Ibland händer saker man inte riktigt trodde var möjliga. Igår läste jag världsnyheten om Späckhuggaren Lolita. Efter femtio år i fångenskap ska hon snart släppas fri.
Det ringde en klocka någonstans. För hade jag inte skrivit om en kampanj för att befria Lolita, när jag jobbade på Syre? En kampanj som tyvärr tycktes hopplös.
Späckhuggarshow på Miami seaquarium där Lolita bor. Foto: Nikki Gianni / Inherently wild
Syre frågade kommunikationschefen Daniel Ketema hur de ställer sig till att frige Lolita eller åtminstone förbättra hennes förhållanden i parken. Vi fick följande svar per mail:
“Vi är medvetna om att Lolitas situation berör många och detta gäller även Parques reunidos. Djurens hälsa och omsorg är av yttersta vikt för Parques reunidos och de följer de högsta standarderna kring säkerhet och omsorg. Parques reunidos har utvärderat olika alternativ för att säkerställa och förbättra Lolitas välbefinnande. Man har även tagit del av expertråd från både hennes egna veterinärer och externa specialister. Baserat på dessa råd skulle en flytt av Lolita medföra stora hälsorelaterade (och till och med dödliga) risker med tanke på hennes ålder. Givet de rådande omständigheterna har man därför kommit fram till att Lolitas skötsel kan utföras bäst i hennes nuvarande miljö.”
Djurrättsrörelsen av annan åsikt
Djurrättsrörelsen höll inte med om den riskbedömningen och har fortsatt kampanja. Och nu får de alltså som de vill!
Det gäller att påminna sig om talesättet ”om du kan drömma det, kan du göra det”.
En liknande sak hände ju dessutom faktiskt med en annan av mina artiklar, om Kolmårdens delfiner. Jag gav den t o m rubriken ”Ingen frihet i sikte för Kolmårdens delfiner”. Detta var i augusti 2020. Bara drygt halvannat år efteråt meddelade Kolmården att de skulle sluta hålla delfiner.
Nu är det väl tveksamt om de släpps fria, men djurrättsaktivisternas kamp fortsätter. Erfarenheten visar lyckligtvis gång efter annan att min pessimism tenderar att vara överdriven.
If you can image it you can create it If you can dream it you can make it. Foto: Elin Dunås
För ett år sedan, när jag fortfarande jobbade åt Sida, var vi några stycken som satt och spånade idéer till ett aprilskämt för våra kollegor. Det var den sista mars och vi var bara tre personer kvar på vår avdelning, många jobbade hemifrån.
Fika på Sidas kommunikationsavdelning. Sara till höger med uppsatt hår.
Ingen populär flytt
Sida var på väg att flytta sitt huvudkontor från centrala Valhallavägen till avlägsna Rissne. Inte särskilt populärt bland de anställda. Först tänkte vi skoja om att flytten skulle ställas in. Men det landade inte så bra hos kommunikations-/HR-chefen. Och vi ville att han skulle vara avsändare. Mer tyngd åt skämtet.
Bara veganskt
Sara, som också är vegan, kom då med den här idén: på nya kontoret skulle det bara serveras vegansk mat och bara finnas växtmjölk till kaffet. Inte nog med det, även medhavd mat måste vara växtbaserad. Allt för att ta vårt ansvar för klimatet och den globala resursfördelningen.
Sagt och gjort, chefen publicerade kungörandet på intranätet. Förvånansvärt många gick på det.
Jäklar vad kränkta somliga blev! Jag kanske ska tillägga att samtliga somliga var män.
”Inte kul”
Efteråt sa någon att skämtet inte var roligt, för det är ju så det borde vara. Jag spände ögonen i den och sa att det ju var just precis det som var det roliga. Skämtet var en drift med svenska myndigheter som inte klarar av att göra en sån enkel sak som att göra det enda rätta.
Flytten gick sedan av stapeln under sommaren, och matmässigt blev det ett nedköp. Nya restaurangen hade inte ens ett veganskt alternativ, samtidigt som salladsbuffén var typ dubbelt så dyr. Det enda positiva var att det nu fanns havredryck på alla avdelningar. Det hade vi inte haft på Valhallavägen.
