Sedan jag kom tillbaka till Stockholm för några månader sedan vill alla veta hur jag hade det i Luleå. Fast väldigt många blandar ihop det och frågar om Umeå.

Det är alltid lika svårt att svara. Saknar jag det? På sätt och vis. Jag kan sakna att bo i en liten stad där det är gångavstånd till i stort sett allt. Jag kan sakna det lugna tempot, skidföret på vårvintern, utflykterna till Gammelstads kyrkby, Boden och Storforsen.

Sedan finns det mycket jag inte saknar också. Till exempel var det inte lätt att vara vegan i Norrbotten. Jag la en del energi på att maila restauranger och föreslå att de skulle veganusera sina vegetariska alternativ. Utan framgång, tyvärr. Jag saknar inte heller mörkret, och jag undrar om folk erkligen förstår att även om solen var uppe några timmar varje vinterdag, blev det aldrig så ljust som i Stockholm eftersom solen inte stod lika högt.

När jag fick vikariatet på lokalradion i Luleå, hade jag två veckor på mig att ordna med flytten och fixa någonstans att bo. Eftersom jag inte visste hur länge jag skulle vara kvar letade jag bara efter lösningar som inneboende, och det fanns en hel del att välja mellan. B’st kontakt fick jag med en kvinna som bodde med man och barn på Porsön och som hyrde ut ett rum för bara 3500 kronor inklusive el och wifi.

En bekant som flyttat till Luleå (och som jag under hela tiden jag bodde där aldrig lyckades träffa!) varnade mig för att det var dåliga bussförbindelser till Porsön, så ett tag var jag på väg att tacka nej. Men kvinnan som hyrde ut rummet höll inte med; om jag promenerade bara tio minuter fanns det gott om bussar. Och tio minuters promenad är ju ingenting, ofta har jag haft precis det avståndet till tunnelbanan här i Stockholm.

Hur skulle då flytten gå till? Jag ville gärna ha stöd av min son, och han erbjöd sig att köra vår bil hela vägen upp. Så vi packade bilen full med allt jag kunde tänkas behöva, bland annat en madrass för det ingick inte, och körde uppåt. Ett stopp i Sundsvall och så vidare.

När vi närmade oss Norrbotten började det snöa ymnigt.

På grund av en fadäs i i Örnsköldsvik då jag av misstag tankat fem liter diesel hade vi blivit flera timmar försenade och rullade inte in på gården förrän vid 22-tiden. Nästa dag skulle jag börja jobba.

Det var snällt av familjen att de lät min son sova över en natt, något vi kommit överens om i förväg. Han fick ta deras nioåriga dotters rum.

Jag minns inte om det kom fram redan första kvällen, eller dagen efter, men ganska snart berättade i alla fall kvinnan i familjen att hela familjen var carnivorer, det vill säga bara åt kött och andra animalier. Hon var så hängiven att hon till och med smörjde in huden med djurfett istället för vanlig hudkräm. Jag berättade att jag tvärtom inte åt något animaliskt alls, och vi skämtade om att vi på så vis fick ha vår respektive mat ifred.

Oftast var det inga problem, men ibland blev jag störd av lukten från deras långkok av kött. Då kunde det hända att jag tände rökelse, vilket till slut ledde till att kvinnan i familjen fick ett utbrott eftersom jag borde veta att henens man var allergisk mot parfym och rökelse. Hon hade säkert berättat det, men jag hade glömt. Jag fick även bassning när jag använt parfymerat tvättmedel, men där backade hon, mannen hade inte fått någon allergisk reaktion av det.

Jag var inneboende fram till jul, men när jag fick förlängt kontrakt på jobbet började jag leta efter en mer självständig bostad. Precis innan jag stack på julledighet flyttade jag mitt pick och pack till en nyrenoverad tvåa med öppen planlösning på Östermalm. Hyyran var också låg, 5000 kronor inklusive allt. Där skulle jag bo resten av tiden i Luleå, och faktum är att jag saknar det boendet. Det var precis lagom stort, det var tyst, och jag hade en balkong där jag kunde sitta och sola på sommaren. Men jag hyrde i tredje hand och hade inte kunnat bo kvar där om jag stannat.