna för sig själv. Vart ska du? Ska vi inte reda ut det här?
– Ska vi reda ut att du är så negativ och krånglig?
– Men snälla Markus, vi skulle ju inte prata såhär, har du glömt vad terapeuten sa om jag-budskap och att inte säga ”alltid”?
– Jag har inte sagt ”alltid”. Du med ditt jävla terapisnack. Jag orkar inte mer. Och lägg av med att snälla mig!
– ….
– Jag behöver hämta lite luft, vi ses sen.
– Okej, bara gå.
– Är det okej?
– Visst, säger Hanna och kniper ihop läpparna.
– Men du, måste det vara så dramatiskt. Jag behöver bara vara ifred lite. Vi kommer ingen vart med det här.
– Så säger du alltid när det hettar till.
– Okej, men nu var det faktiskt du som använde ordet alltid.
– Ja, hoppsan! Det gjorde jag ju faktiskt. Förlåååt.
– Skönt att se dig le igen. Även om du är väldigt söt när du är arg.
– Äsch, dra åt, säger Hanna och låsas sikta på honom med sin vita pappersprojektil.
– Vi ses hemma senare, älskling.
– …
– Hanna?
Vi får väl se!

Övning: Inre monolog

HÄR SITTER JAG OCH RÖKER

(En skrivövning, inre monolog. Observera att detta är fiktion. It is not about me)

