Jag hade en stark dröm i natt om att jag var i en liten stuga som började brinna utifrån. Hettan steg medan lågorna slickade ytterdörren. På något sätt lyckades jag ta mig därifrån och senare kom det fram att jag lyckats släcka branden och räddat huset. Men ingen verkade särskilt imponerad av det, utom jag själv.

Nu till det roliga: jag diskuterade drömmen med chat gpt som föreslog att den skulle skriva en drömberättelse. Här är den, efter lite input från mig:

Huset

Det lilla trähuset låg inbäddat i skymningen, tyst och till synes tryggt. Men plötsligt började det brinna, utifrån. Lågorna slickade väggarna, vinden bar med sig röken. Hon var där inne, men utan att tveka började hon släcka.

”Det måste gå,” viskade hon till sig själv medan hon kastade vatten, kvävde lågorna med trasor, med händerna, med viljan. Värmen högg mot huden, men hon stannade kvar. Sedan blev det svart.

Så var hon någon annanstans. En ljus plats, kanske ett kök, kanske en dröm i drömmen. Huset är borta, tänkte hon, det var det Hon suckade tungt.

Men senare, under en promenad, såg hon det. Huset. Det stod där! Lite sotigt, några plankor hade blivit svarta, men helheten levde. Hon stannade tvärt.

”Men… det står kvar,” sa hon. Rösten sprack lite. Hon vände sig mot följeslagarna. ”Jag trodde det var borta. Jag var säker.”

En äldre kvinna log svagt. ”Du släckte elden.”

”Gjorde jag?” Hon stirrade på huset, nästan rädd att blinka. ”Gjorde jag verkligen det?”

”Ja. Du gjorde det,” sa någon annan. Ett barn, kanske. Men tonen var neutral, som om det inte var något särskilt hon utfört.

Hon tog ett steg fram. Fingertoppar mot den svedda väggen. Hon kände igen träet. Hon mindes värmen, paniken, beslutsamheten. Det jublade inom henne, och hon vände sig till de andra: ”Det var jag som räddade det!”

Men ingen applåderade. Ingen lyfte henne på sina axlar. De bara stod där och lät henne säga det.

Det var med viss tvekan hon öppnade dörren. Den gnisslade som om huset ville säga något. Luften där inne bar spår av rök, men inte av undergång. En blandning av kåda, gammalt trä och något sött.

Hon klev in. Det var ett enkelt rum, men levt i. Trägolv, mjuka ljusstrimmor från små fönster. En soffa med lapptäcke, en krok där en röd halsduk hängde kvar. Det var en sådan stuga man hyrde ibland – för att komma bort, för att andas annan luft. Det låg en känsla av tillfällighet över möblerna, som om de alla visste att de bara var gäster.

På fönsterbrädan stod små prydnadsföremål: en dalahäst, ett litet rött glashjärta, ett fotografi av det närbelägna berget.

Hennes hand rörde vid glashjärtat. Det var varmt. Men helt.

Hon satte sig på sängkanten. Madrassen bar fortfarande formen av någon som legat där, kanske hon själv, kanske någon annan. Det spelade ingen roll längre.

Förundrad sig hon sig omkring. Allt fanns kvar. Lite skadat, lite svärtat av röken – men där.

Och det röda glashjärtat lyste som en påminnelse. En påminnelse om att inte allt som attackeras går sönder.