Jättegott
I år har jag inte skämtat aprilo men konstaterat att tidningen Vego ska börja skriva om mat gjord av insekter och att Jävligt gott byter namn till Jättegott, för att blidka svenska kyrkan.
Igår höll Vegoforum ett event där författaren och djurrättaren Pelle Strindlund berättade om sin bok Alla mot djuren.
Boken går igenom de olika politiska ideologierna och deras argument för status quo när det gäller att fortsätta konsumera kött och andra djurprodukter.
Jag hade verkligen sett fram mot att gå på föredraget men blev dessvärre förkyld. Därför blev jag glad över att hitta det på Youtube idag. Här har jag sammanfattat argumenten som Pelle Strindlund tog upp i sitt föredrag.
1. Liberalism
Liberalismen menar att det är fel av veganer att kritisera allätare eftersom alla ska ha friheten att leva som de vill. Men då glömmer de att det inte är en konflikt mellan två grupper utan att det finns en tredje grupp, djuren, som far illa av allätarnas fria val. Man kan jämföra med synen på barnaga, som förbjöds 1979. Här fanns det också en tredje grupp som for illa av det fria valet.
På 1950-talet hade 95 procent av mammorna i Sverige slagit sina barn någon gång. Även på 1960-talet var en majoritet för barnaga. Argumenten från dem som ville fortsätta tillåta barnaga var också att föräldrar själva måste få bestämma hur de vill uppfostra sina barn. Idag håller alla med om att man inte ska ha friheten att skada sina barn. Pelle Strindlund och andra veganer anser på samma sätt att ingen ska ha frihet att skada djur.
2. Socialism
Enligt socialismen ska de förtryckta befria sig själva. Det anses suspekt när privilegierade tar sig an de förtryckta. Men det är ju just för att djuren inte har någon egen röst som andra behöver kämpa för dem!
3. Konservatism
De konservativa menar att eftersom vi har utnyttjat djur i alla tider ska vi fortsätta med det. Gamla traditioner och sedvänjor ses som något bra. Men argumentet faller platt. ”Det är väldigt mycket som vi har gjort i alla generationer utan att vi borde fortsätta med det. Människor har använt våld mot varandra i alla generationer, det är inget försvar för att slå någon på käften i en krogkö,” som Pelle Strindlund sa.
4. Ekologism
Ekologismen vänder sig till naturen för vägledning. Författaren och tänkaren David Jonstad argumenterar såhär för köttätande: ”Vi ingår alla i näringskedjan och kommer förr eller senare att i levande eller dött tillstånd bli uppätna om inte elden slukar oss. Naturen är grym och pragmatisk. Liv och död tumlar ständigt om varandra på ett både vackert och plågsamt sätt.”
Värt att påpeka är att de flesta däggdjursarter är växtätare (90 procent). Men det finns som bekant rovdjur som äter andra djur.
Problemet med det här resonemanget är att vi inte bör gå till naturen för vägledning i våra moraliska beslut eller hur vi organiserar vårt samhälle, t ex hur vi väljer att organisera vår livsmedelsproduktion.
Det är lätt att se varför: Till exempel så ger sig schimpanser ibland in på andra schimpansers territorier och dödar. Det är inget argument för att vi människor ska invadera grannländer och döda invånarna där.
Visst är människan på sätt och vis en del av naturen, men vi har en unik valfrihet att reflektera över moral, fatta etiska beslut och organisera vårt samhälle. Den valfriheten ska vi använda för att organisera vår livsmedelsproduktion på ett sätt som inte skadar djur. Eftersom de lider.
5. Feminism
Nina Björk är en av Sveriges mest kända feminister. Enligt henne är en vanlig uppfattning bland svenska feminister att kvinnor som bryter mot kvinnlighetens normer gör något lovvärt. Det innebär att när kvinnor blir jägare anses de göra något bra. Och allt fler kvinnor blir också jägare. Idag är cirka 10 procent av de svenska jägarna kvinnor.
Men för djuren spelar det ingen roll vem som skadar och dödar dem, om det är kvinnor eller män. Djuren gynnas inte av feminismen i detta fall.
En gemensam nämnare för alla ideologier är att makt korrumperar och att fullständig makt korrumperar fullständigt. Vi har fullständig makt över djuren. Av detta har vi korrumperats. Fullständigt.