Jaha, här sitter jag och röker. Äckligt av mig att inte ens gå ut. Bara upp med fönstret, inte är det så mycket bättre än mamma när hon sitter där som klistrad vid köksfläkten och blossar. Men jag har i alla fall finare utsikt! Träd, gräs. Lite blå himmel, mjuka moln. Tänk att få glida iväg på ett sånt där fluffigt moln. Skönt det hade varit. Lämna allt, allt jobbigt. Där kommer den där kvinnan igen med sin bebis. Ska hon amma? Ja, nu tar hon upp ungen. Jaha, kul för henne. Men jag har aldrig sett till nån pappa, undrar om hon är ensam med barnet? Undrar hur det hade blivit för mig. Nä usch, vill inte tänka på det. Ett moln, ulligt. Sväva iväg, tänk om jag kunde. Om jag skulle ta och pallra mig ut. Gå en promenad, utforska det nya området. Det ska finnas en sjö sa Marie igår när vi stötte ihop i tvättstugan. Nu stoppar mamman ned ungen i barnvagnen igen fäller upp suffletten går därifrån. Men inte hem, hon går uppför backen ser jag. Promenaddagsmed andra ord, ska väl försöka få lillan att somna. Det fläktar skönt från fönstret. Om jag skulle ta och försöka hitta den där sjön, bara det inte är för mycket folk. Det är visserligen onsdag, men många har semester. Här kan jag ju inte sitta. Här blir inga barn gjorda, haha. Jag borde inte röka så mycket. Det har blivit svårare sen jag kom tillbaka till Stockholm, i Italien rökte ju alla. I princip alla. Här tittar folk snett så fort jag tänder en. Inte ens på jobbet röker dom, alla svenskar har slutat röka. Utom mamma då. Mor och dotter, så äckliga båda två. Ja usch. Jag måste sluta. Mario, blir bara förbannad när jag tänker på honom. Tio år och så skulle det sluta såhär. Alla bara: han var så trevlig, han var så charmig. Jaja. Inte så charmig när han gick bakom ryggen på mig med den där horan. Hora, vad säger jag? Den där kvinnan. Hon gjorde inte fel, det var han, jag vet ju det. Förlåt! Åh, om han ville göra slut, varför sa han inget? Varför måste det bli såhär fult. Jaja, han kanske försökte ta upp det någon gång, men han gav ju för helvete upp direkt när jag inte höll med. Ingen stake i honom. Mes. Blir så arg när jag tänker på det, måste tänka på annat. Idag, vad ska jag göra idag? Ringa någon, vem? Fluffigt och mjukt. Och solen. Älskar solen. Den där killen bor här i huset. Vilken stor ryggsäck han har. Jag drömde att jag hade en sån där ryggsäck för en vecka sen eller nåt. En sån där hög, med snören som drogs åt. Jag gick i ett hedlandskap med en massa kullar, det var så vackert och gräset var ljusgrönt. Sen stannade jag och tog av mig ryggsäcken och där låg ett dött barn. Och det var bara helt normalt, jag blev inte chockad eller så. Bara ”jaha, där är det, barnet.” Självklart. En flicka. Vad ska jag säga till mamma? Jag vill berätta, men kommer hon förstå? Hon som alltid pratar om hur hon blev gravid och pappa inte ville ha mig. Hon räddade mig. Tacksamheten som jag borde känna, och oftast känner, men samtidigt önskar jag att jag inte behövt veta! Undrar om pappa skulle ha stannat annars? Om jag inte hade kommit i vägen? Fast då hade han ju inte varit min pappa, förstås. Då hade jag inte funnits. Åh, mamma, jag såg ingen annan utväg, jag ville inte men vad skulle jag göra? Jag kunde inte försörja mig och barnet, du hade knappast kunnat hjälpa mig heller med din sjukpension. Och Mario den jävla kraken blev helt galen när han fick veta. Vit i ansiktet. Katolik och allt, det märktes inte då. Han följde i alla fall med mig till sjukhuset. Usch vill inte tänka på det. Direkt efteråt mådde jag så bra, illamåendet var borta och kaffe smakade gott igen. Kaffe, om jag skulle brygga lite? Nä, inte sugen just nu. Varför är det inte som på film? När tjejen råkar bli gravid och berättar för pappan blir han fan alltid glad! På nåt sätt hade jag trott att det skulle vara så, som på film. Den där tyngden i magen, borta. Nej inte tänka mer på det. Om jag skulle gå ut? Jag bara sitter här. Nu har solen gått i moln också. Är det inte mörka moln som kommer där på himlen? Det blir nog regn. Men jag gillar ju regn. Renande regn. Minns när jag var liten och det regnade så häftigt och vi var på landet, och mamma och jag sprang ut med schampo i håret, vi passade på att tvätta det, regnet var som en dusch. Regnet tvättar allting rent. Men blåst avskyr jag. Blåst gör mig otrygg. Blåst, det blåser på månen. Vad var det den handlade om, minns inte. Dina och Dorinda, hette dom så? Minns bara att jag tyckte om den, inget mer.  Läsa, det har jag inte gjort på länge. Saknar det. Kanske skulle gå till biblioteket, om det nu är öppet? Jag slutade läsa i Italien, det var för svårt att läsa på italienska eller engelska. Jaha, här sitter jag fortfarande. Och röker. Jag ska ta tag i det. Sluta. Imorgon. Då slutar jag. Lovar!

 

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Fören tid sedan läste jag Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Här är mina tankar om den.

Drömfakulteten är njutbar att läsa. Språket är poetisk och drömskt, det fula skildras så att det blir vackert.

Det är också ett gripande och fascinerande levnadsöde vi får ta del av. En människa som fick en start i livet ingen ska behöva ha, med sexuella övergrepp från pappan och en psykiskt instabil mamma som inte kunde ta hand om barnen. En människa som med sitt vassa intellekt formades till någon som var farlig både för sig själv och andra. Men som också hade många skarpa idéer om samhället och hur det skulle kunna förändras.

Självklart håller jag inte med Valerie Solanas om hennes huvudtes att män är överflödiga och borde utplånas. Däremot har jag själv tänkt många av hennes tankar om vår relation till arbete, hur isolerade vi lever från varandra, och om sex.

