Dar mange te gindiv

Dar mange te na gindiv

Dar mange te haćharav

Dar mange te na haćharav

Dar mange te dźanav

Dar mange te na dźǎnav

Dar mange te mothovav

Dar mange te na mothovav

Dar mange

Översatt från Romani:

Fruktan

Jag är rädd för att tänka

Jag är rädd för att inte tänka

Jag är rädd för att förstå

Jag är rädd för att inte förstå

Jag är rädd för att veta

Jag är rädd för att inte veta

Jag är rädd för att säga

Jag är rädd för att inte säga

Jag är rädd

Sedan jag kom tillbaka till Stockholm för några månader sedan vill alla veta hur jag hade det i Luleå. Fast väldigt många blandar ihop det och frågar om Umeå.

Det är alltid lika svårt att svara. Saknar jag det? På sätt och vis. Jag kan sakna att bo i en liten stad där det är gångavstånd till i stort sett allt. Jag kan sakna det lugna tempot, skidföret på vårvintern, utflykterna till Gammelstads kyrkby, Boden och Storforsen.

Sedan finns det mycket jag inte saknar också. Till exempel var det inte lätt att vara vegan i Norrbotten. Jag la en del energi på att maila restauranger och föreslå att de skulle veganusera sina vegetariska alternativ. Utan framgång, tyvärr. Jag saknar inte heller mörkret, och jag undrar om folk erkligen förstår att även om solen var uppe några timmar varje vinterdag, blev det aldrig så ljust som i Stockholm eftersom solen inte stod lika högt.

När jag fick vikariatet på lokalradion i Luleå, hade jag två veckor på mig att ordna med flytten och fixa någonstans att bo. Eftersom jag inte visste hur länge jag skulle vara kvar letade jag bara efter lösningar som inneboende, och det fanns en hel del att välja mellan. Bäst kontakt fick jag med en kvinna som bodde med man och barn på Porsön och som hyrde ut ett rum för bara 3500 kronor inklusive el och wifi.

En bekant som flyttat till Luleå (och som jag under hela tiden jag bodde där aldrig lyckades träffa!) varnade mig för att det var dåliga bussförbindelser till Porsön, så ett tag var jag på väg att tacka nej. Men kvinnan som hyrde ut rummet höll inte med; om jag promenerade bara tio minuter fanns det gott om bussar. Och tio minuters promenad är ju ingenting, ofta har jag haft precis det avståndet till tunnelbanan här i Stockholm.

Hur skulle då flytten gå till? Jag ville gärna ha stöd av min son, och han erbjöd sig att köra vår bil hela vägen upp. Så vi packade bilen full med allt jag kunde tänkas behöva, bland annat en madrass för det ingick inte, och körde uppåt. Ett stopp i Sundsvall och så vidare.

När vi närmade oss Norrbotten började det snöa ymnigt.

På grund av en fadäs i i Örnsköldsvik då jag av misstag tankat fem liter diesel hade vi blivit flera timmar försenade och rullade inte in på gården förrän vid 22-tiden. Nästa dag skulle jag börja jobba.

Det var snällt av familjen att de lät min son sova över en natt, något vi kommit överens om i förväg. Han fick ta deras nioåriga dotters rum.

Jag minns inte om det kom fram redan första kvällen, eller dagen efter, men ganska snart berättade i alla fall kvinnan i familjen att hela familjen var carnivorer, det vill säga bara åt kött och andra animalier. Hon var så hängiven att hon till och med smörjde in huden med djurfett istället för vanlig hudkräm. Jag berättade att jag tvärtom inte åt något animaliskt alls, och vi skämtade om att vi på så vis fick ha vår respektive mat ifred.

Oftast var det inga problem, men ibland blev jag störd av lukten från deras långkok av kött. Då kunde det hända att jag tände rökelse, vilket till slut ledde till att kvinnan i familjen fick ett utbrott eftersom jag borde veta att henens man var allergisk mot parfym och rökelse. Hon hade säkert berättat det, men jag hade glömt. Jag fick även bassning när jag använt parfymerat tvättmedel, men där backade hon, mannen hade inte fått någon allergisk reaktion av det.