Vi hittar på skäl för att exploatera djur och argument för att berättiga exploateringen. Man kan se djurrättsengagerade som ett slags pedagoger som försöker lära samhället ett nytt sätt att umgås med människans makt över djuren.
Pelle Strindlunds slutsats: Vi ska använda denna vår makt för att hjälpa djuren, inte för att skada dem.
Imorgon levererar Årstiderna sina sista veganska matkassar.
Vår allra sista ”matkasse” från Årstiderna.
Alla kunder fick mail om denna tråkiga nyhet den 17 mars, så det var snabba puckar. Min första reaktion var chock och förtvivlan, för vi har verkligen uppskattat maten och recepten. Samtidigt har jag den senaste tiden frågat mig hur detta kan vara lönsamt för Årstiderna.
Mycket för pengarna
Utan att ha räknat på det mer exakt är jag ändå rätt säker på att priset jag betalat knappt täckte råvarorna i butik, och då fick jag allt hemkört och med recept. Och vilka råvaror sedan! Ekologiskt, fräscht, ofta sånt jag inte ens hittar i vanliga butiker.
Jag förväntade mig en saftig prishöjning på de veganska matkassarna, men inte att de skulle sluta med dem helt.
”Inte lönsamt”
Ökade omkostnader nämndes också som förklaring till nedläggningen, men jag ville veta mer. Så jag mailade och bad om en intervju förrförra veckan.
Så här svarade Årstidernas vd Rachel Seow i ett mail idag (utdrag):
”Vi har haft svårt att generera lönsamhet på matkassarna, i takt med att våra kostnader har ökat. Den enda kasse hos oss som hade tillräckligt många kunder i nuläget för att fortsätta vara lönsam, var Vegetariska Matkassen.
Vi var därför tvungna att fokusera våra insatser på det sortiment som kunderna mest köper just nu. Det är våra ekologiska frukt, gröntlådor och dagligvaror, där vi har ett stort utbud av eko-grönsaker som är svåra att hitta ute i butikerna.”
Hon skrev vidare att de kommer att fortsätta att dela veganska recept på sin webb.
Andra veganska matkassar
Det går alltså bra att beställa Årstidernas frukt- och gröntlådor framöver. Men om man är lite bekväm eller bara har svårt att få tiden att räcka till och vill ha färdiga matkassar (eller lådor som det var i fallet med Årstiderna), vad finns det för alternativ?
Enkla kassen är ett företag som enbart har växtbaserade matkassar, så för en vegan känns den som ett självklart val. Vi har själva gått över till den igen, efter att ha dissat den tidigare pga för små portioner. Ja vi gjorde det faktiskt parallellt med Årstiderna eftersom de missade en leverans för några veckor sedan.
Snålt på grönsaker
Hittills har portionerna varit tillräckliga och recepten väldigt goda. (Men mer svåra än enkla skulle jag säga!) Det jag kan sakna från Årstiderna är att frossa i grönsaker, de här är mer snåla på grönt, så vi brukar komplettera med till exempel en grön- eller kålsallad.
Här är några företag som också erbjuder helt växtbaserade matkassar jämte sina köttsliga och laktovegetariska.
Enkla kassen, här är allt veganskt: https://enklakassen.se/ (Just nu 100 kronor rabatt per kasse tre gånger med koden Veganuary)
Priserna varierar
Priserna per portion skiljer sig mellan företagen och också beroende på hur många ni är och hur många dagar du väljer.Vi som är två har ändå valt fyra portioner hos Enkla kassen för att det blir mycket billigare per portion, och så är det tidssparande att laga till två måltider samtidigt. Det går ju också att bjuda med en middagsgäst då.
Alla matkasseföretag brukar för övrigt erbjuda rabatter för nya kunder, så håll utkik! Koderna ovan fungerar just nu, men det kan ändras snabbt.
Obs! Tänk på att inte alla matkasseföretag levererar i hela Sverige. Du får testa genom att skriva in ditt postnummer på deras webbplatser.
