Jag översvämmas av tacksamhet. Över att få leva, andas, känna alla härliga dofter i naturen. Över att få vara helt ensam med mig själv och mina tankar. Över att ha tid att läsa.

Midsommarhelgen tillbringade jag med goda vänner i skärgården. Jag och sonen fick sova över i gäststugan. Det var så tyst och stilla och för första gången på länge fick jag lust att läsa. Men eftersom jag inte haft ro att läsa på månader, hade jag ingen bok med mig. Efter en snabb inspektion av bokhyllan hade jag valt en bok som jag redan läst, för kanske 40 år sedan. Det var en gammal engelsk (översatt till svenska), hästbok från 1970-talet: Jill rider igen. Åh, vad jag älskade de böckerna när jag var barn! Nu skulle det bli spännande att se om boken fortfarande höll måttet.

Och ja, jag greps genast av berättelsen om Jill, som bor på den engelska landsbygden där allt handlar om hästar. Hon har själv två ponnier och hennes vänner är vad man skulle kalla överklass, men författaren lyckas få in ett klassperspektiv i romanen genom att slänga in den försummade flickan Dinah som knappt får mat hemma och som så gärna vill lära sig rida att hon tjuvrider andras ponnier på nätterna.

Jag sträckläste och det jag verkligen gillar med den här typen av böcker är att de alltid slutar på ett bra sätt.

På så vis flyttades jag tillbaka till de där åren – de var många – då min högsta önskan var att bo på landet och ha en egen häst. Med tiden har jag börjat se lite annorlunda på det där med att ha häst som man rider på. Jag tror inte att hästen skulle välja att ha en ryttare på sig för att få komma ut ur hagen, och det är också därför jag slutat rida. Men det är en annan historia.

Just nu är jag mest tacksam för en sällsynt fin läsupplevelse!