Jag ser hunden på stranden. Den har halsband men verkar inte höra ihop med någon människa där. Jag är inte så bra på hundraser men gissar att den är en blandras med en del golden retriever i sig. Den går än hit, än dit, men inte fram till någon. Jag bestämmer mig för att tänka att den ska komma till mig och det funkar, men den stannar bara i tre sekunder innan den travar vidare, glatt viftande på svansen.

Senare på tavernan uppe på landsvägen ser vi en extremt mager kvinna gå in i sin lilla bil, backa och köra iväg. Hunden är också där och flera gånger på håret att hamna under något hjul. Jag sitter på helspänn och kan knappt andas under hela proceduren. Sen springer den flåsande efter bilen.

Två äldre män vid bordet bredvid som jag pratat med lite, följer också förloppet. Den mer jovialiske av dem börjar berätta på knapphändig engelska om sin hund, som han älskade men som dog i en bilolycka. Han visar med gester hur han körde och inte såg hunden, och berättar i kanske tio minuter om hunden och hur ledsen han blev när den dog. Sen säger han att han ska få en ny hund snart, kanske nästa vecka, av samma ras och som han gett samma namn, Christoffer, efter något helgon som tydligen hjälpte alla. ”A baby dog”, säger han ömt. Han går till bilen och kommer strax tillbaka med en rund helgonmedaljong som visar en man med vandringsstav. Senare läser jag på nätet att Sankt Kristoffer (Cristóferos), var de vägfarandes hjälpare. Läs mer på Wikipedia