Igår hade vi avslutning på kursen i mojo – mobiljournalistik. Det vill säga vi sågs och redovisade våra foton och filmer. Det har varit otroligt roliga och lärorika tio veckor, men jag är långtifrån något proffs. Det är så väldigt mycket att tänka på när man ska göra allt själv: researcha, filma, intervjua, redigera, texta, och så ljudet!
Här är en av filmerna jag producerat, en film om kattcafeet Java Whiskers i Stockholm, för Facebook. Jag kommer att lägga upp fler filmer i dagarna!
Film om Java Whiskers, Sveriges enda kattcafé för katter som söker ett hem.
Om någon är nyfiken har jag filmat med min Samsungtelefon, inget filmprogram. Jag har tagit upp miljöljud och intervjuat med en extern mikrofon, modell mygga. Redigerat har jag gjort med gratisappen VN, direkt i mobilen.
Vill man ha bättre bild kan man använda en filmapp som exempelvis Filmic Pro eller Open Camera. Och det finns mer avancerade redigeringsappar, som Kinemaster eller PowerDirector, den här hade inte så bra ljudredigeringsfunktioner. Man kan också använda en särskild app för ljudredigering.
Det började med att jag plötsligt en dag i januari inte kunde göra triconasana på ett yogapass. Sen följde mängder av undersökningar, behandlingar, och sjukgymnastik, allt medan axeln bara blev stelare och gjorde ondare. Jag har varit hos tre olika sjukgymnaster totalt sex gånger. Jag har varit hos en kiropraktor (tre gånger) och en läkare på vårdcentralen som skickade remiss för magnetröntgen (som jag ska gå på senare i sommar).
Hjälpt av PT
Den bästa hjälpen fick jag faktiskt härom dagen av en PT på gymmet där jag går. Efter hans extremt jobbiga övningar och efter att jag fått ligga på en liten boll som tryckte mot skuldran medan jag rörde armen i väldigt obekväma positioner, har smärtan nästan släppt helt. Framför allt: Rörligheten har blivit betydligt bättre.
Han var också den första av alla jag pratat med som kunde förklara vad problemet med axeln var och varför det är så viktigt att jag fortsätter göra övningar. Så först nu känner jag mig motiverad och förstår att ökad smärta efter gymnastik är precis som det ska.
Faktum är att jag dessutom fick lite healing av en person som gått healingutbildningar, lite spontant sådär nu under helgen som var. Och det hjälpte också, men utan förbättra rörligheten.
Vad är impingement?
Impingement kallas en skada som gör att det gör ont i axeln eller överarmen då man lyfter armen uppåt ut från sidan.
Smärtan kommer av att en skadad vävnad som blivit svullen och belastningskänslig blir klämd mot andra vävnader i axeln då man lyfter överarmen uppåt/utåt.
Det enda sättet att lösa det är att göra övningar som stärker muskler som blivit försvagade, i mitt fall på baksidan. Operation kan också hjälpa till men efter att ha pratat med min PT blev jag avskräckt från det, eftersom det de gör är att ta bort ben och det växer inte tillbaka. Så strukturen blir försvagad, och det vill jag ju inte.
Nu ska jag köra på med både gamla och nya övningar!
Jag funderar på träning och hur det kommer att bli när alla coronarestriktioner har lyfts, någon gång i en mer eller mindre avlägsen framtid.
Vi har vant oss vid utrymmet, hur kommer det att kännas att inte ha lika mycket space?
På gymmet får vi nu vara max 12 i den stora gruppträningssalen, gott om utrymme blir det. Egentligen var det inte så trångt innan heller. Men i yogastudion där jag gick tidigare, oj oj oj. Max 30 hade ägaren bestämt, och redan då låg mattorna praktiskt taget sömlöst intill varandra. Ändå kunde läraren själv bestämma om den ville släppa in ytterligare två. Då var vi alltså 33 i en liten sal. Vartenda hörn var utnyttjat till max och läraren fick vara utan matta. Slingrade sig emellan oss, hud mot hud. Jag önskar att jag hade mätt salen, för nu kan jag bara uppskatta: 60 m2? Obs, detta kan vara en feluppskattning!
Under pandemin minskades antalet där till 13 vilket ju egentligen var alldeles för mycket det med, med tanke på att man måste ha 10 m2 per person. Men ägaren hade pratat med andra studios och alla hade bestämt sig för att räkna med hela lokalens yta vilket i det här fallet betydde entré, korridor, två omklädningsrum och så salen då, allt. Och då landade det på 13.