Jag var inneboende fram till jul, men när jag fick förlängt kontrakt på jobbet började jag leta efter en mer självständig bostad. Precis innan jag stack på julledighet flyttade jag mitt pick och pack till en nyrenoverad tvåa med öppen planlösning på Östermalm. Hyran var också låg, 5000 kronor inklusive allt. Där skulle jag bo resten av tiden i Luleå, och faktum är att jag saknar det boendet. Det var precis lagom stort, det var tyst, och jag hade en balkong där jag kunde sitta och sola på sommaren. Men jag hyrde i tredje hand och hade inte kunnat bo kvar där om jag stannat.

Ända sedan jag såg sista delen av SVT-dokumentären om TNT (The New Tantra) har jag velat skriva något.

Men inte vetat vad.

För mig blir det så mycket ”å ena sidan”, ”å andra sidan”. Jag har svårt att greppa vad jag tycker.

Istället ska jag berätta om min enda erfarenhet av Lin Holmquist, en av de avhoppare som uttalar sig i Holy Fuck. Eller rättare sagt av att vara på hennes workshop.

Workshop med Lin

Vid två tillfällen har jag varit på tantraworkshop med henne, båda på Ängsbacka under en festival. Om den första finns inte så mycket att orda mer än att jag reagerade på att hon hade så hårda händer när hon plötsligt under en beröringsövning i smågrupper bröt in och började trycka på min ryggrad – jag antar att hon försökte aktivera min kundalini. Händelsen var obehaglig men egentligen inte särskilt minnesvärd.

Om den andra kan jag säga desto mer. Och i den känner jag igen en känsla som förmedlades i Holy Fuck, att saker som hände var på gränsen till övergrepp, ibland över gränsen, men att allla gett sitt samtycke och att det var deras eget ansvar. Jag hade gett mitt samtycke, jag lät det hända, jag deltog till och med aktivt och energiskt.

Det här var på en tantrafestival på Ängsbacka i Värmland för tio år sedan. Jag hade länge tyckt att tantrafestivalen verkade läskig, den skulle jag aldrig våga åka på. Men nu ville jag utmana mig själv och göra något jag var rädd för.

Jag åkte dit ensam men hade några vänner och bekanta som också skulle dit, det kändes tryggt. Dessutom hade jag varit på många festivaler och retreater där tidigare, som yogafestivaler, no mind, midsommar- och påskfestival. Och satsangretreat. Ängsbacka var en välbekant miljö.

”Inget sexuellt”

En av deltagarna som jag träffat tidigare var en kille som höll på med ståupp. Han var stor och tjock – och rolig. Vi brukade småprata ibland, men jag kände honom inte på ett djupare plan. Den här killen, vi kan kalla honom Kalle, frågade mig en av dagarna om jag kunde tänka mig delta på en workshop i ”soft tantric techniques” tillsammans med honom nästa dag, man behövde anmäla sig i god tid för att få plats. Lin och hennes partner skulle hålla i den. Jag hade från början bestämt mig för att inte göra något sexuellt på festivalen; att befinna mig där var tillräckligt utmanande för mig. Därför hade jag bara anmält mig till meditationer, föreläsningar och workshoppar i beröring/massage där man fick sätta sina egna gränser. Allt som handlade om sex hade jag skippat. Soft tantric techniques föll inom de gränser jag satt upp, och Kalle kändes trygg, så jag tackade ja. Kalle log lyckligt.

Varje morgon på tantrafestivalen hade vi samling och gick igenom dagens schema. Morgonen då workshoppen skulle äga rum berättade Lin, som var festivalgeneral, att hon och hennes partner hade bestämt sig för att ändra på den. ”Vi tycker att ni alla är så avancerade så vi vill istället att workshoppen ska handla om chakrasex. ’To make love with your chakras’.” Hon beskrev kort att det handlade om att – utan kroppskontakt – låta energifälten mötas kring de olika chakrana och på så sätt ”make love”.

Jag blev alldeles stel. Det här var definitivt ingenting jag var sugen på. Det var inte det här jag signat upp för! Men Kalle hade verkat så glad över att vi skulle göra en workshop ihop … Jag kände mig kluven, minst sagt. Inom mig började en brottningsmatch mellan viljan att stå upp för mig själv (TNT-ledaren Alex Vartman skulle ha kallat det egot) och mitt behov av att vara till lags.

