En kylig höstdag går jag över vägen
Vid tunnelbanan står en sliten man
på knäna och han sträcker ut sin hand
Han är där varje dag, så angelägen
Men det är sällan som jag tömmer fickan
Jag orkar inte bry mig om hans nöd
Och att han inte ens har råd med bröd
till sönerna och till den lilla flickan
Jag tycker inte om den jag har blivit
Mitt sinne är så avdomnat och kallt
Nu tittar jag på orden som jag skrivit
Och tänker: Kärleken är störst av allt
Om vi lät kärleken få styra livet
Då fanns det ingen människa som svalt