Nu skulle jag förmodligen få panik av 25-30-32 i samma yogasal – plus läraren. Kommer de verkligen att kunna återgå till det igen? Det frågar jag mig, och den som lever får se.
Men tillbaka till gymmet, där det har blivit väldigt svårt att få en plats om man inte är ute flera dagar i förväg. Det har lett till att personer har börjat smita in utan att boka plats. Ofta går det bra eftersom alla som bokat ändå inte dyker upp. Och för att ledaren inte bryr sig om att räkna. Oftast stämmer ju antalet också. Men nyligen på ett pass höjde ledaren sin röst: ”Ni är visst en för mycket? Är det någon som inte har bokat sig, var snäll och gå.”
Vi såg oss omkring, och jag kände en stark tillfredsställelse över att jag inte var inkräktaren – det hade jag varit en annan gång, utan att bli upptäckt. ”Men äsch, det gör väl inget med en mer eller mindre”, sa en lång kvinna efter en stund. En kortare kvinna replikerade snabbt: ”Blir det en kontroll nu kan gymmet tvingas stänga!”
Då började det röra på sig i ena hörnet, det tog skruv kan man säga, och en mörk kvinna masade sig upp från yogamattan. Hon ville väl inte vara den som fick gymmet att stänga ned, bara för att hon lite spontant sådär kommit på att hon ville yoga. Men det var ju bra att hon gav sig till känna till sist. Annars hade det kunnat bli som på en buss jag hörde om för flera år sedan, när en person gått på utan biljett och inte hade pengar (på den tiden bussförarna i Stockholm sålde biljetter), och busschauffören vägrade köra innan personen gått av. Fast i det fallet har jag för mig att en annan resenär betalade hans biljett till slut, så att bussen kunde åka.
Jag gav mig in i en diskussion i en Facebookgrupp. En kvinna hade ett förslag om att starta en kampanj som gick ut på att alla män skulle ta sig tid att prata med pojkar om vikten av att respektera flickor och kvinnor. Att man inte får tafsa etcetera. En man kritiserade hennes förslag. Han skrev en lång och hätsk kommentar där han menade att det är kvinnornas fel att män inte är jämställda – för vem är det som uppfostrar männen? Jo, kvinnor. Enligt honom.
Jag funderade över vad det var för ålder på en person som hade de här i mitt tycke förlegade åsikterna. Så jag klickade mig in på hans sida och såg 1. att personen hade som sysselsättning ”hemma med barn” och 2. att profilbilden föreställde något annat än han själv, varpå jag klickade mig vidare till ännu fler bilder på annat än honom och efter några klick hamnade på en bild på en liten kille på fyra, fem år som satt på en bänk mellan två dockor, en brunett och en blond. Dockorna hade linnen och korta kjolar. Pojken sträckte ut sin vänstra arm så att handen låg på ena dockans bröst. Bildtext: Min underbare son.
När jag kommenterade att en person som hade en sådan bild som profilbild kanske inte borde klaga på kvinnors uppfostringsmetoder, fick jag höra att jag var en sjuk person eftersom jag 1. trodde att en sådan bild, tagen på Leeegoland minsann!, skulle göra någon till våldtäktsman, 2. hade tittat på alla hans tusen profilbilder. Han skrev också att detta inte var en dejtingsajt (???), mm. Det blev en liten diskussion men sedan blev jag trött på hans dumma argument och försök att förolämpa mig och blockade honom.
Hur vore det om alla tog sitt ansvar att uppfostra nästa generations män och kvinnor till bra personer? Istället för att skylla ifrån sig på det andra könet, skolan, samhället … Hur vore det om fler män kunde inse hur viktiga de är som förebilder för små pojkar, och inte skratta bort sexistiska handlingar som ett skämt?
Nyheten om att några kändisar ägnat sig åt troféjakt i Sydafrika år 2017 har gjort många upprörda. Min första reaktion var likadan. Men så besinnade jag mig. Varför denna hetsjakt mot några få kända personer som jagar, när det finns nästan 300 000 registrerade jägare i Sverige? Var finns upprördheten över den svenska troféjakten?