Jag visste fortfarande inte hur jag skulle göra när jag stötte ihop med Kalle en stund senare. Han såg vädjande på mig och frågade om jag fortfarande ville vara med. Jag tvekade. Sen bestämde jag mig för att inte backa, både för att inte göra Kalle besviken och för att ”utmana mig själv”. Såhär i efterhand skulle jag snarare kalla det ”köra över mig själv”.

Dags för workshop i chakrasex

Så var det dags. Vi gick upp för en smal trätrappa och befann oss i ett vindsrum på kanske 30 kvadratmeter. På trägolvet låg mjuka madrasser och vi placerade oss i par vid varje madrass. Ganska snart stod det klart att det fattades kvinnor. Antingen skulle några av männen få ha chakrasex med varandra eller också behövde fler kvinnor ansluta. Lin vände sig till de kvinnolösa männen och sa med stor entusiasm: ”Go out and grab a woman!” Två av dem valde att stanna kvar och göra övningen med varandra, medan två gick ut på jakt. En stund senare kom de tillbaka med varsin förvirrad tjej.

Nu behöver jag ta en paus, jag fortsätter senare!

Sådär, tillbaka!

Jag kommer inte gå in i detalj på workshoppen, det viktiga är inte vad som hände. Jag minns inte heller allt. Vad jag minns: Lin och hennes partner som demonstrerar chakrasex. Lin som uppmanar oss kvinnor att sätta oss ovanpå, gränsle, våra partners och dansa lite för dem. Jag minns värmen som gör att jag till slut tar av mig min topp och bara har shorts och bh på mig. Hur Kalle frågar om det är okej att han tar av sig i bara kalsongerna, eftersom det är så varmt. Jag minns alla stönanden runtom mig. Svetten som droppar på mitt ansikte och kropp när vi byter plats. Och känslan, hela tiden känslan av att spela teater. Efteråt: hans tacksamhet. Och min känsla av att ha gjort något jag borde ha tagit betalt för.

Ett möte

Dagen efter stöter jag ihop med en av tjejerna som blev inplockad på workshoppen för att det fattades kvinnor. Hon ser kinesisk ut och hennes ögon är alldeles svullna, som om hon gråtit. Jag närmar mig henne och frågar: Hur är det? Först svarar hon bara: Bra, lite defensivt. Då säger jag: Är du säker, det ser ut som att du gråtit? Visst var du på workshoppen igår? Då bryter hon ihop. Hon börjar gråta igen och berättar: Jag hade ingen aning om vad det var för workshop, jag blev bara indragen, det kändes inte bra men jag var i chock och kunde inte avbryta, efteråt mådde jag dåligt och sa till Lin att jag behövde uppsöka ”Emotional team” och prata, men hon sa nej, du kan prata med mig. Men hon har inte haft tid, hon försvann.

Jag berättar att jag inte heller mått bra, att jag legat i mitt rum i ett dygn och gråtit. Vi kramas och det känns lite bättre.

Varför berättar jag det här?

För att jag förstår hur grupptryck och andras förväntningar kan få en att göra saker man inte hade tänkt sig. Men att en sån här händelse, om man tar den på allvar, också kan bli en väckarklocka. I mitt fall har den gjort mig vaksam på mina gränser och att alltid vara dem trogen. Att respektera och hedra dem.

Efter det här blev jag bättre på att lyssna inåt och ta mig själv på allvar. Kanske lyssnar jag lite väl mycket inåt ibland och blir för försiktig. Kanske utmanar jag inte mig själv tillräckligt. Det är tråkigt i så fall, men hellre det än att jag kör över mig själv. Igen.

Jag hör ibland om människor som varit veganer och som haft något problem med hälsan.

Rådet de alltid får av vården är då att börja äta animalier.

Men hjälper det?

Här är två exempel jag hört om nyligen.

En person hade problem med trötthet och värk. Vegan. Hon ordinerades då att börja äta kött. Mycket kött, nästan som en carnivorediet.

Hon berättade detta för mig och att det kändes konstigt att äta så mycket kött men att hälsan var viktigast.