Försökte mörda Andy Warhol

Valerie Solanas blev genom sina tidiga upplevelser fylld av hat, så till den grad att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol och sedan bara ångrade att hon inte träffat bättre. Skotten fick fruktansvärda konsekvenser, inte bara för Valerie Solanas själv. Andy Warhol överlevde visserligen, men skadades för livet, psykiskt och fysiskt, och dog senare i en av de många operationer han tvingades genomgå till följd av skadorna; han var då bara 58 år gammal. Valerie kom undan med tre års fängelse, vilket är ofattbart lite.

I verkligheten hade Valerie en lillasyster, men i Drömfakulteten tycks Sara Stridsberg ha valt att omvandla systern till en liten bror, kallad Silkespojken. Eller är det i själva verket Valeries son som hon fick som tonåring? För mig blir det mindre logiskt att Valerie skulle vara så hatisk mot män när hon faktiskt hade en älskad bror. Jag funderar på vad Stridsberg vill uppnå med könsbytet. Vill hon visa att det fanns personer av manligt kön som Valerie trots allt inte hatade?

Dokumentärt grepp förvirrar

Stridsberg blandar vilt fakta och fiktion. Det skapar problem. Det dokumentära greppet, med verkliga namn och långa stycken som ser ut som avskrifter av bandade intervjuer eller samtal, gör att jag, som oinsatt, kan ledas att tro att allt är faktabaserat. Vad tycker de efterlevande om romanen? Valeries son David lever fortfarande.

Bokomslag drömfakulteten av Sara Stridsberg

 

Jag skulle ha uppskattat ett förord där författaren beskrev sitt arbetssätt, och ett efterord där vi fick veta vilka uppgifter som var påhittade och inte. Eller kanske helt enkelt en kort sammanfattning av Solanas liv, så att jag själv kunde göra en bedömning.

En annan variant hade varit att byta alla namn och inte alls referera till Valerie Solanas, som i romanen Flickorna (The girls, Emma Cline, 2016) som jag just nu läser. Den är inspirerad av sekten The Manson Family och fungerar ypperligt som självständigt verk, inga referenser till verkliga händelser behövs. Det ger också en naturlig frihet åt författaren att lägga till, dra ifrån och ändra.

Skapar etiska problem

Men jag är inte helt säker på att det rent litterärt hade varit bättre. Förmodligen väcker boken nu mer uppmärksamhet och nyfikenhet inför den verkliga Valerie. Men samtidigt innebär det etiska problem. Det är en knepig fråga!

I övrigt gillar jag Stridsbergs sätt att blanda olika stilar: prosa – i det ovanliga perspektivet du-form – med dialoger som tagna ur ett teater- eller filmmanus, pseudodokumentära avsnitt och prosalyriska impressioner.

Jag känner att jag kommer Valerie extra nära särskilt genom de täta dialogerna med ”berättaren”. Genom stilvariationen får jag samtidigt en bild av USA från 1940- till tidigt 1990-tal.

Drömfakulteten är för mig en stor läsupplevelse, och en roman som jag säkert kommer att gå tillbaka till och inspireras av vidare. Jag skulle också själv kunna tänka mig att skriva romaner inspirerade av verkliga livsöden, men jag skulle då försöka hålla mig närmare verkligheten och vara noga med att inte lämna läsare i ovisshet om vad som kunnat beläggas med källor och inte.

Källor:

Drömfakulteten, Sara Stridsberg, 2006

S.C.U.M Manifesto, Valerie Solanas, 1967, http://kunsthallezurich.ch/sites/default/files/scum_manifesto.pdf

Valerie Solanas, learn about the woman who shot Andy Warhol, Tim Ott, mars 2019, https://www.biography.com/news/andy-warhol-valerie-solanas-shot

Almanac: The shooting of Andy Warhol, https://www.youtube.com/watch?v=hZZciXv6Vt4

Andy Warhol was shot by Valerie Solanas. It killed him 19 years later, Sarah Pruitt, History Stories, https://www.history.com/news/andy-warhol-shot-valerie-solanas-the-factory

Valerie Solanas, Warholstars.org, https://warholstars.org/valerie-solanas.html