Va, har vi troféjakt i Sverige? Är det inte bara älgar och annat klövvilt som dödas för att balansens skull?
Jovisst. Det kallas viltvård, men innebär att det är helt lagligt att döda hundratusentals djur varje år. Stora och små.
Några exempel:
Brunbjörn. Finns cirka 2900 i Sverige enligt Naturvårdsverket. Fridlyst. På Artdatabankens rödlista: Nära hotad. Antal brunbjörnar som sköts hösten 2020: 293
Lodjur. Finns drygt 1100 i Sverige enligt Naturvårdsverket. På Artdatabankens rödlista: Sårbar. Antal lodjur som sköts vintern 2021: 82.
Eurasiatisk skogsvarg. Finns cirka 400 i Sverige (365 vid inventeringen 2019/20). På Artdatabankens rödlista: Starkt hotad. Antal vargar som sköts i licensjakt vintern 2021: 27.
Det finns också en tävling som tidningen Jaktjournalen ordnar varje år, Rovjdjurskampanjen. ”Alla jägare som skjuter eller fångar räv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika har chansen att både göra en betydelsefull viltvårdsinsats och vara med om att vinna fina priser för sitt engagemang.” står det på tidningens hemsida.
Vinnaren 2020 hade lyckats skjuta 340 djur, bland annat 37 rävar och 244 fåglar.
Djur som skadar, som vi vill bli av med, kanske någon invänder. Men människor i Sydafrika blir kanske också störda av babianer? Chakma baboon som FH ska ha skjutit och fått exporttillstånd för i Sydafrika är klassad som livskraftig, medan andra babianarter är hotade.
Foto: Wikimedia commons
När man läser kommentarerna på ena kändisens (FH) instagram verkar folk vara upprörda dels för att han skjutit utrotningshotade arter – stämmer alltså inte, dels för att apor är så lika oss människor att det betraktas som mord att döda en.
Jag kan förstå det, men samtidigt: Varför är så få upprörda över att fridlysta brunbjörnar och starkt hotade vargar skjuts här hemma hos oss? Är det för att de inte är så lika oss människor? Eller bara för att det är lättare att se problem som finns långt bort, än nära oss. För det som sker i vårt eget land har vi ju faktiskt en sportslig chans att påverka.
Här kan du se hur många djur av olika arter som dödats i jakt varje år i Sverige: Viltdata
(Personligen är jag emot all jakt. Låt naturen sköta sig själv.)
I fredags var jag på en massage som jag hade bokat in för ett bra tag sedan. Jag bokade in den för att jag länge känt mig trött och behövde en liten boost. Jag vet ju också att vi människor mår bra av närhet och det har jag inte direkt i överflöd numera, om jag inte räknar med katterna.
När det väl var dags för massagen hade jag dock hunnit vara ledig och åka på skidsemester, så energin var på topp, jag var inte trött längre.
Det var en kombinerad massage och healing och det var en på många sätt positiv upplevelse. Det lustiga var att när jag skulle gå så sträckte hon fram ena handen, vilket jag tolkade som att hon ville ta i hand. Men när jag gjorde en gest att ta hennes hand vek hon undan. Hon sa att vi tar ju inte i hand eller kramas nu under coronatider. Hon hade bara sträckt sig fram för att ta något. Jag tyckte att det var lite märkligt i den kontexten vi var i, att inte vilja ta i hand, när hon hade masserat i stort sett hela min kropp inklusive mina händer med sina bara händer. Men jag sa ingenting om det.
Två dagar senare började jag känna mig lite hängig. Jag blev tvungen att lägga mig och sova i flera timmar mitt på dagen, vilket inte är normalt för mig.
Nästa dag fick jag lite feber och kände mig illamående och yr.
Jag fick för mig att jag skulle kolla massörens facebooksida, som visade sig ha många offentliga inlägg. Samma dag jag varit där på massage skrev hon att hon var sjuk. Det fick mig verkligen att fundera på både det ena och det andra.
Jag tror inte det blir någon mer massage för mig på ett bra tag.
En väninna blev sjuk efter att ha varit på ansiktsbehandling där hon som behandlade inte hade ansiktsmask. Det hade inte massören heller kan jag tillägga.