Ungefär nio månader senare frågade jag henne hur det gick. Hon skrattade och sa att hon inte blivit ett dugg bättre, så nu var hon vegan igen.

En annan person blev trött och svimmade ofta när hon blev gravid. Lösningen: börja äta mjölk, ägg, kött och fisk. Resultatet: ingen skillnad. Ändå gick hon inte tillbaka till att vara vegan.

Men tänk om den som var omnivore och hade hälsoproblem skulle få rådet att äta växtbaserat? Det händer ju inte.

Men en mig närstående som hela livet haft svåra magproblem och fått slaskdiagnosen IBS och som fått rådet att följa nåt slags foodmap vilket inte hjälpte över huvud taget, när han blev vegan av etiska skäl och väntade sig det värsta i fråga om magplågor på grund av alla baljväxter – han blev av med sina problem till 95 procent.

Tänk om han fått rådet att skippa animalier av hälsoskäl?

Regeringen avbryter biståndet till flera länder, bland annat Mali. När jag hörde det gick mina tankar till Oumar Dembele på organisationen DEMESO.

Jag intervjuade honom 2021 när jag jobbade åt Sida. Och minns hans oro över att bidragen skulle dras in, bidrag de var helt beroende av.

Här är artikeln jag skrev om DEMESO:s arbete.

Hopp åt de utsatta – juridisk hjälp i Mali

Tänk dig att en släkting plötsligt vill köra ut dig från ert gemensamma hem. Eller att den du är gift med vill skiljas, vägrar ge dig ett öre av det du har rätt till, och att domstolen dömer till dennes fördel. Varje år kan organisationen DEMESO i Mali hjälpa hundratusentals människor i den här typen av tvister, tack vare stöd från bland annat Sida.

Makens syster vill ha huset själv

Djenebou Kane torkar tårarna med sin sjal. Hon är en gift, medelålders kvinna som just har berättat varför hon sökt juridisk hjälp hos den ideella organisationen DEMESO.

En kort sammanfattning av Djenebous historia: hon är ofrivilligt barnlös, hennes första man dog efter 22 års äktenskap, och nu är hon tillsammans med hans halvbror. I huset bor även en annan kvinna: exmakens syster och nuvarande mannens halvsyster. Och det är här problemen börjar. Systern tycker att hon själv har rätt till huset efter sin bror, eftersom Djenebou har en ny man; Djenebou måste flytta. Medan Djenebou tycker att hon också har rätt att bo där, som hon har gjort i alla år. Det var hennes exmake som byggde huset åt dem alla.

– En granne som hörde om min situation tipsade mig om Madame Lee som är juridisk handläggare på DEMESO. Madame Lee tog sedan med mig hit och jag fick träffa en advokat som nu hjälper mig med min process, säger hon.

Hon fortsätter:

– Alla har varit otroligt vänliga och jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått. DEMESO ger hopp åt dem som tappat hoppet.

Mer än tusen juridiskt kunniga hjälper

DEMESO i Mali har cirka 1200 juridiska handläggare, så kallade parajurister, i sex av landets tio administrativa regioner. Varje år ger de juridisk hjälp till flera hundra tusen människor, varav mer än hälften är kvinnor. Ofta handlar det om att informera om de hjälpsökandes rättigheter och vägar till att få hjälp.

Många fall rör tvister om egendom, ibland i samband med en skilsmässa. Om handläggaren bedömer att det finns goda chanser att vinna en process, får någon av centrets 24 advokater ta vid, som för Djenebou. De är unga och nyutexaminerade, för det råder svår advokatbrist i Mali. I hela landet med drygt 20 miljoner invånare finns enligt DEMESO färre än 300 advokater, att jämföra med Sveriges mer än 5500 på drygt hälften så många invånare. Nästan alla finns i huvudstaden Bamako.

Vi träffar också Sadio Napate. Hon är i pensionsåldern och får rättshjälp i en skilsmässotvist. I Mali får män ha flera hustrur, och Sadios man hade två.

– Jag hade inte turen att få barn, men jag hjälpte till att ta hand om och uppfostra hans andra hustrus barn, berättar hon.

För en tid sedan dog Sadios mamma. Efter begravningen tog sig mannen en ny hustru (en tredje) och förbjöd sin barnlösa hustru att komma hem.

– Jag avbröt mina studier när jag och min man träffades för att han ville att jag skulle vara hemma. Av den anledningen har jag inget yrke och inga pengar. Därför tycker jag att han borde ge mig underhåll – om han nu inte vill låta mig komma tillbaka hem, förklarar hon.

Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den.

Sadio har redan drivit sitt fall, utan rättshjälp, i en lägre instans. Hon förlorade. Nu har hon fått hjälp av DEMESO att överklaga. Den nya rättegången ska hållas snart.

– Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den, säger Sadio.

Drabbade behöver ekonomisk hjälp

Oumar Dembele arbetar med kommunikation och påverkansarbete på DEMESO. Han är med vid intervjuerna och berättar att de gör allt de kan för att hjälpa Sadio och Djenebou att ta del av sin lagliga rätt, och kommer att fortsätta så länge projektet finns kvar.

– Det är bra att vi kan hjälpa dem juridiskt. Jag önskar att vi kunde ge ekonomisk hjälp också, för det skulle behövas. Sadio är till exempel över 65 år, hur ska hon försörja sig? Men den möjligheten finns inte i dag, säger han.

Projektets huvudsakliga mål är juridiskt stöd, förklarar Richard Bomboma som är chef för utvecklingssamarbetet i Mali.

– Genom att hålla isär olika typer av stödformer och aktiviteter blir stödet mer fokuserat och relevant. Alla samarbetsorganisationer har heller inte kapacitet att hantera ekonomisk hjälp, säger Richard Bomboma.

Undersöker brott mot mänskliga rättigheter

Förutom att driva tvister jobbar DEMESO för ökad rättssäkerhet på många olika sätt. Oumar Dembele är en av dem som jobbar med att påverka justitiedepartementet att ändra lagarna så att människor i fattigdom ska ha samma rättigheter som andra. De fokuserar också på fångars rättigheter, och på att göra hela rätsväsendet mer effektivt.

En annan, svårare, del av arbetet är att motverka korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

– Vi gör mängder med research för att kunna driva korruptionsfall och vi undersöker brott mot mänskliga rättigheter i norra Mali som begås av jihadister och militären. Vi försvarar de drabbade i många olika processer, berättar Oumar.

Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt.

Situationen i Mali präglas fortfarande av den konflikt som bröt ut i landet 2012. Under 2021 har läget försämrats. Konflikterna finns nu inte bara i norr; spänningar mellan olika folkgrupper i landets centrala delar har lett till våldsdåd med hundratals dödade. Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt. Många som bryter mot lagen slipper straff.

Bra samarbete med Malis stat

För att vara mer tillgängliga för allmänheten har DEMESO byggt kontor inne på 34 domstolar. Samarbetet med staten är gott och Oumar berättar att de får mycket uppskattning för allt de gör.

I ett annat projekt inom programmet driver DEMESO yrkesutbildningslokaler inne på Bollé, Malis fängelse för kvinnor och barn. De intagna får lära sig bland annat sömnad, trä- och metallsnickeri samt tvåltillverkning. Kläder, möbler och annat som tillverkas går sedan till försäljning och hjälper till att finansiera yrkesutbildningarna.

– Överskottet som blir kvar blir sedan till ett startkapital som kvinnorna får när de kommer ut i samhället igen, samtidigt som de har med sig värdefulla yrkeskunskaper för att kunna försörja sig mer långsiktigt, avslutar Oumar.

Uppdaterad: 20 oktober 2021

Nu har jag varit här i nästan två månader. Hur ska jag sammanfatta? Svårt!

Jobbet är perfekt. Omväxlande, intressant, roligt. Jag har otroligt roliga kollegor, tror aldrig jag skrattat så mycket på jobbet tidigare.

Det som är utmanande är det sociala på fritiden. Att få vänner tar tid och de första sex veckorna hade jag egentligen mest fullt upp med att överleva.

Det har blivit många utflykter på egen hand, solofikor, träning flera gånger i veckan, en helgkurs i silversmide och några resor hem till min bas i Stockholm.

Jag blir kvar här ett bra tag, så efter nyår ska jag försöka hitta sociala meningsfulla sysselsättningar.